När det inte blir som man tänkt...

(...så blir det ibland bättre...vi är glada att det var för trångt i Port de Sóller...)
 
Ett misslyckat hopp fångat på bild i farten...Kapten hinner rätta till sitt hopp-dyk innan han landar i vattnet...
 
 
Cala Tuent, Mallorca, Spanien
 
 
Bilden ovan är fångad bara några minuter efter det vi ankrat i vackra Cala Tuent. Efter en dags segling i fantastiskt väder, men utan nämvärda vindar så gick vi först in i Port de Sóller. Denna lilla fiskeby som Kapten besökte för 40 år sedan tillsammans med sin mamma, pappa, bror och farmor. De hade åkt till Sóller över en dag, tagit det gamla smalrälståget från Palma och njutit av utsikten över ön från ett av de antika tågvagnarna. 
 
 
På väg till Port de Sóller...
 
 
När vi nu 40 år senare gled in i hamnen i Port de Sóller så kände Kapten igen sig, fast mycket var förstås förändrat. Byn såg fantastiskt trevlig ut där vi tuffade in och letade efter en plats att droppa ankaret. Men det var trångt, trångt, trångt mellan båtarna. Vi fann oss en plats och gjorde ett ankringsförsök men tyckte inte vi fick något bra fäste. Vi ropade till båtgrannen och frågade hur mycket kätting de hade lagt ut. Det var ju galet tätt mellan båtarna och med farleden in till hamnen där färjor och fiskebåtar passerar titt som tätt, så kändes det vanskligt att lägga ut för mycket kätting. Vid en vindvridning så skulle vi hamna mitt i farleden och riskera blockera yrkestrafiken. Vår båtgranne meddelade oss att de hade lagt ut 20 meter. WHAT!?
 
Vi var inte nöjda med svaret. Vi hade närmare 11 meter ner till botten och knappt den dubbla kättinglängden mot djupet var alldeles för kort för vår smak. Vi vill sitta säkert ankrade och inte riskera börja dragga när båtarna vänder sig med vinden. Inte heller ville vi riskera blockera farleden in till hamn.
 
Vännerna  på Goodvibes fick inget bra fäste de heller. En snabb överläggning med dem och vi bestämde oss för att segla vidare och leta upp något annat. Detta var en vacker plats men alldeles för trångt för vår smak. Det lockar oss inte riktigt att sitta i knät på båtgrannarna när de firar fredagskväll och skrålar halvnakna.
 
 
Kapten spanar in alla de platser han besökte för 40 år sedan...lite svårt att se så här från havet när man inte lägger till. Vi kom inte till Port de Sóller, annat än att vi vände i den trånga ankarviken där...
 
Sen eftermiddag och hav och himmel smälter ihop...
 
 
Vi fortsatte längs med kusten och efter en halvtimme så fann vi en vacker liten ankarvik. Det låg en ensam liten segelbåt i kanten och med två till så skulle det fortfarande vara gott om plats. Som ett paradis med fågelkvitter, höga berg runt om den lilla stranden och en makalös solnedgång så släppte vi ner ankaret och kättingen i vattnet. Åtta meter djupt och vi såg botten...sand...och vi la ut goda 35 meter.
 
 
Här har vi ankrat...vi är så gott som ensamma i den stilla viken intill stranden och bergen...
 
 
Vi bytte snabbt om och tog oss ett bad direkt. Kapten hoppade från båten men halkade vid avstampet. Han fick en sannerligen rolig färd ner mot vattnet. Styrman Pimpsten vek sig dubbelt av skratt och hann fånga hoppet på bild. Därefter så duschade vi uppe på däck. Nakna och vi hade varmvatten då vi kört motorn under dagen. Så vi kopplade en slag från kranen i byssan och upp på däck. Underbart, att stå naken på däck hade vi inte kunnat göra i Port de Sóller. Här kunde ingen, utomvis våra vänner och grannar se oss. 
 
Kapten har bråttom! Härligt med ett ankomstbad i solnedgång...
 
Härligt friskt bad direkt efter vi kommit fram till vår ankarvik...
 
 
Rena och fräscha så kastade vi i dingyn och paddlade över till vännerna på Goodvibes (Bara Wilma och Goodvibes här, de andra vännerna har funnit sig en annan ankarvik). Vi blev bjudna på middag och vi skålade för en fantastisk dag på havet och för att det på dagen var tio år sedan vår stora båt sjönk på sex meters djup i Nissan. Ja kanske inte något att skåla för. Men med den sanslöst stora kontrasten från att för tio år sedan råka ut för en förlisning med den chock och det hårda arbete det förde med sig. Till idag då vi seglar runt och däremellan ligger och guppar för ankare i de vackraste vikar, långt ifrån vardagens bekymmer. Ja det var något att skåla för. Allt gick ju bra då, vi bärgade ju vårt gamla fartyg och fullföljde projektet ända in i mål. Så visst var det värt att fira. Men tänk att tio år gått...vi fattar inte riktigt.
 
Det svänger onekligen i vårt liv. Det är fyllt av äventyr. Men som det heter, det som inte dödar - det härdar! Vi föredrar att härdas.
 
Solnedgång över Cala Tuent...
 
Nu lägger vi minnena från förr åt sidan och bara njuter av denna stilla plats. Cala Tuent. Ett litet paradis. Skulle inte bli förvånad om vi mötte Adam och Eva gåendes här på stranden nakna hand i hand. För det känns så. Vackraste natur och bergen bakom breder ut sig som en kuliss från bästa film eller teater. Knappt man tror det är sant...
 
 
Skepp o Hoj! 

Kommentera här: