En sån där potatisgris...

(...mötte vi i hamnen efter att grannbåten sjunkit...)

 Det blåser rejält utanför hamninloppet...
 
 
Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland
 

Hela natten har vi studsat runt i hamnbassängen och vi har fått sova med utfällda armar och ben likt en bläckfisk för att inte rulla ur bingen. Vi sov väl lite därefter och när morgonen kom så somnade vi om gott och sov lite längre än vanligt. Vi missade således totalt det tumult som pågick här i hamnen.

 

När vi vaknade så satte vi på lite svensk radio och en kopp te. Vi hörde lite röster utanför, men ingenting som fångade vår uppmärksamhet mer än vanligt. Vi såg dock att det stod en kranbil uppe på gatan och vi såg några gubbar stå och samtala precis akter om Wilma, men inte alls med fokus på vår båt.

 

Väl uppe och påklädda senare så gick vi ut på däck och då förstod vi vidden av det hela. En motorbåt hade sjunkit i hamnen under morgonen och den låg nu på lastbilsflaket. Det flöt runt en hel del ting som tidigare legat i den förolyckade båten som vi nu började hjälpa till att fånga in med hjälp av vår båtshake och slagpyts. Vi pratade glatt med fiskebåtsägarna som alla var här. När vi står där på däck så kommer Herr Polis förbi. Polismannen berättar för oss att han tidigare ropat på oss men att vi inget hört. Nu hade han inte knackat på skrovet, vilket man behöver göra när vi sover eftersom Wilma är en välisolerad betongbåt. Ljuden drunknar i blåsten och då måste man påkalla uppmärksamhet rätt tydligt. Vi ville så klart veta varför polisen hade sökt oss.

 

Jo, de hade velat dra den sjunkna båten till andra änden av bassängen, men att vår avspärrning förhindrade detta. Polisen hade således velat att vi skulle ta bort vår korsande förtöjning. Vi bad om ursäkt för att vi inte hört men vi sa också att det är av säkerhetsskäl som vi förtöjt som vi gjort (vi själva tänkte att kanske polisen har en batong att banka på skrovet med eller en megafon i sin bil att ropa i när dumma segelbåtsägare inte hör). På vårt påstående att vi dragit en förtöjning rakt över bassängen av säkerhetsskäl vågade han inte säga emot helt plötsligt, det fick vi lov att göra. Vårt stora brott verkade nu mest ha varit att vi inte hört...

 

I vår värld så var inte vädret sådär galet illa som det kanske låter. Vi som är vikingar från norr verkar mer väderluttrade än grekerna till synes. Vi har dansat runt med Wilma betydligt värre än det här, något som kanske vännerna på Nicanders Båtvarv i Lysekil kan bekräfta. Då svängde Wilmas mast likt en dirigentpinne i Beethovens 5:a i vinterstormen 2016. Det är ett under att vi inte slet bort kajen från Lysekil.

 

Vi blev väl inte så kloka på Herr Polis och de hade löst det med att lyfta den lilla båten vid platsen för där den sjunkit. Vilket tydligen hade gått lika fint det. Polismannen var inte otrevlig, men han var ganska mycket polis och han resonerade lite lustigt i vårt tycke.

 

När polismannen gått sin väg så sa alla fiskegubbarna till oss;

 

-Lyssna inte på polismannen, han kan ingenting om båtar och självklart ska ni inte ta bort er förtöjning i detta väder. Det vore vansinnigt att utsätta ännu fler båtar i hamnen för fara!

 

Ja så tänkte vi också, motorbåten som var av minsta modell vägde absolut inga 18 ton som Wilma. På sin höjd några hundra kilo bara. Så att väga risk mot risk så blev det nog bästa lösningen ändå, att kranbilen fick stå lite trångt till uppe på gatan.

 

Efteråt diskuterade vi saken ombord, vi kände oss ju lite dumma som inte hade hört polisen kalla på oss. Wilmas Kapten menade att om polisen på allvar velat att vi skulle plocka bort våra förtöjningar i detta oväder, så hade Kapten krävt att polisen skulle skriva in detta i vår loggbok. Att det är på polisorder vi släpper förtöjningarna. För skulle det hända Wilma något när vi släppt vår säkerhetslina så hade vi möjligtvis kunnat skada såväl vår egen båt som fiskebåtarna intill med vårt tunga tonnage. Mot vårt försäkringsbolaget hade vi då velat påvisa att vi handlat på de grekiska myndigheternas begäran. Som båtägare får (och ska) du vidta nödvändiga åtgärder för att garantera säkerheten, även om det innebär att man drar linor kors och tvärs. Nöden har ingen lag och vi har markerat ut våra förtöjningar med fendrar så ingen kan missa dessa, allt enligt regelboken. Den andra båten var ju dessutom redan sjunken så det handlade bara om var de ville lyfta båten någonstans ifrån. I Sverige tror vi inte ens att man hade gjort ett lyft under pågående oväder, båten hade fått ligga där tills vädret lugnat sig. Nu löste det sig ändå och vi var nog i efterhand glada att vi inte hört polisen. Vi tänkte väl inte mer på det, utan vi gick på de luttrade fiskegubbarnas uttalande. De tyckte vi hade handlat klokt och rätt...

 

 Efter att polisen klagat på att vi är lomhörda så tog vi oss iväg för att fylla vattenflaskorna med friskt bergsvatten...
 
 

Ja dagen drog i gång på allvar och vi gick iväg och fyllde våra vattenflaskor med färskt friskt bergsvatten som ständigt rinner ur en tapp inte långt från hamnen. Därefter blev det en sväng till mataffären. När vi kom tillbaka till Wilma så stod en man på kajen intill vår båt. Det hade på nytt börjat blåsa upp rejält och Wilma och de andra båtarna i bassängen guppade oroväckande mycket.

 

-Vill ni dra några fler säkerhetslinor, undrade mannen och fortsatte; -det är helt ok, gör det ni anser är nödvändigt...

 

Vi förklarade att vi kände oss trygga med de två extra vi hade, att vi även har vårt trygga ankare i botten av bassängen. Men så nämnde Kapten att polisen hade tyckt att vi skulle plocka bort våra förtöjningar under morgonen när det blåste som värst för att de skulle dra förbi den sjunkna båten.

 

Då kom det sköna svaret från mannen som stod framför oss;

 

-Bry er inte om vad polisen sa, det är mitt ord som gäller då jag är Vice Borgmästare i staden! Han lät uppenbart irriterad och sa vidare;  -Säkerheten går först och kommer polisen tillbaka så skicka dem till mig!!!

 

 Stadens Vise Borgmästare besöker hamnen för att se att vi som enda båtgäster mår bra i ovädret...
 

Ooops! Det var ord och inga visor. Det lät som ljuv musik i våra öron, lite skillnad mot det öronkladd vi uppenbart lidit av under morgonen då vi inte hört. Vice Borgmästaren berättade att det har inte varit sånt här oväder i deras hamnbassäng på 10-12 år då de normalt ligger väl skyddade i Korintiska viken. Vice Borgmästaren sa vidare att det är en ära för staden ha besökare som oss, som seglat ända från Sverige och självklart så bjuder staden på vatten och elektricitet, det är bara att fritt använda. Han visade oss vart vi hittar eluttaget och vattenposten (vilka vi redan funnit tidigare där vi smugit med vår användning hö hö hö...)

 

Ja ja...med Vice Borgsmästarens beskydd så känner vi oss trygga mot farbror Polisens framfart. Men med handen på hjärtat...vi hade verkligen bestridit det kloka i att släppa på våra förtöjningar när det går meterhöga vågor inne i hamnen och vinden ligger rakt på där Wilma blott har en meter till muren bakom. Det här var ingen båtpolis...kanske var en sådan där potatisgris, vad vet vi?!

 

 Skepp o Hoj...och här kommer en väldigt kort film från dagen. Håll tillgodo... (glöm inte ljudet)

 

 

En modern riddare...

(...utan springare och sabel på utflykt i Nafpaktos...)

 Kapten leker riddare...här utan springare och sabel...
 
 
 Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland
 

Det fortsätter att blåsa här. Vi ligger ändå rätt skyddade från de riktigt djupa lågtrycken som sveper strax söder om oss och som går i en bana mellan Grekland och Sicilien där den vänder och går tillbaka igen. Även om vi får vår beskärda del så är vi rätt så förskonade. Det är vi tacksamma för!

 

 Vågorna slår in mot Nafpaktos...
 

Vi har därför ingen anledning att stressa oss fram till vårt mål att möta upp Styrman Pimpstens syster, vars familj har hus på Naxos. Som prognosen ser ut för stunden så passerar lågtrycket rakt över Naxos på söndag. Man kallar lågtrycket för en ”mediclone”, som en slags cyklon för Medelhavet. Vi vill inte segla in i detta väder och vi får helt enkelt vänta ut det...

 

 Röda ringen är Naxos...detta väder väntas in till helgen där...HUA! 
 
