Bristande fingertoppskänsla!


En rätt så bra helg har vi haft, flyt i jobbet men med några smärre missöden. Ena dagen börjades med en rejäl sovmorgon och frukost på sängen. Vi satt och pratade länge, och allt som oftast så berörde det mesta båten. Vi återkom till temat fiskebåtar, och den äldre herren som hade varit här och som hade som intresse att åka runt och inventera gamla fiskebåtar längs med sveriges långa kust. Han berättade att det inte är ens hundra båtar som flyter idag och de blir allt färre till antal. Tjoppe konstaterade att det här med att renovera fiskebåt, det kan man ju nu och båt nummer två skulle gå mycket fortare att bygga. Vi hade vår skutas systerfartyg Vrenen i åtanke, som idag ligger i Falkenberg utan att någon lägger sin vårdande hand om henne. Att hon är gratis, är på sina sätt inte ett lyckat drag när nya ägare inte är beredda att skjuta till ytterligare en förmögenhet och en massa tid. Helena frågade sin kompanjon; -Så du skulle kunna tänka dig att bygga om en till fiskebåt? Svaret kom snabbt; -O ja, under rätt förutsättningar. Om man hade allt kapital klart och kunde ha det som dagligt arbete utan någon annan anställning. Antingen i vårt eget ägo, eller att någon köpte tjänsten av oss att bygga om båten, men den skulle nog kosta den nya ägaren en 3,5 miljon i arbete och material. Tiden skulle nog kunna reduceras till två till två och ett halvt år. Helena funderade en stund, tänkte tillbaka på den långa byggarresan, blod, svett och tårar. Men inte heller hon kände sig avskräckt. Men så utbrister hon; -Om du tillexempel skulle dyka upp på varvet i Falkenberg och boka slipen en andra gång för att plasta en båt till, så skulle ägaren tro att du blivit skvatt galen. Likadant om du kom med den hit och la den framför våran båt. Det skulle bli tvångströja på dig! Tjoppe skrattade gott. Jo höll han med, folk skulle nog tro att man tappat allt förstånd. Vi summerade våra tankar med att läget var lugnt, några sådana pengar har vi inte och vi tror inte någon skulle komma och beställa en renovering av oss med de stora pengarna. Men att det skulle vara trevligt att rädda Vrenen från ett kanske dystert öde, det hade värmt våra hjärtan. Båtarna hade kunnat kampera sida vid sida som de gjort på den gamla goda tiden de tjänade som passagerarfartyg mellan Torekov och Hallands Väderö. Om 20 år så är det nog inte många kvar, lite trist.



Vi klev därefter upp ur bingen och påbörjade vår arbetsdag. Däcksväggarna som vi slipat klart skulle tapetseras med väv som sen ska målas. Väv på väggarna låter kanske inte så marint, men om vi kan vår marinkulturhistoria rätt så var det inte ovanligt att man satte vävspända väggar, av före detta segelduk, som man därefter målade. Inte bara på fartyg användes väv utan även i tillexempel gamla redargårdar.

Klart för tapetsering..



Tjoppe i full fart, rolla klister och sen upp med en våd och skära ut för fönster och dörrar. Ett himla roligt material, med vissa liknelser i arbetsmomentet med plast.



Och Helena skar till våderna i önskade längder. Allt från 1,5 meter till 2,10.



Nya vassa knivar gjorde skärandet till en snabb historia, ritch så var den kapat på ett par sekunder.



Är det något vi kan, så är det att arbeta sida vid sida.



En byggardag i oktober 2011. Radion är på, och vi arbetar avslappnat och trivsamt. Lite gemytligt snack, avbräck för lunch och fika och lite mera jobb.

Helena måttar till en ny våd, Tjoppe som står bredvid hinner knappt reagera när Helena drar kniven över duken och så skriker Tjoppe till. -AJ så ONT det där gjorde. Samtidigt kom någon litet farande i luften, och tre decimeter bort landade en liten kroppsbit på duken. Tjoppe slängde den snabbt åt sidan. Nu hade inte Tjoppe skadat sig, utan Helena. Och ur henne kom inte ett ord. Snabbt framme med papper och så pressade hon sin fingertopp för att hindra blodflödet. Tjoppe utbrast igen; -Jag såg det, jag såg när det hände och det gjorde så ont i mig!! Helena var fortfarande tyst, sen böjde hon sig ner och letade efter sin saknade kroppsdel. Den var för övrigt inte gigantisk, inte hela fingertoppen, men definitivt för stor för att bara vara skinn. Toppen på ena pekfingret hade stuckit ut vid linjalen när hon skar duken och så blev fingret kapat rakt och snyggt på diagonalen, en liten bit av nageln kom med och skinn och människokött. Ritch, här går det undan. Helena vågade inte titta på fingret, det låg fortfarande i press för att stoppa blodflödet.



Helena letar efter resterna av sitt finger..

Vi fortsatte att tapetsera klart, det mesta föll nu på Tjoppe för Helena kunde inte släppa greppet om pappret och att hålla fingret i press. Men till sist blev de klara.



Tjoppe sätter sista våden.

Med fingret i press länge så gläntade hon på pappret. Blodet lät inte dröja på sig.



Vi packade ihop vara saker och begav oss därefter till ett apotek, där vi fick god hjälp med att inhandla blodstoppande plåster och dyligt. Och väl tillbaka till båten så blev fingret till ett snyggt litet paket.



Humöret var trots allt på topp, och vi tog det lugnt resten av kvällen. Och vi återkom flera gånger till att det hade sett så roligt ut när den kapade fingertoppen kom flygande och landade på duken medan Tjoppe skrek hur ont det gjorde. Peppar peppar, så har inga större missöden och skador kantat vår väg. Och den flygande kroppsbiten, den hittade vi aldrig, kanske att den hade landat i klisterhinken när Tjoppe slängt iväg den. Helena skrattade; -Ja nu är man kanske i det närmast inmurad i väggen då! Tala om bomärke.

Captain Cut´n´go, mind your finger and toe!

Tjoppe och Helena