Längtan

Just nu är vi på svenska ostkusten och hälsar på barn och barnbarn. Ett kärt återseende då ett år passerat sedan vi senast sågs. Lite smått rörd och överraskad blir man när man möts av en tolvåring till barnbarn som nu nästan är lika lång som sin mormor. Vi inser att på samma gång som tiden står still, så går den vansinnigt fort. Upplevelsen av tid är subjektiv. Medan vi har suttit på segelbåten och blickat ut över havet och bort mot horisonten i timmar, har tiden för oss stått stilla. Och detta allt medan barnbarnen haft fullt upp med att växa för att bli stora. Hur gick detta till???
 
På vägen hit passerade vi Jönköping och körde vi längs med Vättern. Våra blickar drogs per automatik ut mot den blånande sjön. Solen sken och mitt ute såg vi en segelbåt glida fram med dess vackra segel. Det klack till i oss och vi båda utbrast en högljudd suck, där vi gav utlopp för egen längtan efter att få komma ut på havet. Vi blev nästan överraskade av den starka känslan. Att kapa förtöjningarna och glida ut ur en hamn med oceaner av tid framför sig är så rogivande och lugnande. Tankar som inte ständigt avbryts. Havets och vågornas eviga förändring och himlens skådespel. Tiden som står stilla. Närvaron. Och den starka känslan av att allt som är viktigt finns bara där. Resten av världen existerar inte.
 
Vi njuter av att vara på hemmaplan. Men så fort vi är tillbaka på Wilma och har fixat med henne så vi kan sjösätta. Då ska vi kasta loss och ge oss ut. För det är där vi hör hemma... i tidlösheten ute på havet...som vi längtar!
 
 
 
Skepp och hoj!