Rapport från bukten IV

(...lite smått och gott från våra dagar i La Maddalenas med en film som extra bonus...)
 
Styrman Pimpsten klättrade upp i masten för att få sig en vy över omgivningarna...
 
 

Cala Santa Maria, La Maddalenas, Italien

 

Vi har förflyttat oss. Till en annan del av naturreservatet La Maddalena. Nu ligger vi på nordvästra sidan av ögruppen. I denna vackra ankarvik som heter Santa Maria så torde ju båtnamnet TACOSHIP passa fint. Men det ligger ingen båt med det namnet här.

 

 Gårdagens etapp gav oss en härlig segling...
 

Strax före vi själva lämnade den förra ankarviken (igår) så stack Goodvibes tillbaka till Cannigione. Vi var nog alla glada att få lämna bukten vi egenhändigt döpt till Cirkus-bukten. Varje eftermiddag där var närmast en parodi. Flertalet dagbesökare ankrade som en påse nötter och inte sällan körde folk som idioter mellan båtarna där människor låg och badade. Gaaah! En del människor är inte lämpade för sjön. De borde samla på frimärken eller nåt...

 

Priset tog väl den båt vars besättning trodde vår ankarboll var något man kunde hänga upp sin båt vid. Jo på allvar så trodde de vår lilla boll som förkunnar vart vårt ankare är placerat, var ämnat för förtöjning. Lagom till de precis skulle fånga tag i Wilmas ankarboll så la vi på en vissling så hög att den hade kunnat väcka döda. Så tittade de förvånat upp och avbröt sitt tilltag. Mest förvånande är kanske det faktum att här är vattnet så kristallklart, så det är bara att titta ner under ankarbollen så ser man vårt ankare och att det går en kätting mellan vår ankarboll/ankare och Wilma. Det är både komiskt och sorgligt på en och samma gång. Vi tar det med ro, men är så klart vaksamma. Särskilt efter vännernas incident i förra veckan.

 

Den med skarpa ögon kanske kan se vår ankarboj som ligger 25 meter framför Wilma. Inte större än en handboll är den men det hindrade inte en annan båt från att missta den från en boj man kan hänga upp sig på...eller så försökte de sig på en rövare...
 
 

Det tog bara några minuter så dundrade det in en stor Riva och de ankrade precis framför Wilma. Inte framför Goodvibes tack och lov. Det visade sig vara samma Rivabåt som tuggat upp vännernas ankarkätting. Tala om otippat, Goodvibes (och vi) blev mäkta förvånade. Vännerna på Goodvibes hade precis innan fått veta att Riva-båten inte var försäkrad, i vart fall inte i det bolaget de själva hade uppgett. De skulle därmed inte skulle kunna få någon ersättning för sina skador. HA! Så vännerna hoppade i sin jolle och tog sig över till Riva-båten och konfronterade kaptenen snällt men vänligt.

 

Två saker hände därefter.

 

Goodvibes fick ersättning på plats i form av kontanter och två flaskor vin och de kunde sen ta jollen tillbaka till sin båt och slippa all krånglig byråkrati som sannolikt inte hade lett någonvart.

 

Resterande tid som Riva-båten låg framför Wilma så draggade de. Tre gånger så fick de plocka upp ankaret, köra fram en bit och ankra om. En av gångerna så var de bara några meter från Wilmas ankarboll (och det snöre som går mellan ankarbollen och Wilmas ankare). När Rivan och de andra båtarna senare lämnade bukten så var vi och våra vänner glada, vi kunde äntligen slappna av och slippa hålla vakt. Woop woop! Äntligen fria och lediga. Detta firades med kaffe i sittbrunnen.

 

 När dagbesökarna har lämnat bukten så är det lugnt och fint...då njuter vi fullt av paradiset...

 

Vi har varit i land. Den varmaste dagen dessutom, 36 grader och vindstilla. Puh! Vi och vännerna tog oss in och promenerade sen tre kilometer in till byn La Maddalenas som ligger på ön La Maddalenas och som i sin tur ligger i naturreservatet La Maddalenas. Vi promenerade längs med tråkiga gator kantade av höga staket som förkunnade militärt område. Nedgånget och slitet, oromantiskt. Men väl inne i byn så rättade det till sig med charmiga gator och hus. Det blev tre strandhugg. Först en glass. Sen ett stopp för kaffe och Aqua Minerale. Sist ett besök i mataffären. Månadens sista utsvävning, plånboken stängd!

 

 La Maddalena är på sina ställen inte alls så pittoreskt...militärområden med staket och gamla kaserner...vi promenerar i 36-gradig värme...
 
 Men det slitna kan ändå ha sin charm...
 
 Äntligen så kom vi fram och kunde söka oss ett ställe att svalka oss med glass och dryck...
 
 
Mmm...
 
 Vi pausar i värmen...

Vi har summerat Juli månads kostnader. Vi kommer inte att göra av med några sekiner de två återstående dagarna av månaden så vi kan redovisa här och nu. Trots att vi gjorde en utflykt på ön samt att vi varit på restaurang och café ett par svängar så landade vi mjukt som fallskärmshopparen hade sagt. Ett stort tack till gode vännen på Vaare som lät oss följa med i hyrbilen samt att han innan vi lämnade Spanien bjöd oss på en trevlig middag ute. Även var en före detta äkta man generös då vi sågs för en lunch i Cannigione, tack tack! Nästa gång bjuder vi!

 

Här är JULI månadens kostnader (i denna ligger inte internet och försäkringar som belastar annat konto, inte heller Wilmas eget konto räknas in här...dit saker typ tågvirke mm räknas).

 

Hamnhyra 7 Euro (vi stannade i två timmar och fyllde vatten och duschade)

Diesel 45 Euro

Transport övrigt 7 Euro

Mat (ej restaurang) 183 Euro

Café och Restaurang 73,50 Euro (vår utflyktsdag på Sardinien ingår inte här)

Utflyktsdag 99 Euro (två fikabesök och ett restaurangbesök, delikatesser från bondgård, transporten gratis)

Seglingstillstånd 57 Euro (för segling i La Maddalenas 7 dagar)

 

Totalt: 471,50 Euro.

 

Framför allt så är våra omkostnader så låga för att vi under månaden har ankrat samtliga nätter. Det har snart gått tre månader sedan vi senast låg i hamn. Vi klappar oss på axeln för vårt flit att ankra.

 

 La Maddalenas...

 

En annan dag var vi också i land. Men då på kvällen för att spana in blodmånen. Vi dukade upp picknick på stranden och där slog vi oss ner och njöt av den tropiska natthettan allt medan vi spanade upp mot skyn. Stjärnor och planeter såg vi och vi tog hjälp av en app som heter Sky View. Superhäftigt. Den visar och förklarar stjärnhimlen för dig. Timmarna gick och när jorden inte längre stod i vägen för solen att lysa på månen, så tog vi oss tillbaka till segelbåtarna för lite god sömn. Kvällen hade varit smått magisk, inte bara för den röda månen. Picknick med vänner är underskattat, det är livskvalitet.

 

 Vi väntar på månförmörkelse...
 
Vi leker med Sky View...en rolig app där man ser stjärnor, stjärnbilder, planeter och satelliter...även en Kapten kan komma med på bild ibland...
 
 Så kom den då, den röda månen och den hängde strax ovanför Wilmas mast...
 

Vi har inte bara roat oss. Kapten har även lagat segelkapellet. Inget är väl sexigare än en man vid en symaskin (oj nu drar Felix i Lysekil sin hand genom sitt hår och ler).

 

 Sexy man! Inte bara ro och vila i vårt liv...emellanåt lyser flitens lampa...

 

Ja vi älskar det här livet. Men det har ni ju säkert förstått!

 

Här kommer en kort film från förra ankarplatsen...en liten vy tagen uppe från Wilmas mast så ni kan se lite hur vi har det här...Varsågoda! (glöm inte sätta på ljudet)

 
 
Skepp o Hoj!

När båtar trasslar ihop sig...

(...så brukar det inte vara av kärlek...vår entré till La Maddalenas blev lite körig...)

 Nu ligger vi tryggt i naturreservatet, men så var det inte när vi kom hit...
 
 
La Maddalenas, Sardinien, Italien
 

Vi förflyttade oss redan dagen efter vår bilutflykt med kurs mot La Maddalenas. Där ute väntade vännerna på Goodvibes. Vi ställde frågan till dem innan om hur fullt med båtar det var i ankarviken deras. La Maddalenas är ju ett populärt ställe att segla på och vi ville garantera oss en plats när vi väl dök upp.

 

Så vi frågade;

-Is it full? superfull? supermegafull or supersonic-mega-full of boats in the bay?

 

Svaret vi fick var att det faktiskt var gott om plats, i vart fall så fort alla dagseglare gett sig av. Vi bestämde därför att kasta loss från Cannigione på eftermiddagen, kring 15 tiden för att hinna dit lagom till alla daycruisers gett sig av.

 

En kort och fin segling hade vi. Till en början platt vatten och vi gjorde sju knop. Men när vi någon timme senare rundade en av naturreservatets öar så fick vi vinden i nosen och vågorna emot oss. Seglingen blev nu inte alls lika bekväm då Wilma fick tugga sig fram i den krabba sjön på en hård kryssbog. Vi slog ett par gånger, vi vill ju inte bara starta motorn av ren lathet för vi hade varken bråttom eller led nöd på något sätt, Kapten hade till och med fått kaffe och kaka där ute på böljorna. Så vi kunde gott låta oss bli rufsiga i håret, där vinden nu tagit fart och vågtopparna börjat släppa sitt vita brus.

 

 Mot La Maddalenas...
 

När vi kryssat och slagit ett par-tre gånger så kom det ett textmeddelande från våra vänner på Goodvibes. De undrade hur långt vi hade kvar, om vi kunde skynda på lite. De hade hamnat i ett bekymmer där i sin ankarvik. En motorbåt hade kommit för nära dem när den skulle lämna viken, med den följden att vännernas ankarkätting trasslade in sig i den andra båten. Kapten på Goodvibes höll nu på att dyka men kunde gott behöva en hjälpande hand från Kapten Betong.

 

Vi hade fått veta att polis var på plats och andra assisterande båtar och vi förstod att situationen inte alls var rolig, utan tvärt om rätt komplicerad.

 

Vi slet ner seglen och startade motorn och gick kortaste och snabbaste väg mot vännerna. Vi kände oss för övrigt rätt så vana att sticka iväg på räddningsuppdrag. Nyligen så hade vi räddat ett rymmande solparasoll på stranden i Cannigione...Kapten Betong hade klättrat ner bland klipporna för att fånga tag i den. Vid återlämnandet av parasollet så hade den snopna mannen som sett sitt parasoll flyga iväg kysst Styrman Pimpsten som tack. Ja inte på munnen då, utan på handen. Han ville prompt bjuda på kaffe som tack och han berättade att han var stadens hårfrisör och klingade till namnet Sebastian. Men vi tackade snällt nej och sa att han i sin tur kan hjälpa en annan medmänniska med något. Det är roligare att lämna stafettpinnen framåt än tillbaka där den kom ifrån.

 

Ja det var den ”lilla” räddningen. För tidigare i veckan så såg Pimpsten från byssans ventil hur en ensam jolle fort drev bort och ut från viken. Vi hoppade i vår dinge och for efter den. Glada blev vi när vi såg att jollen var namnad med moderbåtens namn, Boomerang. Vi visste på så vis vems jollen var och kunde knyta fast den där den hörde hemma. Nu var ingen ombord så vi lämnade ett visitkort med förklaring. Allt för att Boomerangs besättning inte skulle tro att någon olovandes hade försökt ta sig ombord. Vi tänkte att de sannolikt skulle märka att deras jolle inte var upphängd på samma sätt som när de lämnade båten.

 

Ja så kom det tredje räddningsuppdraget på kort tid...att bistå vännerna i deras prekära situation. Vi kom snart in i bukten och där såg vi en flott motorbåt av märket Riva, modell större samt våra vänners båt Goodvibes. Runt omkring dem så cirkulerade det två ribbåtar, den ena med ljussirener och text på sidan som förkunnade att det var någon form av sjöpolis. Vi fick fort i vårt ankare och slängde i jollen på rekordfart. Styrman Pimpsten stannade kvar på Wilma för att hålla lite koll på henne så vi säkert visste att vi satt fast i botten. Allt medan Kapten hoppade ner i jollen med dykutrustning och for bort till vännerna.

 

 Vännerna har bekymmer...deras ankarkätting sitter inlindad i Riva-båtens propeller och resterande kätting ser ut som ett trassligt garnnystan...
 
 Kapten paddlar snabbt över för att assistera...
 

