När livet är nära...

(...så är det väldigt enkelt...och fyllt av glädje och tacksamhet...)

 
 
Isola Piana, Sardinien, Italien
 

Den ljumma vinden smekte över hav och nejd och fick vattnet att lysa i pastellens blå färger. Besättningen tog en dag ombord i väntan på att blåsten skulle bedarra. Fick tiden att gå genom plock och pyssel i skutans alla vrår. Vinschar blev smörjda, kläder sorterade.

 

Under den sena eftermiddagen så bedarrade vinden. Tystnaden la sig och en delfin lekte i det syremättade vattnet en bit från båten. Kanske att fisk lurat in den i viken. Vi tog jollen in till strand och fick fast mark under fötterna. Nu var det länge sedan vi beträdde stenar, sand och gräs och solen låg lågt över himlen och varslade om dess försvinnande. Vi sparkade runt längs strandkanten, letade vackra stenar och drivved. Pratade med vänner och lät hundar leka. Vi fann skräp och plast och bestämde oss. I morgon kommer vi tillbaka. För en grillafton i solnedgången, men innan så städar vi. Som en städfest där vi tackar naturen för att vi fått låna den en stund, där vi efteråt tar med oss det som vi människor spritt ut. Plastdunkar, petflaskor, snörstumpar... Inte ens naturreservaten är fredade...

 

 
 
 
 
 
 

Det gick någon timme eller två. Samtalen avlöste varandra. Vi slog oss ned och lät de fyrbenta vännerna fortsätta sin lek. Liten och stor men de gick fint i hop. Och det slår oss, att det mest värdefulla är gratis...vänner...kärlek...naturen.

 

 
 
 
 
 
Nöjda med vår dag så lämnar vi vår ö, den lilla landremsan som lånat oss sin tid. Och vi far till en av båtarna för en gemensam stund i solnedgången. Skratt i skymning. Röd himmel. Mörkt hav. Två månader på ankare har nu passerat. Vi känner oss fria. Vi är fria. Vi är.

 

 

Så bryter vi upp. Tar oss hem i den mörka natten. Vi somnar gott i vår trygga koj. Hand i hand.

 

Skepp o Hoj!

1 Yvonne Bruddesta:

skriven

Så vackra ord och ljuvliga bilder. Avslutningsfransen får en ju att få tårar i ögonen - Vi somnar gott i vår trygga koj. Hand i hand.
Ni e ju bara sååååå goa.
Puss och Kram från oss

Svar: Tack tack snälla vänner...jo och så är det. Ibland känner man sig lite mer ödmjuk inför allt det som bjuds oss. Det är i det lilla som den största glädjen finns. Men det vet ju ni om några. Pussar och kramar från oss.
Projekt Sunshine

Kommentera här: