Glad Påsk och film...

(....vi på S/Y Wilma önskar alla en riktigt Glad Påsk och bjuder här på en film från vår översegling...)
 
 
OBS! Notera att det är två inlägg för dagen, det förra kan du hitta HÄR!
 
Vi seglar till Marocko...
 
 
Smir, Marocko
 
 
Glad Påsk alla våra läsare. Vi bjuder här på en film från vår översegling. Vi blev lite överraskade själva, för när vi tittade på vårt filmmaterial så fann vi delfiner som vi inte hade en aning om. Man undrar ju stilla hur många guldkorn vi missat tidigare, där vi inte sett våra fina delfin-vänner. Men denna dag hade vi sällskap vid två tillfällen som vi faktiskt visste om, men som vi tyvärr inte fick med på bild. Inget ledset öga för det, för det visade ju sig att vi ändå hade dem på film trots allt. Dessa fantastiska djur...
 
Så håll utkik i filmen, så ser ni delfinerna nere i högra hörnet (vi har markerat med pil så ni vet när det sker...). 
 
Här kommer filmen; (glöm inte sätta på ljudet..)
 
 
 
Och övrigt. Här där vi ligger vid väntbryggan i Smir, så har vi ingen elanslutning. Men vi är ju rustade med en massa solpaneler och en vindsnurra. Vi konstaterar att vi har många kronor att tjäna in genom att inte koppla in oss. I Gibraltar tillexempel så debiterade de oss 0,37 pund per kilowatt (4 kr SEK/kilowatt ca). Och på många ställen nu så tar de betalt för landströmmen. I La Linea, förra hamnen så betalade vi på en veckas vistelse endast 0,02 euro för ström för den lilla stund Kaptenen använde ett handverktyg (0,22 euro/kilowatt). Små reflektioner som betyder massor när vi tänker till. Vi är så gott som självförsörjande på ström och i slutändan gör det massor. Våra solpaneler har betalat sig flera gånger om nu. Så nu och framöver kommer vi nog inte att koppla upp oss på någon landström över huvud taget...det är bara att vara lat. Solen är gratis. Solen är varm. Solen är skön. Solen är bäst. Men just nu regnar det.
 
Glad Påsk!😚
 
 
Skepp o Hoj!
 
 

Vi gick till M´diq...

(...och red kamel och mötte Marocko...)

 

 Pimpsten handlade jordgubbar av en trevlig man, en av få som pratade franska här. Vi har hamnat utanför turiststråken...
 
 
Smir, Marocko
 

Vi behövde kontanter. Vi hade ju inte kunnat växla till dirham som vi önskat, i Spanien. Och här i Smir marina stod ingen bankomat att finna. Men vår inklarering var inte heller klar, så vi hade lite att lösa först innan vi kunde lämna området.

 

Uppe hos tullen så kom äntligen den store bossen. Han som hade rätt att sätta stämpel på våra papper. Mötet tog inte mer än fem minuter så hade vi vår inklarering klar. Därefter gick vi till Capitanerie, hamnkontoret för att få veta vår tilltänkta båtplats. Men nej, vår förkylda flicka hade inte dykt upp än. Och mannen bakom disken verkade inte alls insatt och kunde ta över ärendet. Hon skulle nog komma klockan elva istället, fick vi veta.

 

När klockan var halv tolv så gick vi tillbaka. Men flickan lös med sin frånvaro. Och vi ville nu inte alls sitta och vänta. Så vi frågade mannen om det gick bra att vi låg kvar vid väntbryggan. Jo, ja...det gick så fint. Mannen bakom disken pratade ingen engelska och återigen så blev vi jublande glada för Styrman Pimpstens franska, även om den bär brister.

 

Vi låste båten och gav oss ut på äventyr.

 

Styrman Pimpsten hade valt att bära sjal för att bättre smälta in och inte ständigt bli uppmärksammad som turist. Samt för att visa hänsyn till landets kultur. Sjal låter bättre att säga som svensk och inte slöja, hijab eller burka, då religionen inte delas. Och här i Marocko så råder ingen lag om att bära slöja, även om absoluta majoriteten gör det. Men få bär heltäckande, och av yngre kvinnor så bärs den inte sällan lite mer ledigt, där man faktiskt kan se en hårtest sticka fram.

 

Vi hade även innan vi gav oss ut, bestämt att nu ska Kapten och Styrman inte hålla i handen, något som man som par inte gör offentligt här (kvinnor skakar inte heller hand). Vi hade även bestämt att vi skulle hålla ihop, och inte gå på egen hand. de vi mötte tydligt skulle se att Pimpsten hade sin man vid sin sida.

 

Vi hade som mål att promenera till byn M´diq. En nätt promenad på närmare en svensk mil. På vägen mötte vi såväl kameler, getter, åsnor och kor. Och då Pimpsten inte ännu ridit kamel i sitt liv, så passade hon på. Denne kamelförare godtog Euro som betalning. Det är inte ovanligt att det finns med på människors Bucket list, att rida kamel i öknen (fast vi befann oss ju inte i öknen, men dock nära och i vart fall inte på en marknad i Filipstad). Så därför kände Pimpsten att hon ville upp på puckelryggen. Kamelen var snäll och trevlig men ville vid ett tillfälle äta upp Kaptens hatt. Vilket den inte fick.

 

 Check på den...nu har vi båda ridit kamel. Kapten har varit på kamelsafari och sovit i tält i öknen tidigare i sitt liv...
 
 Sekunden före kamelen vände sig om och försökte ta Kaptens hatt...
 
 Vi mötte djur längs med vår promenad, här en åsna...
 

När vi någon timme senare hade promenerat den långa vägen in till M´diq så fann vi vår bankomat och vi kunde ta ut lite kontanter i den lokala valutan. Vi letade därefter upp de små gränderna där gatuförsäljarna höll till. Då detta inte är någon plats dit turister hittar, så lämnades vi i stort sätt i fred. Ingen trugade och tjatade om att vi skulle handla. Och när vi så väl gjorde så behövdes det inte köpslås om priset. Vi tror ingen sockrade på priset...ett halv kilo färska jordgubbar betalade vi några kronor för. Närmare kilot fantastiskt goda svarta oliver gav vi drygt tio kronor för. Det myllrade av stånd och människor log inte sällan tandlösa leenden mot oss. Någon gång kände vi oss betraktade som utlänningar. En gång så lämnades en lång blick på Pimpsten, kanske för hennes blonda hår stack fram lite grann. Eller för att hennes ansikte är nordiskt västerländskt. Vad vet vi. Men i övrigt så smälte vi in i miljön rätt så bra, där ingen tycktes notera oss.

 

Vi hade blivit hungriga efter den långa promenaden och det hade börjat bli sen eftermiddag. Så vi fann oss ett litet hak, där vi ville försöka beställa något att äta. Vi visste redan, att i dessa kvarter så pratade folk definitivt ingen engelska. Och få pratade franska. Utan det var arabiska som gällde. Det fanns ingen meny, inga bilder eller priser som kunde hjälpa oss. Men en man som satt vid ett av borden reste sig och kom till vår undsättning. Det visade sig vara rätt enkelt...det fanns inte så mycket att välja på över överhuvudtaget. Vi beställde kyckling, som vi inte ville ha i bröd, utan som sallad. Ja det var så man fick välja. Maten lagt i bröd eller inte.

 

Vi slog oss ned vid ett av de få borden utanför och väntade på maten. Och så kom den in. Lite lätt rörig tallrik med allt möjligt på, som en slags nordafrikansk motsvarighet till tacos, fast här med rödbetor, ris, kyckling, lök, ägg med mera. Och utan att vi beställt så bars det ut två tallrikar med bröd och pommes frites.

 

 Vi har just fått in maten...en salig blandning...men gott...
 