Det tog rätt lång tid att få isär båtarna. Riva-båten hade drivit bakåt mot Goodvibes när denne skulle ta upp sitt ankare och kommit så nära att deras propeller hade trasslat in sig i Goodvibes ankarkätting. Snabbt hade ankarkättingen snurrat upp sig kring propellern och lyft Goodvibes ankare från botten. Den stressade Kaptenen på Riva-båten hade fortsatt köra båda motorerna fast våra vänner ropade åt dem att stänga av den ena vars kätting nu fortsatte att snurra upp sig kring. Riva-båten fick till slut i sitt ankare för att förhindra vidare draggning och stängt av motorerna. Och så kunde operation ”TRASSLA UT” börja. Men innan man kom så här långt så hade det varit rätt så kaotiska minuter för vännerna.

 

Kaptenen på Riva-båten var inhyrd och han var rätt ledsen för att han ställt till det. Rivabåtar är lyxiga sådana, de ligger i mångmiljonklassen. Gästerna de hade haft ombord hade blivit hämtade av annan båt, så det var bara besättningen kvar. De hade även tillkallat dykare som nu höll på att jobba med att trassla ut kättingen från Riva-båtens propeller. Allt medan vännerna på Goodvibes nu tillsammans med Kapten Betong jobbade från deras håll. De dök ner och lyckades schackla loss ankaret och ta upp på däck med hjälp av ett fall. Men kättingen, den satt obönhörligt i den andre båtens propeller och var så illa tilltrasslad att tiden gick och solen höll på att gå ner.

 

 Trassel...stundtals som ett garnnystan...
 

Till slut så kom Rivabåten loss och då var det bara Goodvibes galet uppsnurrade ankarkätting kvar att reda ut. Medan dykbåten bogserade Goodvibes sakta över viken så trasslades det sista ut. Därefter kunde ankare och kätting kopplas ihop på nytt och de kunde ankra om. Vännerna kunde pusta ut!

 

 Rivabåten har kunnat lämna bukten och dykbåten hjälper till att bogsera vännerna tills dess att de blivit klara för att ankra om...
 

Vi gick senare över till Goodvibes för en välbehövlig sundowner, lokalproducerat vin från den lilla bondgården vi dagen innan besökt, samt pecorino-ost och delikatesskorv. Vi summerade händelsen och vi fick veta lite mer om vad som hade hänt. Det hade blivit lite småskador men mest så hade Riva-båten farit illa, inte minst lackskador hade den andra båten fått. Vännerna berättade att de bådas försäkringsbolag hade kontaktats och det hela ska lösas via Riva-båtens försäkring som ju var den olycksorsakande båten.

 

Nu slutade det hela tack och lov väl ändå. Ingen blev ju skadad. Vilket är ju det allra viktigaste. Samt att inget är mer skadat än att Goodvibes kan fortsätta sin segling utan avbrott.

 

Ja vi säger bara...vilken grej...

 

Skepp o Hoj!

På jakt efter evigt liv...

(...så finner vi ett galet ortsnamn och fastnar hos en getbonde...)
 
Vi jagar källan till evigt liv bland Sardiniens bergsbyar...
 

Cannigione, Sardinien, Italien 

 

-Jag har hyrt bil, ska ni med? Det var vår norske vän på båten Vaare som ställde frågan. Och ja, det ville vi ju. Vi var ju mäkta nyfikna på vad Sardinien kunde tänkas erbjuda ett par nyfikna skandinaver, inåt land dit våra båtar inte når.

 

Vi fick ställa klockan på sju för att inte försova oss. Bara att behöva vakna till ett larm är en chock, vi är så ovana nu så det kan inte vara nyttigt för hjärtat. Men med lite te i magen så kom vi upp och iväg för att hämta bilen. 

 

Med Kapten Betong som chaufför, vår vän som kartläsare och Pimpsten i baksätet tillsammans med vännens fyrbenta hund vid sin sida (ja...de flesta hundar brukar ha fyra ben) så gasade vi iväg med kartor och broschyrer i högsta hugg.

 

Vi hade på turistinformationen frågat om några sevärdheter värda att se (ja för att det heter sevärdheter så behöver de ju inte vara sevärda). Vi var ju framför allt mäkta nyfikna på området där människorna här blir så rysligt gamla där de lever till synes friska och vitala i över hundra år. Jo det fick vi veta, att byarna kring Nuoro, där lever de länge. Vi fick förslag om att besöka Olieno, Orgosolo och Orune. Den sistnämnda tyckte vi enligt kartan verkade ligga väldigt intressant högt uppe på ett berg, 745 meter över havet. Vi bestämde oss att åka dit, till Orune. Lustigt nog så heter byarna kring Nuoro något som börjar på bokstaven O.

