Uppe bland bergen...

(...finner vi stengubbar och snäll Sofia som bjuder oss på likör...)

 Kapten och Styrmans P´s syster gillar skarpt den lilla byn där det bor 22 personer. Ska vi flytta hit? 
 
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 

Vi hade bokat in en guide för en dag, en vän till Styrman P´s syster. Vi ville se lite mer av Naxos och det kunde knappast bli bättre än denna tjej som har engelska som modersmål men som kom hit som ung och fann kärleken. Och här blev hon kvar och här bor hon och hennes man vackert uppe i bergen medan barnen numera är vuxna och i princip utflugna. Med andra ord så kan hon Naxos på sina fem fingrar och hon pratar grekiska helt flytande. Jo vännen har ett namn, Jackie.

 

Så Systern och Jackie kom susande i full fräs i en liten bil och de plockade upp oss sjöbusar inte långt från hamnen. Sen bar det av.

 

Innan vi kom ut på bystan så spanade vi flitigt utmed vägen där vi såg en massa bra-att-ha-butiker. Bygghandel, järnaffär...ja sådana butiker vi behöver när vi ska sätta igång med köksrenoveringen ombord. Vi la dem på minnet och inte låg de längre bort än att ett par minicyklar kan transportera oss. Gott, gott...så fladdrade vyerna förbi utanför bilrutans dammiga uppsyn och plötsligt så var vi långt ifrån turister och restauranger. Den lilla bilen fick slita hårt där vi sakta klättrade uppåt mot högre höjder. Trots att dagen var gråmulen så var utsikten imponerande.

 

 Över stock och sten...
 

Bland det första vi besökte var en gammal pjäs, en sex meter lång stenstaty. Dessa kallas för ”kourus” och det finns flera på ön. Just denna var daterad 570 år före Kristus och den låg där ensam i slänten. Teorin kring denna är att den övergavs på sin plats när man av misstag tappat den med den följden att benet gått av. Med hjälp av rep och träställningar så kan det inte varit den enklaste matchen att få stengubben ner för berget. Någon stackare halkade väl till och tappade taget och fick därefter stå vid skampålen. Styrman P´s syster förbarmade sig över honom och han fick en kyss på pannan. Ja även hårda grabbar kan behöva lite kärlek.

 

 Puss på dig...Systern ger stenansiktet en puss på pannan...
 

Till skillnad från de flesta andra öar i Kykladerna så är Naxos betydligt mer grön och ön lämpar sig bra för odling. Mellan bergen så finner man bördiga dalar där det växer citrusträd, granatäpplen och olivträd. Fikonträd ser man överallt och är lite som ogräs, inte sällan får de gallra för den tar lätt över. Längs med vägarna såg vi män gå och samla fänkålsfrön från dess gräsliknande växt. Här odlas mandlar och valnötter. Uppe i bergen är temperaturen en 3-4 grader kallare än i de låglänta områdena dit turisterna söker sig. Det finns bergsbyar som är charmigt orörda, dit man bara kommer med egen bil.

 
Citrusfrukter på Naxos...
 

Vi tog oss till en av dessa byar. I Keramoti bor det 22 personer året om, huvudsakligen gamlingar. På sommaren lever byn upp lite mer då barn och barnbarn till invånarna kommer på besök. På vintern kan det snöa här och då blir byn helt avskuren från omvärlden och det går inte att ta sig till eller från. Man klarar sig mycket på egen hand där man odlar för husbehov. En bit från byn bor en man i arbetsför ålder som sköter postgången. Han kommer om det finns post att leverera, annars inte. Posten delas inte ut till varje hushåll utan den landar i en gemensam brevlåda dit man får gå och hämta den. Postmannen är även den personen som skriver ut pensionspengarna till de äldre, den betalas ut kontant.

 

 I Keramoti bor det 22 personer...stenbelagda gångstigar och trappor fungerar som vägar i den lilla byn...
 

Vi promenerade genom byn som var påtagligt välskött och välstädad. Vid ett av husen så stannade Jackie och pratade med den äldre kvinnan som bodde där. Hon var kanske inte mycket mer än 140 cm lång med små pigga ögon och ett stort leende på läpparna. Helt osannolikt så visade sig kvinnan vara farmor till Jackies svärson. Något hon inte hade en aning om. Den gamla damen hette Sofia och hon ville så väldigt gärna bjuda oss på hennes hemmagjorda aprikoskärnelikör. Självklart blev vi smickrade och tackade ja. Vi klev in i ett litet men charmigt rum som fungerade både som matrum och hall. Med fem personer så var just ingen mer plats över, men inte behövdes det mer yta. Bordet pryddes av gulnade fotografier och det prunkade från blomkrukor och vaser. Den vackra växten som kallas porslinsblomma klättrade längs hela väggen i trappen som ledde till övervåningen. Ett av fotografierna visade bilden på en man, hennes make som varit död sedan länge. Båda var födda i byn och hon hade således levt här i hela hennes liv. Nu kom de fyra barnen emellanåt på besök, så helt ensam var hon inte.

 

 Vi smuttade på Sofias goda hemmagjorda likör medan hon berättade om sitt liv...
 
 

Det låg någon slags fromhet över Sofia, hennes hem och byn. Ett fridsamt lugn och en stillhet. Tankarna förde oss till Astrid Lindgrens berättelse om Bröderna Lejonhjärta. Där den snälla kvinnan vid namn Sofia bodde i Körsbärsdalen i landet Nangijala. Detta kändes som verklighetens motsvarighet där Sofia på riktigt existerar. Hon föreföll vara världens snällaste och klokaste. Glad och generös och innan vi lämnade henne var vi mätta på likör och kaka och vi fick en var sin kvist med oss från hennes kryddträdgård, basilika. Ett fantastiskt möte och vi insåg snabbt att detta går inte att köpa för pengar. Ingen turist i hela världen hade kunnat få uppleva detta hur stor portmonnä man än skramlade med.

 

 Innan vi säger farväl till Sofia så får vi en var sin kvist med basilika från hennes kryddträdgård...
 

Sen bar  det iväg mot nya äventyr. Naxos är känd för sin brytning av marmor. Vi passerade ett dagbrott och inte långt därefter så passerade vi en fabrik, en marmorverkstad där de med maskiner sågade den porösa stenen till lämpliga ändamål (vi trodde marmor var hårt, men vi hade fel). Överskottet slängdes ut på backen på andra sidan vägen där man fritt kunde plocka med sig några välslipade stenar. Styrman P skuttade ur bilen och fiskade tag på några stenar som lämpar sig till ljusstakar. Även en stav att kunna kapa och göra små kuber av. Lägger man marmorkuber i frysen så blir de kalla och sen kan man använda dessa som istärningar. Tala om Whisky on the Rock. Dekorativt och roligt och återanvändning så det står härliga till. Man slipper dessutom problemet med att isen smälter och gör drycken vattnig. Jo vi vet, en del spär sin Whisky med vatten. Inte vi! Vi ska nog kunna få vintermånaderna att gå här på Naxos som det ser ut...(syftar på ljusstaketillverkning, inte på spritdrickande, så ni kan vara lugna).

 
Marmorspill...en hel gårdsplan full...och vi försåg oss med en del fina bitar...
 

Sen fortsatte vi över ön, fick oss en vacker överblick och vi stannade på några ställen för att fotografera utsikten. Vid en utkiksplats stod en brandbil där brandmännen med kikare spanade ner i dalen på jakt efter bränder. De vinkade glatt åt oss där de inte bara verkade ha ögon för eldsvådor, utan även flickor. För vi tror inte att Kapten var den de vilade ögonen på. Snygga flammor har man ju hört talas om!

 

 Brandmän som spanar in flammor och eldsvådor...
 

Som alltid när man är på utflykt så sätter hungern i. Vi tog oss därför till ännu en liten by men stor nog för att inhysa en charmig liten taverna. Där fann vi vår lycka i ännu en lammgryta (till Kaptens kulinariska lycka) och till detta provade vi ett lokalt vin, ett rosévin som smakade lite sherry lustigt nog. Drycken matchade maten riktigt bra. Vi bjöds på dessert och det blev en liten kopp grekiskt kaffe. Deras inhemska javadryck är lite speciell. Lik en espresso är den men inte så stark . Kaffet innehåller rätt mycket sump och Thore Skogman skulle haft stora bekymmer med att sila drycken mellan tänderna. För yngre läsare så kan vi berätta att Thore Skogman var en svensk vissångare och han hade sannolikt Sveriges största glugg mellan sina framtänder. Vi tror han använde trädstammar som tandstickor!

 

 Thore Skogmans glugg går inte att sila grekiskt kaffe med. Bilden tvärstulen från internet...
 