 
Tvärtom så har vi flax för Nafpaktos har visat sig vara en underbar plats att slå ihjäl sin tid på. Här finns en 3500 år gammal historia att sätta klorna i och det är bara att sätta på sig skorna och gå på upptäcktsfärd. Vilken plätt du än väljer att ställa dina fötter på så blir man stum av allt det vackra och historiska. Den pittoreska hamnen med dess små båtar och omgärdande restauranger och caféer är nog höjdpunkten trots allt. Igår hade vi ett nygift par här som fotograferades i solnedgången, ibland med Wilma i bakgrunden. Jo fint ska det va! Till kvällen tänder staden upp den hästsko-formade ringmuren. Då känns det som man förflyttats bakåt i tiden, till ett ridderligt 1500-tal. Den vackra Rio-bron ligger väster om Nafpaktos, betydligt modernare men man ser den härifrån. Medan man uppe på det pyramidformade berget ovanför staden finner det gamla slottet från Ottomanska Rikets storhetstid. Vi har långt ifrån sett allt här än, det kräver nog längre tid än vårt lilla korta stopp. Men vi gjorde ett tappert försök på vår promenad.

 

 Utsikten från borgen/slottet ner mot hamnen går inte av för hackor...lite av Wilmas mast syns bakom trädet närmast hamnen till höger i bild...
 

En liten rolig parentes är att på kajen inte långt från Wilma så står det en staty. En smärt man som höjer sin hand och pekar upp mot skyn. Mannen föreställer lite otippat Miguel Cervantes. Ja vem är det undrar ni. Jo det är en känd spanjor och författare. Det var han som skrev mästerverket Don Quijote. Han deltog som menig i sjöslaget i Lepanto (Nafpaktos) där han stred för spanjorerna, året var 1571. Han skadades av ett muskötskott och efter det fick han öknamnet ”El Manco de Lepante” vilket betyder ”Den enarmade från Lepante”. Så här står han, författaren till Don Quijote i Nafpaktos, eller Lepante som platsen kallades förr. Ja ja...nog om kulturell fördjupning.

 

 Här står författaren till mästerverket Don Quijote (ja inte grabben med solbrillorna då...).
 

Folk vi möter här är hjälpsamma, pratglada och lättsamma. Människor kommer gärna fram och pratar med oss. I den lilla hamnen ligger vi ensamma och till synes gratis med fri tillgång på vatten. Igår var det en mulen dag och våra solpaneler laddade rätt dåligt. På kvällen valde vi därför att plugga in oss på landström istället för att starta Wilmas motor. Men här finns ingen som vill ta betalt. Ja vad säger man...tack tack!

 

 Människor är snälla här...även de söta djuren...
 

Nu hoppas vi kunna segla som på lördag, då ska det inte blåsa lika mycket längre. Men vi går inte igenom Korintkanalen förrän ”Medelhavs-cyklonerna” har luckrats upp och försvunnit. Tids nog. Så länge kan ni roa er med fler vackra bilder från denna underbara plats. Res gärna hit...ni lär inte bli besvikna!

 

 Behövs ord till denna bild??? Vår utsikt från vårt cafébord!
 
 Så här ska vi segla...men det blåser på andra sidan om Korintkanalen...vi väntar nog lite...
 
Vågorna slår upp mot muren i hamnen...Wilma i bakgrunden...
 
 Vid den enarmade från Lepantes fötter...ett par böcker...
 
 En svan i stan...
 
 Det finns en borg uppe på berget...
 
 Vackert vart än vi går...
 
 Vi finner en mycket gammal dörr...
 
 Halvvägs upp på berget...
 
 Styrman kom med på bild (...och Kapten med...)
 
 Gamla hus och gamla vägar...
 
 
 Kapten längtar efter att få segla...
 
 
Träden är mycket gröna här och havet enormt blått...makalöst vackert...
 
Uppe på toppen av berget...
 
 Åt detta håll ska vi segla när det slutat blåsa...
 

Skepp o Hoj!

Sagoborgen...

 (...finns på riktigt...och vi har stängt av fiskeflottan i och med vår ankomst...)

 Släpp ut mig! Styrman P skakar galler...
 
 

Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland

 

Efter två dags-seglingar med en fin ankringsnatt emellan vid ett naturreservat, så hade vi fått span på en stad vars hamn är formad som en hästsko. En gammal stad med borg och fästning och hamnen är inte större än att ett par segelbåtar på sin höjd får plats. Platsen heter Nafpaktos men är även känd under namnet Lepanto. Här var det ett stort Sjöslag år 1571. Stormakten Osmanska Riket (Islam) mötte den så kallade Heliga Ligan (en allians med Spanska Imperiet i spetsen/ De Kristna). Slaget blev blodigt och Osmanska Riket förlorade och män dog likt flugor mot en bils vindruta på E4:ans motorväg. Hua! Närmare 500 fartyg deltog i bataljen.

 

 Slaget vid Lepanto den 7 oktober år 1571, då var det trångt med båtar här i Korintiska viken...(bild stulen från Wikipedia, konstnären är okänd...)
 

Då vi dök upp i skymningen så var där redan tre segelbåtar i Nafpaktos lilla hamn och således var det knökfullt. Det är bara vid trappavsatserna som djup finns nog för en segelbåt. I övrigt är det små fiskebåtar, snipor och roddbåtar som pryder kanterna längs muren. Det var inte mycket annat för oss att göra än att vända ut igen. Vi hann dock känna av atmosfären och vi kände instinktivt att hit vill vi ta oss för att se och utforska mer.

 

 Det är fint att ligga på ankare också när det är fullt inne i hamn...
 

Vi ankrade istället utanför i bukten i så gott skydd vi kunde finna från vind och vågor. Och vid nio tiden dagen därpå så gungade vi in genom den smala borgporten och in i hamnbassängen. Vi höll tummarna på att någon av segelbåtarna hade lämnat. Och jo...vi jublade. Det var bara en segelbåt kvar och de höll just på att lägga ut.

 

 Åhh...vilken mysig liten plats...denna vill vi besöka...
 

I denna hamn får man lägga i sitt ankare i mitten av bassängen och backa bak mot någon av de tre trappavsatserna. Med Styrman P vid rodret så fick Kapten sköta ankringen. Styrman rattade Wilma in mot trappan och så klev Kapten i land och förtöjde. Här ligger vi nu i ett smärre sagoslott som enda segelbåt.

 

 Vi har backat till och här får vi gå på plankan för att ta oss i land...
 
 Wilma enda segelbåten i Nafpaktos hamn...
 

Vi gick en promenad och vi blev inte besvikna. Grekland fortsätter att leverera och vi bestämde oss för att stanna något dygn och vänta ut den blåsten som man utlovat. Små mysiga caféer och restauranger och en stor borg uppe på berget, butiker och vackra hus i stadskärnan bjuder Nafpaktos på.

 

 Här är varenda kvadratmeter intressant och vacker...överallt ringlar sig borgens murar, genom folks trädgårdar, genom parker, uppe på berget och nere vid vattnet...
 

Väl tillbaka på båten så hade vinden tilltagit. Vi är ju trygga med vårt ankare, Rocna sviker oss inte i första taget. Men med vinden rakt in genom borgporten så sa vi att om vinden tilltar, ja då kan vi lägga en förtöjning rakt över hamnbassängen. Vi hann inte mer än nämna meningen för varandra så kom en grekisk man förbi. Han berättade att han haft en båt tidigare som legat här i hamnen och när det blåser upp så kan det gunga rätt så rejält och det trycker alla båtarna in mot borgmuren och dess trappor. Han sa;

 

-Lägg en lång förtöjning rakt över bassängen!

 

Så fantastiskt omtänksamt av den grekiske mannen. Vi frågade honom om han trodde fiskebåtarna skulle ge sig ut något, för med en korsande förtöjning så skulle vi blockera hela fiskeflottan. Greken sa att det var lugnt, säkerheten först och sannolikt ska ingen ge sig ut i det här vädret.

 

 Det blåser upp och vind och svall letar sig in genom det 35 meter breda hamninloppet...
 
 Nu har vi stängt av hela fiskeflottan med vår långa förtöjning som går tvärs över hamnbassängen...men ingen risk för att vi draggar och slår i muren bakom oss i den hårda vinden...

 

Vi plockade fram långa förtöjningslinor och så promenerade Kapten iväg med denna uppe på muren över till andra sidan. I svallen som slog vid hamninloppet så fäste Kapten trossen allt medan han blev allt blötare för varje våg som kom. Vi skrattade och konstaterade att det blivit en publik runt Wilma. Nyfikna människor med kameror i högsta hugg följde det spännande arbetet som pågick på den exotiska segelbåten från Sverige. Vi lät dem roas.

 

 Wilma ensa segelbåt men hon och hennes besättning trivs här...
 

Nu hoppas vi att fisk på menyn inte kommer strykas hos ortens restauranger då vi hindrar fiskebåtarna från att ge sig ut. Men vi planerar att segla vidare på torsdag, så då släpper vi ut dem igen. Så länge får väl restaurangerna hålla sig till Moussaka och Souvlaki. Funkar säkert bra det med!

 Här kommer några fler bilder från denna vackra plats;

Kapten känner sig för en gångs skull lite lång...
 
 Styrman P känner sig liten och fången...
 
 Inseglingen till Korintiska viken...vacker bro...
 
 
Vilket brofäste...grekerna kan!
 
Här ankrade vi första natten när vi inte fick plats inne i Nafpaktos hamn...
 
 Muren ut mot havet...
 
Muren från utsidan...
 
 Överallt små mysiga restauranger och caféer. Många med utsikt över hamnbassängen och Wilma...
 
 Byggdes inte igår...
 
Många konstiga platser har vi lagt till vid...denna tillhör en sådan...
 
 Som plockat ur en sagovärld...vår utsikt från Wilma...
 
Utsikten från berget, vi tog en promenad under eftermiddagen...
 

Skepp o Hoj!