 

Vi tog först kustvägen ner mot staden Olbia som ligger på den östra sidan av ön. Detta för att därefter ta ut på en annan väg som skulle leda oss ner mot Nuoro och de närbelägna bergen där. Kapten vid ratten förkunnade att en sådan strapats nog krävde en kopp kaffe på vägen. Och vi andra höll med, det är ju inte bara målet som räknas med en sådan här dag, utan även vägen däremellan. När vi kommit ut på mindre vägar söder om Olbia så sladdade vi in vid ett café. Nu var vi definitivt på en plats dit inte många turister hittar, varken caféägaren eller någon gäst pratade engelska. Men det fungerade fint ändå. ”Due cornetti con marmelatta e due cappuccuni” beställde Pimpstenen åt sig själv och Kapten. Ägarinnan som var en frisk fläkt pratade glatt med oss...på italienska, men vi var alla glada och med teckenspråk därtill så gick det bra. Innan vi åkte därifrån så blev det kramkalas och uppställning för fotografering. Jo det skulle nog inte dröja länge förrän hela byn visste om det något exotiska besök från nordbor på byns café. Vi själva fick också en god eftersmak, inte bara för att den lilla marmelad-croissanten var mäkta god...utan för att tre cappuccino och två bakverk kostade enkom 5,20 euro totalt! Det är tydligen bortom turisthaken som man ska ta sig...

 

 Skönt att slippa turister...
 
 
Dekorativt cappuccino med kakao strött över hela koppen. Riktigt gott kaffe!
 
 
 Den friska fläkten från Sardinien, caféägarinnan vars leende kunde smälta allas hjärtan...
 

Ut på vägen igen och mot Orune, en av byarna där befolkningen lever länge. Sista biten så gick det brant uppför och Kapten fick ratta den lilla bilen intensivt i kurvorna, det verkade aldrig ta slut. Höger-vänster-höger-vänster och det slog lock för öronen där vi puttrade fram längs smala serpentinvägar. Men till slut så kom vi fram till Orune och där blev vi väldigt förvånade.

 

 Här for vi fram genom den Sardinska glesbygden...ögonfröjd på hög höjd!
 
 Vi fann gratis och gott källvatten uppe i bergen...Sardinien är en grön ö, kanske för att de många och höga bergen behåller vattnet som regnar och snöar över området om vintrarna. Och som sedan rinner och filtreras genom de många gruslagren utefter bergssidorna. Längs med vägarna så varnades det för snö och halka...men nu hade vi temperaturer kring 30 plusgrader så vi antog att det inte gällde denna årstiden...
 

Vi hade i vår enfald trott att vi skulle komma till en pittoresk liten bergsby. Istället så var byn nästintill en liten stad. Husen var fyrkantiga och stod som hårda kantiga sockerbitar strax nedanför bergstoppen. Vackert målade i pastellens alla färger. De flesta husen såg nyrenoverade ut, men här och där dök det upp någon gammalt hus som skvallrade om dess många år på nacken. Vi promenerade runt en stund i den öde byn, vi hade prickat in eftermiddagens siesta. Vi såg inte till många människor och det var stört omöjligt att finna oss ett ställe att äta lunch på. Enligt Wikipedia skulle Orune inhysa kring 3000 personer. Men vid en liten bar så fann vi någon att prata med där det stod ett par män. Vi fick veta lite mer om Orune.

 

 Orune såg ut som små pastellfärgade sockerbitar på avstånd, alla husen märkbart fyrkantiga...
 
 Nytt och gammalt sida vid sida, men det mesta nyrenoverat. Vi fastnade dock för de gamla husens charm...
 
 Här är en av få platser på jorden där man har störst chans att bli över 100 år och frisk hela livet dessutom. Det stämde inte alls av den bild vi hade innan vi kom hit. Siesta råder och gatorna står tomma...
 
 Charmigt på de ställen där tiden stått still...en dörr lika gammal som de äldsta i byn månne?!
 
 Någon har planterat vackra blommor på en balkong till ett öde hus...enormt smakfullt på något vis...
 
Utsikten över några trötta hustak i Orune...i bakgrunden syns vackra blånade berg...
 
 

Jo visst fanns det ovanligt många gamla i byn, flera av dem var över 100 år och den äldste nu levande var108 år. Och byn hade under de senare åren genomgått en ansiktslyftning där man renoverat de gamla fallfärdiga husen. Vi tackade glatt för informationen och hoppade in i bilen igen och drog norrut. Vi fortsatte längs med de slingriga bergsvägarna tills vi kom till en liten by vid namn....

...trumvirvel...

 

Onani !!!

 

 I byn Onani löser man saker på egen hand till synes. Här fanns inget lunchställe men en gammal borg precis intill byns entré. 
 

Ja, vi sa ju att platserna här inte sällan börjar på bokstaven O, men att en skulle klinga till namnet Onani var otippat. Vi skrattade gott åt ortsnamnet. Vi fotograferade oss framför orts-skylten och vi spekulerade hej vilt kring namnet på byn. Vi tänkte att det nog låg i naturens sak att byn verkade vara på dekis, ingen reproduktion av nya generationer torde ju existera i Onani-byn. Inte heller här fann vi någonstans att få inmundiga en lunch. De människorna vi såg, här liksom i Orune hälsade glatt och välkomnande på oss. Men något öppet matställe fann vi inte.

 

 Den här byggnaden finns i byn Onani på Sardinien...
 

Vid kanten av byn Bitti (den börjar inte på O) så fann vi ett litet café där vi drog i handbromsen. Vi behövde en vätskepaus igen för timmarna hade gått. Tre kaffe, tre smörgåsar med delikatesskorv och en stor flaska Aqua Minerale kostade 5,10 euro bara. Galet billigt, eller om de missade att ta betalt för allt. Stoppet blev dock kort för vi ville nu norrut för att besöka ett av de många arkeologiska platserna som finns på ön. Det finns över 8000 fornlämningar på Sardinien; gravar, bostäder och fästningar även kallade Nurager.

 

 På vägen mot en Nurag så passerade vi fantastiska ekkorksskogar...
 

Nurager var de antika sardernas hus och nuraghe (sardinska) betyder också ”stort hus”. Byggnaderna byggdes sinnrikt och var utformade med rum och korridorer och trappor till ytterligare våningsplan. Vi stannade vid ett av öns alla Nurager och vi lät vår fyrbente vän springa fritt då vi var ensamma på platsen. Denna Nurag var från bronsåldern och uppförd kring år 1600 före kristus. Vi sprang in och upp i borgen och vi lekte i korkekslunden intill. Vi förundrades över denna vackra plats där människor här hade bott och verkat för mer än 3500 år sedan.

 

 Här bodde folk för 3500 år sedan...ett rätt avancerat bygge måste vi tillstå...
 
 Spännande språng, rum och trappor fann vi i Nuragen...
 
 -Älskling, jag har köpt oss ett hus. Kapten försöker locka sin kvinna till att flytta upp på landbacken...
 
 På väg upp mot toppen av Nuragen...
 
 Utsikt över omgivningarna...
 
 Kungen på tronen...här försedd med vakthund utan för huset...
 
 Pimpsten passade på att leka i korkeken...
 

Så. In i bilen igen och vi fortsatte norrut. Vi hade ännu inte funnit oss något vettigare att äta. Till synes så verkar man på den sardinska landsbygden bara hålla restaurangerna öppet om kvällen. Men framför allt så var det glest mellan restaurangerna och vi som trodde det skulle vara bland det lättaste att finna. Det kändes nästan som det var enklare att hitta en 3500 år gammal Nurage än en öppen restaurang under siestan. Vi for genom det vackra landskapet och plötsligt så såg Styrman Pimpsten en vägskylt och skrek:

 

-STOPP!!!

 

Vi backade tillbaka och läste. Det var ett av öns agriturismo-ställen. Agriturismo är en kombination mellan bondgård och restaurang och en del erbjuder även boende. En viss andel av produkterna måste vara producerade på gården för att få använda ordet agriturismo om sin verksamhet. Här serveras inte sällan typiskt sardinska specialiteter. Som till exempel helstekt spädgris, porceddu. Eller öns berömda ost, pecorino som kan tillverkas av såväl får- som getmjölk. Ja och förutom detta så är det brukligt att finna gårdstillverkning av honung, oliver, olivolja, korvar, vin och bröd som exempel. Nu visste vi att det skulle krävas en förbokning på minst ett par dagar för att få äta middag på en Agriturismo-gård. Men på skylten så stod det även att de sålde pecorino-ost, varför vi svängde in där.

 

Vi blev genast mottagna med stort hjärta av en äldre man och hans kvinna som stod i köket. Ingen kunde engelska utan vi fick använda de få italienska ord vi kunde. Vi blev hänvisade fram till ett enkelt bord i husets källare. Här pågick tillverkning av ost bland annat. Den gamle mannen lät oss provsmaka gårdens vita vin, bärlikör, tre sorters ostar, korvar...våra hjärtan sjöng av lycka och vi fattade inte riktigt att vi från ena stunden ute på den dammiga vägen nu helt plötsligt satt hemma hos en sardinsk bonde och åt av hans mathantverk. Godare och mer genuint hade vi nog inte smakat förut. Vi fick en rundvisning och vi ville såklart handla med oss några av gårdens fina produkter. Ja fattas bara annat, för det sägs att det är öns pecorino-ost och vin som bidragit till att sarderna blir så rysligt gamla och vitala.

 

 I Monti så blev vi inbjudna till Agriturismo-gården Galana...männen tittar nyfiket på när bonden delar en pecorino-ost...
 
 Enkelt och trivsamt hemma hos den sardinske bonden...
 
 
 Kaptens ögon lyser...han har hamnat i det kulinariska himmelriket...
 
 Get- och fårmjölk förvaras i dessa tankar...eller om de innehöll vin...det framgick inte riktigt...
 
 Ostar i långa rader...
 

Vi fick veta att vi skulle behöva vänta på den ena av ostsorterna, den behövde hämtas från något närbeläget annex. Under tiden fick vi åka bort till getbondgården och vi såg precis när getterna blev utsläppta efter sin mjölkning. Men de hade också en massa hundar på gården och det blev ett vilt skällande mellan vår väns hund i vår bil och de vaktande fårahundarna. Vi ville ogärna gå ur bilen för det kändes som detta var ett revir vi inte skulle utsätta vår fyrbenta vän för. Så vi dammade tillbaka till bostadshuset och då blev vi vinkade in igen. Den gamle mannen höll just på att trä på en halv spädgris på ett spett. Han saltade och så hängde han upp den vid elden som han startat upp.

 

 Medan vi väntade på vår ost vi beställt så fick vi göra ett studiebesök borta vid getstallet där mjölkning pågick...stallet låg några hundra meter bort från bostadshuset...
 
 Nymjölkade getter har just släpps ut från stallet...
 
 När vi kom tillbaka så höll den gamle mannen på att förbereda en porceddu, grillad spädgris. En sardinsk specialitet som kvällens gäster skulle bli bjudna på. Man måste boka bord två dagar innan för att få plats i restaurangen som låg en trappa upp i boningshuset. 
 
Om fyra timmar är spädgrisen grillad och klar...då kommer gästerna... Här lever man med naturen på ett sätt man gjort i urminnes tider och gården är så långt ifrån en modern industriell djurproduktion som man bara kan komma...
 

Ja så kom då vår beställda ost och vi handlade även med oss vin och korv. Nöjda och tagna av denna upplevelse så kunde vi inte annat än leende åka vidare. Men nu blev det mot en stad där vi garanterat kunde hitta oss en restaurang. Det hade nu blivit kväll och våra magar kurrade, där låg ju bara lite ost och korv och skramlade i botten av magsäcken.

 

I den vackra staden Tempio Pausania så fann vi en mysig pizzeria och där fick vi oss äntligen ett skrovmål. Vi valde alla tre den pizza som föll oss bäst i smak, Kaptens fyra ostar. Styrman Pimpsten satsade på en pizza med aubergine och vår vän fann en läckerhet med anjovis, kapris och färska tomater.

 

 Vi for till Tempio Pausania för en välbehövlig paus där vi äntligen fick oss en rejäl måltid...
 
 En pizza med aubergine...en ny favorit hos Pimpsten...
 
 Vackra hus i Tempio Pausania...
 
 När det började skymma så tog vi oss hem, till våra väntande båtar...
 
 

När maten var äten så var vi trötta, det hade börjat skymma. Så vi packade in oss i bilen och for tillbaka till Cannigione där vi lämnade hyrbil och for ut med jollen till våra väntande båtar. Det tog inte lång stund att somna. Med lyckliga magar och äventyrliga minnen. Vilken dag!

 

Skepp o Hoj!