När vi till slut kom tillbaka till civilisationen så tackade vi Jackie för en fantastisk dag. Hon hade under utflykten bjudit oss på många trevliga historier och gett oss matnyttig information om Grekland och Naxos. Denna Jackie som besitter en stor portion humor hade skrattat mest hela tiden. Så dagen hade gått i muntert tecken. När vi blivit avsläppta så såg vi henne damma iväg i riktning ut från stan, sannolikt upp mot bergen där hon bor. Och själva vi tog våra basilikakvistar och marmorstenar och vandrade bort till vår väntande båt. Nöjda och fulla av intryck.

 

Skepp o Hoj!

 

 Här kommer fler bilder från dagen...håll tillgodo...

 
Denna grabben blev dumpad när han bröt benet! Syrran försöker trösta honom för han har legat där sedan nästan 600 år före Kristus...
 
 Vi skymtar ett dagbrott...marmorbrytning pågår uppe i bergen...
 
 En fabrik...eller heter det verkstad? Här tar de hand om marmorn och spillet slänger de ut på backen...
 
 Vi plockade några lämpliga bitar...
 
 
Dock inte denna...
 
 Vacker utsikt...mulen dag men lika glada var vi. 
 
 Det var lite kallare uppe i bergen och här står Kapten och Jackie och förundras. Molnen skymmer bergstopparna...En solig dag är sannolikt utsikten än mer bedårande...
 
 En av Naxos små byar...
 
 I Keramoti bor det 22 själar...vi hann säkert se en tredjedel av alla invånarna under vår vistelse där...
 
 Sofias goda kaka...
 
 Utanför Sofias dörr...
 
 Sofia berättar om sitt liv och visar bilder på sina nära och kära...
 
 I Keramoti fanns ett litet museum där man visade hur man utvann olivolja förr i tiden...
 
 En vacker gammal gjutjärnspress...
 
 Här krossade man oliverna...
 
 
 Vi fann en fantastiskt mysig oas...en taverna där vi slog oss ner för en bit mat...
 
Väl hemma så plockade vi upp marmorn vi hade försett oss med. Nu har vi lite planer...adventsljusstake och istärningar är några av idéerna...
 

Skepp o Hoj igen!

 

Grekisk röra...

 (...kan vara så mycket mer än tzatziki...exempelvis hamnkaptener och grekisk mytologi...)

 Ett vackert Naxos men vi har faktiskt mest jobbat ombord och inte hunnit se så mycket...
 
 

 Naxos, Kykladerna, Grekland

 

Vi fick till slut fatt i hamnkaptenen. Det verkar vara en förgänglig person som emellanåt uppslukas av jorden.

 

Hamnkaptenen är mycket trevlig, ändå ger han oss dubbla vibbar. Om det beror på honom själv eller om det är hamnen som i största allmänhet lider av ekonomisk klåda vet vi inte. Vi nämnde tidigare att vi förtöjt genom att lägga ut vårt ankare i mitten av bassängen och därefter backat bak mot kaj. Men denna lösning är inte god nog för riktigt busväder. Därför ligger det en kätting på botten av bassängen. I normala fall så går det linor från dessa, så kallade lazylines. Men här verkar dessa linor fattas. De har nog funnits en gång i tiden men det har nog slarvats med underhållet och inte blivit utbytta vid behov. Grekernas taskiga ekonomi är ju vida känd och har säkert med saken att göra. Därför önskar hamnkaptenen att de gästande båtarna själva dyker ner och fäster sin utrustning i kättingen på botten. Hmm...därtill vill han gärna att man mutar någon annan gubbe i hamnen med 50 euro när han kommer förbi vid tillfälle. Vem och varför förstod vi inte riktigt men det hade något med kostnaderna för hamnen att göra...investeringsbidrag på något sätt. Vår plånbok för muta förblir nog stängd, för vi har betalat hamnhyra och står inte i skuld till någon.

 

 Vackra Naxos, bild tagen från hamnen...men var kom den där katten ifrån???
 

Nu hade vi fint (och dyrt) tågvirke ombord redan. Men vi kände inte för att offra detta på saltvatten och slitage under fyra månader. Vi var därför upp till båttillbehörsaffären och skaffade oss lite billigare (men bra) utrustning för ändamålet. Två chacklar, två enmetersbitar av kedja, tågvirke samt kaus för att kunna splitsa öglor.

 

 Kapten förbereder sin utrustning så vi kan förtöja ordentligt...
 
 Metalldelen kallas för kaus (uttalas kås). Kanske ett nytt marint uttryck som ni inte visste... Schysst jobb gjort av Kapten...
 

Lite lustigt det där att behöva dyka och stå med egen utrustning (men hamnen löser det nog för den som inte kan dyka själv, sen finns några platser där man kan ligga längs med kaj men Wilma är lite för liten för att få ligga där). Vi skrattade mest åt det hela. MEN nu kommer vi till det roliga i kråksången. När vi kom tillbaka med vår förtöjningsutrustning så var vår tyske båtgranne i full fart att göra precis samma som vi, att dyka. Så han erbjöd sig att chackla i förtöjningen i kättingen på sjöbotten åt oss. Sagt och gjort. Vi slapp att släpa fram vår dykutrustning och behövde inte bli blöta. Efteråt tackade vi vår granne med en whiskyflaska som han gladeligen tog emot.

 

 Vår båtgranne var snäll som chacklade i vår förtöjning i botten av bassängen...
 

I övrigt har dagen gått åt till lite smått och gott. Kapten har plockat isär utombordaren som krånglat för oss. Under flera månader har vi varken lyckats få vare sig i eller ur växeln, så den har legat bom fast i framdriftsläge. Lite ryckig körning har vi således haft på jollen där vi inte kunnat backa eller lägga i friläge. Nu när vinterperioden inträtt, så var det hög tid att ta itu med problemet. Kapten har nu plockat bort växelhuset och det visade sig att tätningarna till propelleraxeln var kass. Vi har haft tur att inte växellådan skurit då den var full med saltvatten.

 

Styrman P har sorterat kläder (bikini bort och långbyxor fram) och så har hon fått fram allt det kakel hon legat och sovit på i dryga halvåret. Nu kan vi snart börja pimpa byssan och ge köket en rejäl make-over. Det blir lite av att bo på en byggarbetsplats medan vi håller på. Men vi är luttrade och tåliga som få.

 

 Vårt kakel är framplockat...först hade vi tänkt ha klassiskt blått portugisiskt kakel...men till slut så föll vi för detta fina sjöstenskakel. Vi har seglat runt med det i tio månader...
 

Vi har kastat ut saker som vi känt varit överflödiga (jo trots att vi äger så lite saker så är det mer än vi behöver). Och så har vi samlat vi ihop sommarens fångst av bollar. Vi har vid flertalet tillfällen under våra seglingar träffat på färgglada bollar som är på rymmen. Då har vi stannat upp och Kapten har hoppat i plurret (på något ställe på tvåtusen meters djup) och livräddat det lilla runda tinget. Det visade sig när vi summerade, att vi räddat fem bollar ur havet samt en blå kratta av barnmodell. Samt en paddel. Nu har bollarna fått flytta in under Styrman P´s binge och således bytt plats med kaklet som tidigare låg där. Vi får hoppas Styrman inte är lika känslig som Prinsessan på ärten. Bollarna ska vi nog skänka bort vad det lider...

 

 Lite av sommarens fångst...i brist på fisk så kan man städa haven från plast och leksaker...
 

Styrman P har även läst in sig lite på grekisk mytologi. Lite lustigt det där. För det första så är mytologin väldigt rörig. Alla har varit ihop med alla, alla är släkt med alla och alla har något otalt med alla. Det förekommer att föräldrar dödar sina barn eller bedriver otukt med dem. Män klär sig i kvinnokläder, någon har sex med djur. Men framför allt så dricks det kolossalt mycket vin. Så det är ungefär som i verkligheten. Vi är inte ett dugg bättre än mytologins gestalter. Eller tvärt om, de var inte ett dugg bättre än oss. Det är faktiskt rolig läsning och rätt så allmänbildande. För många uttryck och talesätt vi använder oss av idag är sprungna ur den grekiska mytologin. Vi kommer framöver ge lite exempel på detta, på ett mer smaskigt och roligt sätt än den trötta undervisning som skolan bjöd på. Ni får hålla er till tåls!

 

 Inte bara vi människor är galna...den grekiska mytologins gestalter var inte direkt gudagoda de heller...intriger, sex och mord förekom flitigt, därtill ett flitigt vindrickande... Bilden är lånad från internet och länk kommer HÄR.

 

Som ni märker så är det full rulle i vårt flytande hem och detta är bara början. Nya upptåg varje dag, så häng me´!

 

Skepp o Hoj!

Kärt återseende...

(...och vi har blivit bortskämda med god mat, umgänge och en DUSCH!)
 
Styrmans syster mötte upp oss nere vid stranden...
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 
 
Vi kan inte hitta hamnkaptenen för tillfället. Vi har därför ännu inte kunnat göra upp om betalning och vi har inte heller dykt på Wilma (förklarar strax varför). Här i Naxos hamn ligger man med fören eller aktern mot kaj (det vanligaste sättet i Medelhavet). För andra seglare som har en båt av mer modernt snitt är det enkare, de har som regel har en badbrygga bak på sin segelbåt att kunna hoppa ifrån. Medan vi på Wilma med hennes v-formade för-o-akter får vara balanskonstnärer och balettdansöser när vi ska i land och ombord (jo Kapten som balettdansös är en gullig syn). Inte oss emot, vi är vana att riskera att ramla i vattnet varje gång vi ska passera gapet mellan båt och kaj där vi lagt ut vår smala bräda att trippa på. Men tids nog när vi kommit åt en brädgård så ska vi fixa oss något bättre landgångsaktigt.
 
Ja och så ska vi dyka på båten för här har vi ankaret i mitten av bassängen där vi backat bak och fäst oss med tampar i aktern mot kaj. Med Naxos som vinterhamn där vi ska möta blåst och busväder emellanåt så ska vi säkra upp oss och fästa oss i botten vid sidan av ankaret vi har. Vi tror (men vet inte än) att det går en vajer eller liknande på botten som vi ska länka fast oss i (som en lazyline men här fattas snörena så man måste dyka). Vi blev lite fulla i skratt när hamnkaptenen tittade på Kapten Betong och nästan underförstått menade att; "du dyker väl?". Som att det stod skrivet i pannan på Kapten eller det syntes på honom. Men han antog kanske att vikingar från Sverige löser det mesta själva. Jo och ja blev svaret, visst dyker Kapten. Så vi är därför inte ännu riktigt ordentligt förtöjda (för vintern) men blir väl när vi finner hamnkaptenen och får utförlig information om vad vi behöver göra. Tills vidare ligger vi ändå tryggt fast det blåser väldigt mycket just nu.  
 
När vi inte fann hamnkaptenen så tog vi oss istället iväg till busshållsplatsen. Det blev en busstur söderut på ön och vid en vacker badvik mötte vi upp Styrman Pimpstens syster. Det blev ett kärt återseende och vi åt en god lunch ihop på en taverna och sen promenerade vi till familjens superfina hus här på ön. Systerns bonusmamma väntade där och vi fick se huset (som är i tre våningar med badrum på varje plan, mumma för en duschlös seglare). Kapten tittade över lite lampor som krånglade i huset, det mörknar rätt tidigt om kvällarna här nu så det är klokt att kunna tända i alla rum och förråd. Under tiden så grävde Styrman P runt i ett par kassar med saker som systern tagit med till oss från Sverige...knäckebröd, sill, skånsk senap, torkad dill, lingonsylt, glögg, julnubbe och en massa annat som stått på vår önskelista. Som en lilla julafton i självaste oktober. 
 
Systern fixade middag, grekiska köttbullar med en kantarellsås gjorda på hemmaplockade kantareller och kokt potatis. GAAAH! Så gott! Kantareller är ju himmelriket. Till detta blev det en massa skratt och trevligt snack och så kronan på verket. EN DUSCH! Varmt och skönt vatten och en rejäl tvagning. 
 
Tiden gick fort som alltid när man har trevligt. Så vi kände på kvällen att vi behövde ta oss tillbaka till Wilma för att nästkommande dag leta upp hamnkaptenen (som idag alltså). Vi tackade för oss och knatade i mörkret bort till bussen som tog oss hem till hamnen.
 
Det blev en rivstart på vår vistelse här och än är det inte över. Nya upptåg är planerade och det är väl tur, för det blev bara ett foto taget igår. En selfie på de två systrarna och Kapten Betong. Men ingen bild på familjens vackra hus. Inget foto över Naxos vackra vyer, små tavernor och underbara badstränder. Så vi har anledning att få återkomma...
 
Vi vill såklart tacka systern lite extra för hon skämde verkligen bort oss (och för att hon släpat en massa saker från Sverige där hennes resväska inte inrymt några kläder till henne själv utan bara en massa sylt och sill och annat till oss). Även ett stort tack till mamma Gunilla som öppnade sitt hem för oss. Det var kul att ses igen, för det är många år sedan Styrman P träffade sin systers bonusmamma. Låter släktbanden krångliga och har ni svårt att få ihop det? Fråga inte...det är som ett trassligt nystan. Sen tiden det skulle ta att förklara...ha ha ha. Men trevligt är det när stridsyxorna är nergrävda och inte några gamla familjegroll skummar under ytan. Systerns familj har alltid inkluderat Styrman P trots att ett egentligt släktskap saknas, känns gott i hjärtat även om tillfällena att ses inte har varit så många. 
 
Skepp o Hoj!