Vi åt med god aptit och maten var faktiskt jättegod fast det såg lite slafsigt ut. Och vi som inte är några pommes-frites-människor, tyckte dessa pommes var kanske de bästa vi någonsin ätit. Brödet orkade vi inte, så de åkte ner i ryggsäcken som doggybag. Ja vi hade inget att klaga på. Och utanför på gatan kunde vi beskåda den marockanska vardagen. Ett myller av människor rörde sig där vi förundrades över mycket. Någon förbipasserande rensade granngästens tallrik på mat (efter gästen gått), en man med en skottkärra som verkade vara från ett annat århundrade (ja såväl mannen som skottkärran), vi såg barn på väg hem från skolan. En byggarbetare gick förbi oss och i handen bar han en elkontakt. Kontakten och sladden var det inte mycket kvar av och den hade fått Elsäkerhetsverket därhemma att gå i taket.

 

Jo det är fattigt här...

 

Vi betalade och konstaterade att vi fått ge motsvarande tjugo kronor var för maten per person inklusive dryck. Billigare än så kan det knappast bli. Vi tog därefter tillflykten upp till de övre gatorna och gränderna. Där pågick också gatuförsäljning. Men här såg det riktigt illa ut i våra ögon. Maten som stod till försäljning låg på marken, med bara kartong eller en bit tyg under sig. Det luktade lite av soptipp och emellan stånden låg matrester precis intill det som såldes, som någon på sin höjd försökte sopa ihop till en hög. Grönsakerna såg inte alls lika fräscha ut här, som en slags andra sortering mot den förra marknadsplatsen. Vi förundrades och förfärades och tog oss ned igen till de tidigare kvarteren. Kapten fann dukar med stor uppsugningsförmåga som han köpte. Han ska lägga dessa under motorn, så eventuellt kondensvatten kan sugas upp. Under motorn har vi ju vitmålat så fint, och Kapten vill gärna att motorrummet ska vara rent och lättöverskådligt. Därför ska smuts och kladd hållas undan.

 

 Tillbaka i de lite mer ordningssamma kvarteren där varor säljs från bord och inte ligger på backen...
 
 Gott om frukt och grönsaker...för just inga pengar alls...
 
Inte bara mat utan även kläder och prylar...stora grupper med skyltdockor stod i klunga och umgicks lite var stans...
 

Rätt mätta på myllret, men mycket glada över vår dag, så promenerade vi tillbaka igen. Men halvvägs så tyckte vi fötterna värkte. Med full rätt, när man gjort 15 kilometer till fots. Så vi stannade vid en busshållplats och vinkade på bussen som snart kom. En överfull buss med glada människor. Förstående och hjälpsam chaufför. Vi betalade för oss. Fyra konor per näsa. Och väl framme vid Smir Marina så upplyste såväl chauffören som andra passagerare, att nu var vi framme och det var dags för oss att kliva av.

 

 Nöjda på väg hemåt igen...
 
 Vi har klivit av bussen och har här nära till Wilma. Definitivt kommer vi fortsätta nyttja bussen här, det var en positiv upplevelse. Det är vackert här, med de blånande bergen i bakgrunden... 
 
 
Hemma så var det en gudagåva att få ta av sig skorna. Vi konstaterade att vi hade gjort av med motsvarande knappa hundralappen. Lunch för oss båda, buss, apelsiner, jordgubbar, oliver och stora uppsugnings-dukar till kaptens maskinrum. Billigare än så här går knappt att leva. Vi gillar verkligen Marocko. Människor är snälla och hjälpsamma. Det är inte så nedskräpat. Någon enstaka person vill tjata sig till något. Som ett par män vid busshållplatsen som ville att vi skulle komma och bo hemma hos dem. De var rätt påstridiga och ville tjäna pengar på att ha oss som hyresgäster och köra runt oss på olika sevärdheter. De ville inte riktigt ge sig och vi var glada när bussen kom. Men i övrigt...helt perfekt faktiskt. Och fast dagen bjöd på mestadels mulet väder, så var det varmt och skönt ute. Emellanåt kom en vindpust som var så varm och underbar, som svepte in från Sahara. Som för ett ögonblick tog över de västliga vindarna från Atlanten.

 

Skepp o Hoj!

Det doftar Jasmin...

(...när vi närmar oss Marocko...och väl där så får vi möta myndigheterna klädda i mjukiskläder...)

 

 Vi seglar till Marocko och det doftar av jasmin...
 
Smir, Marocko
 
 

-Are you a rich man, or a poor man?

Polismannen tittar Kapten i ögonen medan han släpper frågan. Vi står där i kvällsvärmen och vi är mitt inne i den långa proceduren att klarera in. Och inte går det som vi brukar erfara, som i Europa. Nä nu är vi i ett nytt land. I en ny världsdel. Marocko. Afrika. I den lilla byn Smir.

 

 Vi har seglat nästan hela dagen och Kapten står nu framför polismannen i sina slitna arbetsbyxor. På ena knät blottar sig en sju centimeter lång reva i det blå tyget. Kapten ser annat än hel och ren ut, den stickade tröjan avslöjar rester av målarfärg i två kulörter. Och Kapten slår ut med händerna i en avvärjande gest och utbrister;

 

 -I am a poor man! 

 

Polismannen pekar då bort emot lite bebyggelse som ligger nedanför de blånande bergen.

 

 -Then you go there! There is the busstation. But if you are rich, you can find taxis over there?

 

Polismannan skickar ut sitt pekfinger i vad vi tycker, ungefär samma riktning på nytt. Han ler stort. Vi har fått ett fint mottagande här och nu håller vår tjänsteman på att ge oss värdefull turistinformation. Vi hade frågat honom hur vi lättast tar oss runt i området kring Smir. Det var därför han hade släppt frågan om vi var rika eller fattiga. Den fattige tar buss och den rike åker taxi.

 

Vi hade redan innan ankomst bestämt oss för att i största mån försöka smälta in i detta vackra land. Detta land, dit vi kommit seglandes och en bit följt den bergiga kusten. Vinden från land hade inte bara gett båten fart genom det blå vattnet, där blåsten fått de röda seglen att sträcka sig stolta. Utan vi hade känt blommiga dofter inne från land. Det doftade sol, hav och jasmin.

 

Polismannen tog därefter sitt papper och bad oss följa med. Vi tog två steg, till dörren höger om polismannens. Och han knackade på, hårt. Efter något som verkade en evighet så öppnades dörren. Ut tittade en yrvaken man, klädd i mjukiskläder. Han pratade arabiska och tittade på pappret han just fått i sin hand. Och därefter på oss. Sen stängde han dörren och försvann in. Minuten senare stod han åter i dörröppningen, men nu klädd i uniform. Och han tryckte på sin uniformsmössa på snaggen och klev ut i solen. Vår tulltjänsteman stod beredd att ta emot oss.

 

Ja detta var en glimt från vårt första möte med Marocko. Inklareringen här tar betydligt längre tid. Först visade vi upp våra papper inne på hamnkontoret, Capitanerie, som de säger här. Vi fick stå och vänta länge på att flickan bakom disken skulle dyka upp. Hon var vänlig, men förkyld. Och vi fick fylla i flera papper. Det drogs fotostatkopior på pass, båtpapper och försäkringsbevis. Hon bad oss därefter att gå till polisstationen med några av de formulär vi just fyllt i. Runt hörnet fick vi veta, i samma byggnad.

 

Vi tog oss runt hörnet på byggnaden och möttes av tre dörrar. I mittendörren höll polismannen till. Han som gärna visar och berättar för oss vad som finns att se och göra här i hans land. Och som frågar Kapten om han är rik eller fattig, för att peka ut vart vi finner taxi och buss. Polisstationen är lika upphetsande som en skrubb på en svensk mellanstadieskola på sjuttiotalet. Ett bord. En stol. Kala väggar. På ena väggen hänger en tavla. Kungen kanske, tänker vi. Jo för visst är väl Marocko en monarki. Polismannen ägnar sig åt att mödosamt kontrollera våra medhavda blanketter. Han gör ändringar. Hans dator är av äldre snitt. Han stämplar våra pass. Han frågar oss om vi varit i hans land tidigare. Och Kapten berättar. Ja, tre gånger. Det är ett mycket vacker land ni har, lägger Kapten till. Polismannen skiner upp och letar i sin dator. Men några uppgifter om Kapten finns inte i hans databas. -När var du här?! Ja och det var ju länge sedan. Första gången som barn och senast för tjugofem år sedan. Tiden före datorn funnit sin plats på hans kontor sannolikt. Det dög som förklaring och Polismannen log och menade att nu var ju Kapten näst intill en medborgare i landet. Det uppfattades visst som positivt att återvända.

 

Ja och inte var vår inklarering klar här. Nä, därpå gick vi till dörren till vänster om polisen. En möjligen ännu mer mjukisklädd man öppnade dörren. Migrationsavdelningen månne, vi är osäkra. Och han tittade ner i våra papper och tillsammans gick vi då till tullverkets dörr. Den till höger om polisens. Där vår man tidigare nämnd låg och sov, men väcktes.

 

Inspektion skedde därefter av Wilma. Polis och Tull ombord. Allt medan Styrman Pimpsten fixade kopior på samtliga papper igen, då de tidigare inte räckte i antal. Men nu även kopior på stämplarna i passen. Det verkar viktigt med stämplar i detta land. Proceduren hade så långt tagit dryga timmen när vi åter kunde gå till hamnkontoret, för att få oss en hamnplats tilldelad. -You can stay here for the night, berättar flickan bakom disken. Och vi får veta att vi ska återkomma under morgondagen. Då får vi veta vår nya plats. Passar oss fint, menade vi, då vi ska tillbaka till tulltjänstemannen klockan tio för att hämta våra papper som då ska vara godkända och klara. Ja om vi får kliva in i landet före detta är gjort, vet vi inte. Men vi är trötta efter all sol och segling. Så det passar oss fint att laga lite mat ombord och krypa ner i säng.

 

 Marockos kust, vackra blånande berg och glitter på havet. Dofter av jasmin...
 

I övrigt så gick seglingen fint. Vi som trodde att vi skulle gå för maskin hela vägen. Men direkt utanför Gibraltarbukten så kunde vi dra samtliga segel och stänga av motorn. Det blåste gott i hålet som vi sa, genom Gibraltar sund och det gick vita gäss på havsytan. Inga större vågor som bromsade framfarten så Wilma seglade fram i sju-åtta knop. Sen, bakom udden vid den spanska enklaven Ceuta, så fick vi lä. Havet la sig och vinden dog av något. Men vi kunde segla ända fram. Precis utanför hamnpirarna i Smir så startade vi motorn och drog ner Wilmas röda klädsel.

 

Att skriva om att vi kände det fantastiskt att äntligen få kapa förtöjningarna och segla ut, är nästan onödigt. Det kan inte ha undgått någon att vi längtat ut på havet igen. Ännu en brochyr-segling. Ni vet en sådan där segling där solen gassar från klarblå himmel och det glittrar som diamanter på vattenytan. Precis som i broschyrerna där folk lockas till att köpa sig en segelbåt, där kanske den ovetande tror att alla dagar på havet ser ut så.

 

Nu ska vi utforska Smir och dess kringområden. Vi ska ta oss fram med buss, då vi bestämt oss för att vara fattiga. Vi kommer att klä oss vardagligt för att smälta in så gott det går. Vi hoppas kunna finna Marockos puls och vardag. Vi ska först bara få vårt godkännande av tullen då våra papper inte kommer att vara klara förrän klockan tio. Och vi ska flytta båten till vår anvisade plats. Sen så. Så kan vi leta oss fram till busshållplatsen som polismannen pekat ut åt oss. Vi har ingen aning vad som väntar oss. Och för Pimpsten som besöker landet för första gången, så blir det nog en massa nya intryck.

 

Men vi kan sammanfatta våra första timmar här med följande.

 

Människor är mycket vänliga. Ingen stressar. Det är noga med stämplar och att fylla i många papper. Kopiatorn är gud. Tjänstemän sover gärna under arbetstid. I mjukiskläder. Solen är varm. Smir är vackert. Och det doftar jasmin. Vita blommor. Det lovar gott. Mycket gott.

 

Skepp o Hoj!