Nej!

(...ett kort svar som kan förändra...och vi får vara med om en äkta grekisk BBQ...)

 Tillbaka i hamnen efter en lång dag av festligheter...solen har just gått ner lugnet lägger sig över Naxos...
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 
 

Vi har firat OXI-dagen här på Naxos. Oxi/óchi betyder nej, och nejdagen är en allmän helgdag i Grekland.

 

 Flaggor och stolta greker som firar...
 

Den 28 oktober 1940, mitt under det brinnande andra världskriget så ville Mussolini, Italiens fascistiske ledare att Grekland skulle acceptera att axelmakternas trupper (Italien o Tyskland i det här fallet) skulle få gå in på grekiskt territorium. Gick inte Grekland med på detta ultimatum så hotades landet med att anfallas.

 

Den dåvarande grekiska premiärministern Ioannis Metaxas vägrade och gav Mussolini ett mycket kort svar;

-NEJ!

 

Mussolini höll sitt ord om hot och Grekland anfölls och drogs därmed in i Andra Världskriget. Men det rakryggade svaret från grekerna som innebar att man inte ville sälja sig till krigsförande länder, blev efter denna händelse något man började fira. Så varje år på årsdagen av nejsvaret så högtidlighålls minnet genom parader och en massa viftande grekiska flaggor.

 

 Trummande ungdomar i paraden...
 

Vi promenerade in till öns huvudgata för att titta på festligheterna. Barn med flaggor, ungdomar med trummor, präster och poliser. Finklädda åskådare där alla till synes gått man ur huse. Plötsligt så gapade inte längre restaurangerna halvtomma såhär efter turisternas sorti, utan nu var varenda bord ockuperat av glada greker som passade på att dricka kaffe i solskenet med sina familjer.

 

Nu har vi varit här såpass länge att vi blivit lite bekanta med en del ortsbor. Vi mötte killen som jobbar i båttillbehörsaffären, han kom gåendes finklädd tillsammans med sin familj. Vi skakade hand och växlade några ord. Sen fann vi oss ett ledigt bord där vi tog oss en fika. Vädret har under de senaste dagarna varit det bästa tänkbara. Sydliga varma vindar, klarblå himmel och 22-23 grader.

 

 Underbart väder har vi nu, inte för varmt och inte för kallt. Som svensk sommar när den är som bäst...det säger man inte nej till...
 

När klockan närmade sig halv två på eftermiddagen gick vi bort till korsningen där bageriet ligger. Vi hade bestämt träff med Jackie, den irländska tjejen som bott här på ön i princip halva sitt liv. Gift med en grekisk man och med barn så bor de uppe bland bergen. Vi hade blivit inbjudna på BBQ hemma hos dem.

 

Vi hoppade in i bilen och vi fick oss en vacker tur över krön och genom dalar. Så småningom så bredde den vackraste naturscenen ut framför oss och där, vid foten av öns högsta berg (Zas/Zeus och Kykladernas högsta bergstopp, 1004 m.ö.h) så bodde de i ett typiskt grekiskt hus. Sockerbitsformat med rundade kanter och fönsterluckor. Uppe i bergen så är det alltid en 3-4 grader svalare än nere i byn. Vi hade garderat oss med en extratröja.

 

 Naxos är en bergig ö med bördiga dalar, vackert och imponerande natur...
 

Vi presenterades för några av deras vänner som också var inbjudna och förutom greker så blev vi en fin mix av folk. En sydafrikan, en holländare, en irländare och två svenskar...ja och så greker och så en glad hund och katt också. Katten hette Wasabi, en social rackare som gärna ville umgås. Med en drink i eftermiddagssolen med utsikt över landskapet så baxnade vi inför denna vackra plats. Fridfullt och glesbebyggt med naturen direkt inpå husknuten.

 

 Utsikten från vännernas terass går inte av för hackor...
 
 Grekiskt vin i eftermiddagssolen...
 

Snart var maten klar och vi slog oss alla ner. Maten var fantastiskt god, grillat kött, grillad korv, grillad ost, grillad aubergine, ugnsbakad sötpotatis...sallader...sallader och så en grekisk sallad och till detta serverades grekiskt vin och bröd. Samtalen växlades mellan engelska och grekiska, men mest på engelska vilket gjorde att vi lätt kunde delta i diskussionerna. Vi har hört och lärt oss massor. Om grekisk historia, om grekisk skolgång (greker är välutbildade och det finns mer än 10.000 läkare bara i Tyskland som är greker) och så givetvis grekisk mat.

 

 Grekerna vet hur en sallad ska smaka...
 
 Till Kaptens stora lycka så fanns det nygrillat kött, grekerna pressar gärna en citron över köttet...gott!
 

När vi mätta och bukfyllda hade vinkat hejdå till familjens vänner så fick vi följa med Jackie till familjens egen kyrka. Jo, de har en kyrka på sina marker och denna var inte mycket större än en friggebod. Här har de döpt sina barn och här ligger hennes mans släkt begravd. Kyrkan har mer än 1000 år på nacken och innerväggarna var till för några år sedan vitkalkade. Vid kyrkan så gick det tidigare en vattenåder med friskt bergsvatten där den samlades i vacker damm intill entrén. Men en granne högre upp på berget valde en dag att styra om ådran för att få vattnet till sin egen gård. Varpå dammen torkade ur och sättningar uppstod i kyrkans väggar. De kallade då dit en hantverkare för att fixa sprickan som uppstått i väggen. Men då denne började ta bort den vitakalkade färgen så fann han en tusenårig gammal väggmålning bakom. Så hantverkaren avbröt sitt jobb och meddelade familjen att de nog skulle ringa till de arkeologiska myndigheterna istället.

 

 Det var svårt att få bra bilder i den lilla mörka familjekyrkan...men vilken imponerande plats där familjen under lång tid inte haft en aning om att det fanns tusen år gamla målningar bakom vitputsen...
 

Idag är nästan all vitkalk borttagen och den lilla kyrkan har mängder av väggmålningar och reliefer föreställande helgon och olika berättelser ur bibeln. Smått overkligt och ett litet oljeljus brinner ständigt i kyrkan där äldre i byn kommer för att be, och de håller lågan vid liv. Vi har då aldrig sett något liknande förut. Fascinerande och imponerande.

 

 Ovanför en portal...
 
På ena väggen...ett helgon tror vi...
 
 

Efter vår guidning så passerade vi en fruktträdgård med apelsiner. Jackie hämtade en påse från bilen som snabbt fylldes med frukt. Tacksamma för all god mat, trevligt sällskap, besök i familjekyrkan och en fruktpåse tung som en potatissäck så skjutsades vi tillbaka till hamnen. Det hade mörknat ute och vi kröp proppmätta över vår smala landgång till vårt flytande hem.

 

 Vi pallar frukt från familjens apelsinträd...
 

Sa den grekiska premiärministern NEJ för snart 80 år sedan så säger vi själva definitivt JA. Ja till Grekland, ja till deras goda mat och ja till dess folk. Fast ja på grekiska heter nä! (né)...häpp!

 

Skepp o Hoj!

(och nedan kommer lite fler bilder från dagen, håll tillgodo)

 

 

 Vi firar nej-dagen och vi finner denna skylt...en filial till svenska Systembolaget månne? Nej bara en rolig detalj på väggen utanför en bar...för att locka turister mer än greker kan vi ana...
 
 Vackra Naxos...utsikten från vännernas terass...
 
 
 Katten Wasabi ville kela...
 
Vännernas hus...
 
 Vi älskar grekisk mat...
 
 Efter maten, Kapten i samtal... (extratröjan åkte på framåt sena eftermiddagen, det är kallare uppe i bergen...)
 
 Sen eftermiddag...
 
 Även här blir det höst...på vägen till den lilla familjekyrkan...
 
Takmålningar (ursäkta bildkvalitén)
 
 Det här är familjegraven berättar Jackie, här hamnar hon också en vacker dag och vi får veta att grekerna tar väl hand om sina nära och kära, även efter döden...
 
 Från den delen av kyrkan som ännu var vitputsad på väggarna...kyrkan är pytteliten och rymmer väl lagom en stor familj vid sammankomster...
 
Det minsta kyrkofönster vi någonsin sett...
 
Vi tackar så klart Jackie och hennes familj för en fantastisk dag med god mat och trevligt umgänge. Thank you Jackie and family for your hospitality, we had a great day!
 
Klart Slut!
 
 

 

Vadslagning på kajen...

(...pågår...och vi väljer medvetet några obekväma lösningar...)

 Ja vad kan det tänkas vara för vadslagning...
 
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland

 

Vi hade valt ut onsdagen som en bra dag att åka bort till Villa Gunilla, det vackra sommarhuset som ägs av den obiologiska delen av familjen (fråga oss inte om familjebanden, det blir lite rörigt att förklara men vi tar det rätt enkelt på det där med vem som varit ihop med vem). Vi ville låna en dusch i huset samt att kolla att allt såg bra ut. Är vi ändå här på Naxos så hjälper vi gärna till att vara lite husvakt och hustomte.

 

Vi visste ju att bussarna går en gång i timmen och vi promenerade glada i hågen bort till busshållplatsen. När vi köpte ett par bussbiljetter så blev vi varse om att bussarna nu går betydligt glesare, nu när turisterna börjat droppa av. Först halv tre på eftermiddagen skulle nästa buss gå och klockan var kvart över elva . Vi missade bussen med en ynka kvart. Vad vi också fick veta var att från och med nästa vecka så går det inga bussar alls till Agia Anna. Så snopet!

 

Vi tog därför beslutet att inte alls vänta in halvtre-bussen utan vi gick och hämtade cyklarna. På vägen bort så passerade vi en biluthyrningsfirma. Vi var lite nyfikna på att veta vad det skulle kosta att hyra en MC, en 125 cc för en månad. Tjejen bakom disken var trevlig och pratade bra engelska. Priset var överkomliga 200 euro. Vi tackade och bad att få återkomma.

 

 Perfekta fordon, minicyklar med klös i...drivs med muskelkraft och jäklar anamma...
 
 

När vi kommit ut på gatan igen så började vi resonera. Bort till Villa Gunilla är det ungefär 7 kilometer enkel väg, så visst hade det varit bekvämt att ha tillgång till ett motorfordon. Dessutom skulle vi kunna göra lite olika utflykter på ön. Men vi är å andra sidan i rätt bra trim, vi trampar enkelt ett par-tre mil på en dag utan att förta oss. Tid har vi ju, den kan vi ödsla med. Beslutet blev till sist väldigt enkelt och vi bestämde att även fortsättningsvis använda våra halvrostiga minicyklar. Detta för att vi behöver motion och att vi är rädda för sjukdomen ”Latmasken”. (Latusmascus på latin). Grejjen är den att finns det ett motorfordon att tillgå så väljer man alltid den framför att cykla och gå. Där vi två 50-plussare verkligen behöver röra på oss för att fortsatt hålla oss friska och alerta. Dels så är det en del av Styrman Pimpstens medicinering för att hålla ett annars högt blodtryck på angenäm nivå. Med motion och rätt kost så slipper hon mediciner. Glada hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg, det tog bara en dryga halvtimme att trampa bort till sommarhuset.

 

 Så här fint är det utanför Villa Gunilla...normalt utan hustomte i buskaget...
 

På vägen dit så passerade vi en snickerifabrik, den låg helt ute på bonnvischan. Med rosor på kinden (ja inte bokstavligen då) så sladdade vi in där och vi tog ett snack med de sågspånsdekorerade killarna. Vi undrade om de skulle kunna tillverka ett par garderobsdörrar åt oss. Nog för att vi kan göra egna men sannolikt så blir det lite snitsigare när duktiga snickare med maskiner gör jobbet. Jo, de ville gärna hjälpa oss. Garderober tänker ni, har ni garderober på lilla Wilma och har ni i sådana fall inga dörrar till dessa? Tja, i salongen så har vi två förvaringsutrymmen (ja typ garderober) som vi förvarar våra kläder i (som man brukar i garderober). Men det tråkiga är att man ser kläderna och liiiite tråkigt är det att man även från byssan och nedgångsluckan ser rakt ner i Styrman Pimpstens troslåda. Inte för att hon är kinkig så, men så värst roligt är det ju inte när myndigheterna kommer ombord och de får sig en gratistitt på trosor, bh och strumpor.

 

 Vi hittade en liten snickerifabrik där vi stannade till...
 

Nu ska vi ta mått på våra ”garderober” och komma tillbaka till dem. Vilket ju passar bra då vi ändå har vägarna förbi emellanåt. Efteråt kände vi oss lyriska och beslutet att inte hyra en MC kändes nu ännu mer rätt. För nu kunde vi lägga pengarna på något vi verkligen ville ha till Wilma, som ju är vårt hem.

 

 Wilmas garderober idag...här vill vi ha en dörr så inte trosor, strumpor och bh syns... (ja inte Kaptens trosor och bh...de bär och förvarar han i lönndom...)
 

Ja och så var det ju det där med vadslagningen på kajen. Lika obekvämt som det är att välja cykel framför ett motorfordon så har vi fattat en annan krånglig lösning . Landgången har vi ännu inte bytt ut mot någon bredare utan vi har fortfarande vår smala planka som vi lagt mellan roder och kajen. Plankan är smal och den sviktar och avståndet mellan kaj och båt är närmare två meter. Där går, hoppar och ibland kryper vi över (beror lite på vädret ser´u, plankjäkeln ligger inte alltid still) Nu har hamnkaptenen tillsammans med några båtgrannar börjat med någon slags vadslagning för att se vem av oss två som först trillar i vattnet. PAH! Det kommer inte ske (hoppas vi) och dessutom ligger den stora vinsten i att vi garanterat inte kommer få inbrott ombord. Samt att vi kommer att hålla oss fortsatt friska och vid god vigör eftersom vi numera utför cirkuskonster varje gång vi ska av och på båten. Låter det som vi gör det onödigt svårt för oss? Vi ser det inte så, det gör livet lite mer spännande. Och nu har vi fått in en sådan bra teknik att vi inte tycker oss behöva en bredare planka. Pimpsten gör numera något som liknar en split i luften när hon hoppar av båten.

 

 Vem badar först?!?
 

Nackdelen är väl om vi för besök, men då får vi släppa på förtöjningarna fram så båten kommer närmare kaj. Den dagen den glädjen!

 

Skepp o Hoj!

 

Ibland får man dra en rövare...

(...och ljuga om stora hushållsmaskiner...och så har Kapten energioptimerat...och det är ingen lögn...)

 Kapten gillar solenergi...här i dess enkaste form i en grekisk gränd...
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 

Vänner kommer och går. Idag seglade våra australienska båtgrannar iväg mot nya äventyr, en annan grekisk ö hägrade. Det blev kramkalas på kajen och vi önskade dem en trevlig seglats. Det finns chanser till att vi kommer stöta på varandra i framtiden också, då vi kommer att röra oss i någotsånär samma vatten.

 

När de släppte sina förtöjningar hade det bara gått ett par timmar sedan det plingade till i mobilen. Det var våra danska seglarvänner vi lärt känna i Portugal. Framför allt så tillbringade vi tid tillsammans på varvet i Amora (Lissabon) där de senare sålde sin segelbåt för att blir backpackers istället. De flög bland annat till Nya Zeeland, Australien och Galapagos. När deras äventyr var gjort tog de flyget hem och installerade sig till ett mer traditionellt danskt liv med jobb och duggregn på agendan. I deras meddelande stod att läsa följande;

 

Vi kommer ner till Grekland och hälsar på er över Nyår!

 

Jippie!

 

Under vistelsen här kommer de att bo på vår norska väns båt för Wilma kommer vara lite av en byggarbetsplats kring nyår. Vi har verkligen saknat våra danska vänner och sammanhållningen var något utöver det vanliga på varvet. Att få träffa dem igen känns därför fantastiskt. Helt klart är detta något av det mest positiva med att långsegla. Alla nya människor man ständigt träffar...där idioterna tack och lov är mycket få...desto fler blir bekanta...några blir vänner. Av dessa vänner så utvecklas några vänskapsband till väldigt fina sådana och man släpper inte taget om varandra fast vägarna skiljs åt. Vännerna från Thy i Danmark är sådana speciella vänner och nu får vi alltså träffa dem igen. Livet ler mot oss!

 

 Det var då! Nu ska vi få träffa vännerna igen och såklart tillsammans med vännen som står bakom kameran och tar bilden! (Vår norska vän på Vaare)
 
 

Ombord fortsätter arbetet med att göra Wilma förbättrad inför nästa seglingssäsong. Kapten ägnar sig åt att energioptimera och han har flyttat på två av båtens solpaneler. De satt tidigare på vanten. Men efter att vi tillverkat vårt mantågsräcke i aktern (förra vintern) så fick vi nu en lämplig plats att fästa ett par solpaneler på. Panelerna kommer i en bättre vinkel mot solen och de är dessutom justerbara och vi kan fälla in dem vid behov. Nu återstår det att dra nya kablar samt att vi ska inhandla en MPPT-regulator, en intelligent solcellsregulator som optimerar energin från solcellerna till batterierna. Ständiga förbättringar!

 

 Med lite rostfritt material så svetsade Kapten ihop en ställning till våra solpaneler... Den är justerbar och kan fällas ner...
 

Häromdagen så fann vi en hårdost i mataffären av märket Arla. Vi saknar de svenska klassiska hårdostarna och denna låg i den manuella delikatessdisken. Vi bad om ett kilo, prisvärda 68 kronor kilot ville de ha. Men damen bakom disken ville inte sälja...hon envisades med att visa upp en påse med riven ost. Nej förklarade vi, vi vill kunna hyvla osten. Då ville hon fortfarande inte sälja osten i bit till oss utan hänvisade då till disken där det ligger ost i färdiga skivor, av Gouda-typ som vi är dödens less på. Efter säkert tio minuters dividerande då hon inte förstod vad osthyvel är för ett slags verktyg så förklarade Styrman P att hon ägde en stor maskin som kan både skiva och riva ost. Vilket var absolut lögn! Men då släppte hon till och vi köpte 1,5 kilo ost av henne. Man ska ju veta att osthyveln är svensk till sin uppfinning och den har ännu inte riktigt slagit rot i andra länder. Särskilt inte i Grekland vad det verkar.

 

 Vi drar en lögn för att få komma åt att köpa hårdost i bit...folk köper nog inte så mycket ost i bit här vad det verkar...
 

Som avslutning kan vi berätta att idag blåser det ingenting här. Lite småchockade så känner vi oss för en gångs skull inte urblåsta och minnet tenderar stanna kvar i huvudet lite längre än vanligt. En si så där tre sekunder. HÄPP! Men på torsdag ska det blåsa upp igen. Bäst att tänka till före då!

 

Skepp o Hoj!