Från vik till vik

(...vi har hittat en underbart rytm i vårt seglande...)
 
 
 
Cartagena, Spanien

 

När vi senast lämnade er med en textrad så var vi i örnarnas stad, Águilas. Jo smaka på ordet och tänk samtidigt på engelskans ord för örnar, eagles, så känns kopplingen vid. Natten hade gett oss ro och rejält med sömn då inga svall hade letat sig in i den stora viken. Viken där stadens bebyggelse utbredde sig runtomkring. Vi valde att ha en lugn morgon i sittbrunnen med storfrukost. Stekt ägg. Bacon. Kaptens favorit. Till en sval morgonluft avnjöt vi frukosten. Denna morgon som lovade sol och värme framåt dagen. Kapten pekade upp mot skyn och undrade över ett par stora fåglar som cirkulerade högt ovanför. Inte kunde det väl vara några snabbvingade sjöfåglar. Vi spanade och såg dem glida långsamt och majestätiskt högt uppe på den aningslösa blå himlen, med sina enorma vingar. Så slog det oss. Det var ju örnar, águilas. Staden bar ännu stolt sitt namn uppkallat efter skyns skarpseende övervakare. Och nu hade de oss i sina kikare.

 
 
Vi vaknar till en ny plats, denna gång i staden Águilas...
 
 Vi spanar in örnarna som flyger i skyn...
 

Någon timme senare puttrade vi långsamt ut ur viken. Våra vänner likaså. Vi hade tagit ett gemensamt beslut då vindarna lovade bli väl lätta. Att göra en kortare segling och ankra upp i en för oss alla okänd ankarvik. Klockan var gott och väl slagen middag och vi skulle göra ett försök att segla på eftermiddagens bris. Tiden före segling i Medelhavet så visste vi inte bättre. Att natten här ofta ger stiltje. Och att så länge fina ankarvikar finns att erbjudas sina seglande medborgare, så gör man gott i att söka sig en skyddande vik och en lugn sömn. Och vakna till en ny dag, ett nytt skådespel och en ny scen. Och när man sen känner sig redo, så drar man vidare. Till nästa plats. Och nästa.

 

 Vi seglar mot en ny ankarvik...vinden svag men så vackert och blått överallt...
 
 Våra vänner på S/Y Westmonsun. En vacker ketch med hissade segel...
 

Knallblå himmel. Svag vind. Men vi stängde ändå av motorn och gled fint över det svallösa vattnet i ett par knops fart. De vackra bergen över land följde oss hela vägen.

 

 Himmel möter hav och intill land så följer bergen vår resa mot nästa mål...

 

Vi fann vår ankarvik, Cala Salitrona. Tre fria segelbåtar ute i den öde kvällen. Det klara vattnet gav oss sikt ända ner till botten. Och med trygghet visste vi att vårt ankare satt väl förankrat i sanden. Det blev en kväll i glada vänner lag på båten Goodvibes. Ja fattas bara annat till det namnet. Där njöt vi fram till midnatt där vi guppade stilla blott fem distans ifrån storstaden Cartagena. Inga ljus från land nådde oss. Allt svart omkring där de höga bergen blickade ner på oss. Bara våra egna lyktor sken upp glada ansikten och i bakgrunden ett par fartyg som liksom vi lagt sig i ro för vila.

 

 Vår ankarvik, vännerna har hunnit före och vi droppar vårt ankare strax intill innan vi alla samlas på S/Y Goodvibes för en sundowner (drink i solnedgång)
 
 Kapten ser ner till botten...vi sitter tryggt fast i sanden...
 
 Soluppgång i Cala Salitrona...tre segelbåtar och även några större fartyg har sökt nattvila och skydd i den vackra viken...
 

Vi ligger nu i Cartagena, i hamn bland stadens brus och trams. Nu har vi dusch och soptunna. Vi kan fylla vatten och bunkra frukt och grönt. Och promenera långt och länge på land. Stoppet blir inte alltför långt. Vi har nya underbara platser att besöka. De ligger där och väntar på oss. Snart så. Snart.

Skepp o Hoj!

 

Kommentera här: