En avskedskyss

(...vi kysser Cartagena farväl och seglar till vackra Mar Menor där vi finner Susan på svaj...)

 
Mar Menor, Spanien
 

Vi är i ett innanhav, i en lagun närmare bestämt. I Mar Menor. Mar Menor betyder ”det mindre havet”. Det finns en anslutning från Medelhavet, via en kanal, som vi tog hit. Och har man mast på sin båt så måste man även vänta på broöppning. Efter en fantastisk snabb segling på 25 nautiska mil från Cartagena så kunde vi lägga oss i väntfållan utanför bron. Ja vi vet inte vad annat att kalla det, än väntfålla. Det finns ingen väntbrygga någonstans, utan man har pålat ner en järnkonstruktion i vattnet för att skapa en skyddande vik. Och där får väntande segelbåtar ligga på ankare i väntan på att bron ska öppna.

 

 Här väntar vi på broöppning...

 

Bron öppnar varannan timme från klockan 10 på förmiddagen och den sista öppningen är klockan 18. Kommer man senare så får man ligga kvar i väntfållan på utsidan. Vi kom fram tjugo minuter före sex. Just i tid till den sista öppningen för dagen. Jippie! Detta var inte alls självklart att vi skulle hinna. För vi hade kommit iväg lite väl sent. Men vi hade haft en frisk vind med oss hela seglingen utan stora vågor. Lite av ett drömscenario för en seglare. Och vi nådde häpnadsväckande 9 knop med vår bastanta dam till båt. Utan hjälp av något tidvatten. Så att vi skulle hinna fram till sista broöppningen var inte alls givet som ni förstår.

 

Nu passade det oss extra bra att hinna in i Mar Menor samma dag. För till natten väntades det dra in ett blåsväder med vindar på 16 m/s. Man vill gärna söka sig ett gott skydd då.

 

Vi tyckte när vi kom till väntfållan att det inte var någon idé att droppa ankaret för bara tio minuter. Vi började cirkulera runt där. Och där fanns även våra vänner på båten Goodvibes som hade kommit fram en stund före oss. Men så fick vi höra från tornet som sköter bron att broöppningen var inställd. WHAT?! Skulle det inte bli någon mer broöppning för dagen....?

 

Vi fick strax därpå veta att det skett en bilolycka och att detta var orsaken till den inställda passagen av Mar Menor. Vi droppade vårt ankaret i väntfållan och började brassa käk. En sjöman måste äta oavsett vad som händer. Och snart fick vi veta att vi skulle få passera klockan 20. Gott mos! (ett uttryck som inte syftar på potatismos, utan på att något är bra).

 

Vi hann bli ett gäng båtar som skulle igenom bron. Mätta och nöjda i en värmande kvällssol så kunde vi fira upp vårt älskade ankare. Vårt Rocna. Vi sa lite på skoj och lita på allvar. Att ifall vi någon gång ligger ankrade i världens värsta oväder. Ja då ska vi inte be till Gud. Utan till dess designer och uppfinnare Peter Smith. Honom träffade vi och umgicks med på varvet i Lissabon. Nöjdare ägare till ett Rocna och till ett ankare över huvud taget finns nog inte. Bästa huvudkudden. Vårt ankare har aldrig svikit oss. Tack Peter, du är vår ankar-Gud.

 

Ja och så upp med ankaret och iväg. En liten karavan av segelbåtar följde varandra den korta vägen från väntfållan till bron. Brons som just höll på att lyfta sina gigantiska armar. Och snart var vi ute på andra sidan. I innanhavet, Mar Menor.

 

 Vi har just passerat bron med våra vänner på Goodvibes tryggt bakom...
 
 

För en tjugo år sedan så var vattnet i Mar Menor, enligt dykarkillen i Cartagena, ett mindre paradis. I innanhavet fanns sjöhästar minsann. Vi hade sökt upp dykcentrat före avfärd för att fylla Kaptens dykartub. Kapten hade dykt på såväl Wilma för att skrubba propellern och inspektera skrovet. Samt att hjälpa några vänner som hade fått in ett fem meter långt snöre i propellern på deras båt. Även kaptenen på båten Goodvibes dyker och han behövde också luft. Så två starka män promenerade iväg med sina tuber. Och där hade de fått veta lite mer om Mar Menor, av killen på dykcentrat.

 

 Två starka och snygga män på jakt efter luft...
 

Mar Menor var tidigare ett mindre paradis. Men folk hade plockat sjöhästar utan att tänka på risken för utfiske. Samt att innanhavet blev nedsmutsat av oss människor. Inte minst så blev det en enorm algblomning i havet på grund av utsläpp, vilket gjorde det otjänligt att bada. Men sedan några år sedan så har man arbetat hårt med att återställa Mar Menor. Idag kan man absolut bada men man bör inte ta några kallsupar och man gör gott i att ta sig en färskvattendusch efteråt. Huruvida det kommit tillbaka några sjöhästar i Mar Menor vet vi inte. De finns nog inte längre kvar och vi vet inte om de kan planteras in på nytt. Men sorgligt är det när vi människor förstör vår natur. Fina skatter går förlorade för att vi människor är egoistiska och jagar snabba belöningar. Det är sorgligt att se.

 

 Här är vi, i Mar Menor vid den röda pricken vi ritat dit...rätt stort hav...
 
 Så långt från land och vi har inte många meter fritt vatten under kölen...
 
 Ekolodet visar ett djup på 5,9 meter och vi är på väg till vår ankarvik (vi är den svarta båten på skärmen och våra vänner kommer strax bakom oss)
 
 

Inget djup i Mar Menor är djupare än 6,5 meter. Och det är inte mycket grundare heller. Så vart som helst i havet så kan du ankra utan att det blir för djupt.

 

 Solen på väg ner när vi korsar Mar Menor...
 

Vi sökte dock en ankringsplats bakom en av de två öarna som finns här. Det skulle ju blåsa upp framåt midnatt. Och intill den ena ön som är formad som en boomerang, så fann vi skydd på dess ena sidan. Endast en annan båt låg på svaj där i viken. En liten rackare till båt, utan någon AIS. Vi tog kikaren och kollade medan vi såg solen gå ner i horisonten och färga hela himlen röd. Den lilla segelbåten var häpnadsväckande lik vår vän Susans båt. En tjej vi träffade på Algarve och som seglar ensam. Vi tog ett varv runt den lilla båten och visst minsann. Där stod Susan på däck och vinkade till oss med ett leende från öra till öra och med hennes stora hårsvall fladdrandes i vinden.

 

 Solen håller på att gå ner när vi närmar oss vår ankringsplats...
 
 Susan på svaj. Äntligen fick vi träffas igen. Vi har haft kontakt via sociala medier sedan vi skiljdes åt i Portugal...
 

Jo hennes glädje gick inte att ta miste på. Att segla ensam tjej är rätt tufft. Och att segla ensam kan oavsett, vara rätt ensamt. Och att ensam ligga i en ankarvik utan någon annan båt i närheten när det ska blåsa upp till natten är nog dubbelt ensamt. Även vi hoppade jämfota av glädje vid åsynen av Susan. Så efter att vi ropat hej så frågade vi henne;

 

-Can we be your neighbors for the night??!

 

Ja ja ja, såklart hon ville att vi skulle lägga oss bredvid henne. Så vi och vännerna på Goodvibes släppte ner våra ankare strax intill Susan. Vi fick bra fäste i Mar Menor (sandbotten i hela havet). Och vi släppte ut rejält med kätting, 35 meter för att tryggt kunna möte den stegrande blåsten.

 

Ja vad är oddsen att hitta en vän i en ankarvik ute i den stora världen. Någon man inte träffat på flera månader. Nu har vi haft kontakt via modern teknik så vi visste att hon var i krokarna. Men att vi mer eller mindre skulle segla in i henne var otippat.

 

Nu har vi smitt planer för nästkommande dygn. Nu blir vi här ett tag för att umgås, vila och utforska. Vår vän från Gibraltar, han som tappade sin propeller, håller på att segla i klapp oss nu. Och kanske, kanske så hinner han också dyka upp till söndagskvällens grillning på stranden här. Vi kan tänkas bli ett stort gäng.

 

Så ni kan förstå. Att här bubblar det av glädje i maggropen!

 

Om vi vill segla hem?!?

 

Kyss oss i arslet.

 

Never.

 

 
 
Skepp o Hoj!
1 felix%25252525252525252525252525252525252525252525252525252525252525252525252520norberg:

skriven

Hej på Er. Att möta vänner i vikar och laguner är som att träffa vänner varje midsommar och man bryr sig inte om tiden. Vänner är vänner när och var man träffas så har man det mysigt ihop och njuter av livet.Jag tror att Ni i fortsättningen kommer att möta många goa vänner i vikar och hamnar, och jag är så lycklig att kunna följa Er på haven. Kram FELIX

Svar: Härligt med vänner så säg. Vänner och segling är två fantastiska ting. Kram på dig.
Projekt Sunshine

Kommentera här: