Wilma har ordet, del 1

(...Wilmas första tid i livet...)
 
 
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 
 

Hej,

Jag heter Wilma och jag är en segelbåt. För närvarande seglar jag runt i Medelhavet med två stollar ombord. Häromdagen så ledsnade jag på att bloggen bara handlar om dessa tu – när det till faktum är jag, Wilma, som innehar den egentliga huvudrollen. Utan mig så hade de ju faktiskt inte kunnat segla runt som de gör. Därför tänkte jag berätta lite om mitt liv.

 

I tidernas begynnelse så var jag bara ett tomt skrov, vissa ville nog mer likna mig vid en grå betongklump, alltså inte mycket för världen. Jag byggdes i Uppsala efter att Felix, Kapten Betongs pappa, beställt mig. Jag är till min konstruktion inte som andra båtar för jag är byggd i något som kallas ferrocement. Det är egentligen inte ett eget material utan namnet syftar mer på dess byggteknik, då ferrocement inte går att köpa färdigt – vare sig som båt eller någon annan konstruktion. Vad som skiljer mig från vanlig betong är att jag har en massa armering, galvaniserat nät, inbyggt i min kropp. Därav namnet. Ferro betyder järn. Och cement, ja det är ett annat namn för betong.

 

 Kapten var med sina föräldrar till Ubbab i Uppsala där Wilmas skrov beställdes för 41 år sedan (Kapten ska fylla tolv år samma år). De som är tillräckligt gamla minns säkert klädmodet, rejält utvängda byxben - Coolt!. En sak är klar i vart fall, att detta är Kaptens hemmaplan att  gå runt i dammet bland båtar. Grunden lades tidigt! (Obs! Det är inte Wilma på bilden)
 
 

Att bygga båtar i ferrocement har man gjort under flera hundra år, men aldrig i någon större skala. Men när det rådde oljekris på 1970-talet så fick min typ av båt ett litet uppsving. En ferrocementbåt kunde byggas för halva priset mot vad en glasfiberarmerad polyesterbåt kunde byggas för. Felix och hans fru Kerstie drömde om en segelbåt som de kunde långsegla med. Gärna till Medelhavet. Ja så den 14 februari 1978 på Kersties födelsedag så beställde Felix ett betongskrov från Uppsala Betongbåts Aktiebolag, även kallat Ubbab. Det var så jag kom till...det var ingen alltså stork!

 

 Mamma Kerstie fyllde år den dagen som kontraktet skrevs. Kapten minns dagen och att de efter beställningen gick på restaurant dagen till ära. Familjen hade två saker att fira.
 
När avtalet var skrivet så kunde jag börja byggas och ett halvår senare var skrovet färdigt för leverans...vad jag skulle komma att heta var ännu inte klart...
 

Enligt avtalet mellan beställaren och tillverkaren framgår att skrovet kostade 80.000 svenska kronor. På den tiden var det en stor slant, särskilt för kapellmakaren och hans familj. Därför skulle Felix bygga det mesta själv, såsom inredning och rigg. Den 1 september samma år lovades skrovet vara klart för leverans. Och då så skulle jag transporteras från Uppsala och ut till Stegesund utanför Vaxholm. Oj oj oj...det var inte lätt. Jag är ju inte lätt som en fjäder precis och på Stegesund fanns just inga vägar heller. Så bara att få mig dit var ett äventyr i sig. Men mer om det berättar jag i morgon...

 

En stenhård kram!

 

Wilma

 

 

 

 

 

 
 
 
 

Kommentera här: