Sines - Lagos

(...och så lite flodäventyr däremellan)

 

 Efter fyra grundstötningar och ett dygn ute till havs så kunde Kapten äntligen göra segertecken i Lagos...
 
 

 Lagos, Portugal

 

Vid lunchtid på söndagen så lyfte vi upp ankaret i Sines, gick in till tankbryggan för att fylla vatten. Sen så bar det av. Vi drog upp seglen och direkt utanför pir-armarna kunde vi sätta korrekt kurs. Vi kopplade på den nya autopiloten och så bar det iväg.

 

Vi blev alldeles exalterade över att vi seglade 6-7 knop då de inte utlovat så starka vindar. Och vi som räknat på en seglingsfart om 4,5 knop. I den här takten så skulle vi ju runda Cabo De San Vincente mycket tidigare. Vi började fundera...skulle vi kanske lägga oss på ankaret en natt i någon av de hamnlösa vikarna som ligger direkt efter hornet, den mest sydvästliga punkten på det Europeiska fastlandet. Och därifrån fortsätta segla vidare dagen därpå. Jo även om vi inte skyr mörkret på något sätt så är det alltid skönast att angöra i ny hamn eller ankarvik under dygnets ljusa timmar. Och då slutmålet var att gå in i en liten trixig flod, Rio Alvor, så ville vi inte att detta skulle ske i mörker.

 

 Floden Alvor...här ska man kunna nästla sig in och finna sig en vacker ankringsplats...vi har drömt om att ligga för ankare här...
 

 Men som vanligt med båt så gäller devisen ”en sjöman kommer när han kan”. För snart la sig vindarna lite och så var vi nere på en fart om 3,5 till 4,5 knop. Ja och då stämde ju inte längre vår nya plan. Vi bestämde oss för att ta beslut först när vi rundade udden.

 Seglingen var fantastisk. Inte alls så höga svall som vi annars erfar att Atlanten bjuder på och ombord så levde vi som vi annars brukar göra. Vi åt, sov och spelade Yatzy. Vi hade sällskap av delfiner ett tag. Men mest satt vi och njöt av naturens skådespel. När mörkret fallit så visade sig en fantastisk stjärnklar himmel. Vi kan inte minnas när vi senast såg stjärnorna så tydligt och starkt lysande. Det var magiskt. Och så många de är, stjärnorna, när inga mänskliga ljus stör. Jo ”lilla björn” var i gott sällskap där uppe på himlavalvet av tusentals kompisar.

När man seglar i mörkret så ser man ju inte nämnvärt något utanför båten (om det inte är månsken, men det hade vi inte...månens skära var så minimal som den bara kunde). Så egentligen vet man inte alls vart man är på väg om det inte vore för plotter och kompass. Det kan ge en liten olustig känsla. Tänk er att köra en bil och ni bara har instrumenten att förlita er på. Ingen väg som ni ser, för där är det bara svart. Ungefär så...

 Och helt plötsligt när vi seglar i mörkret, så uppenbarar det sig en stor vit fågel bara några meter från oss där den lyses upp i styrbordslanternans sken. Vi hoppade till av förskräckelse. Men vi förstod snart vad det var vi hade sett. Denna havsfågel valde av någon anledning att flaxa mitt framför det gröna skenet i flera sekunder, innan den försökte dyka ner i det svarta vattnet...men så avbröt han sitt anfall. Så fågeln flög i en stor cirkel och kom in likadant på nytt. I höjd med styrbordslanternans gröna sken så stannade han upp och flaxade i skenet som en grön pippi-vålnad. Och så dök han, men avbröt och flög runt. Om och om igen... Nu räknade vi inte antalet gånger men vi hade helt enkelt att göra med en mycket korkad sjöfågel. I en och en halv timme (!) cirkulerade den i och ur vårt gröna sken, som han tydligen hade fått pippi på. Ett mycket märkligt beteende. Vi funderade på om han kanske tyckte sig se fiskar i vattnet som han ville komma åt. Men att det var en synvilla så när han dök ner, så var där ingen fisk. Han behövde uppskattningsvis 50 gånger på sig att förstå att där inte fanns något i vattnet...annat än vatten. Ja detta uppehöll oss medan Wilma klöv Atlantvågor på väg ner mot Algarvekusten.

 När vi rundade udden så bestämde vi oss att gå mot vårt mål. Den lilla floden Rio Alvor. Det är en liten flod som är lite grund och snirklig. Men har man väl tagit sig in så finns där en otroligt vacker ankringsplats. Vi har sett på bilder och drömt om platsen i flera år. Och sagt oss att när vi kommer till Algarve, så ska vi dit. Vi räknade ut att vi skulle komma dit lagom till soluppgången.

 

 Gryningen kom lagom till vi närmade oss Rio Alvor...
 

Och så började morgonen äntligen gry och vi kom perfekt i tid bort till flodmynningen. Lågvattnet hade just passerat och nu skulle det vara stigande vatten i sex timmar. Perfekt.

 Vi hade från god vän fått rådet att gå in i floden i lågvattnet för då kunde man se alla sandbankarna. Och att det viktigaste var att gå in på stigande vatten så kan kunde komma loss ifall man körde fast. Den körbara flodfåran var alldeles snirklig visste vi och att där helt saknas bojar (annat än två helt random bojar som inte säger dig så mycket, en röd och en grön som man ska passera på samma sida minsann). Råd nummer två vi hade fått var att ”ta följe” av en fiskebåt då de vet vägen in.

 Ja så med seglen nere och bara motorgång och dagsljus så gjorde vi ett allvarligt försök att ta oss in. Och inte tog det lång tid förrän vi satt fast på en sandbank. Och det gick inte att komma loss. En lokal fiskare kom i sin båt och pratade med oss. Hans engelska var klanderfri.

 -You are standing on a sandbank.You can continue in about 45 minutes! Var hans svar.

 

 Kapten funderar medan vi står fast på en sandbank. Men en vacker regnbåge fick vi se inåt land...
 

Ja ha...bådade inte gott. Men den snälle fiskegubben höll sig i närheten och fiskade på lite medan det rann in liten mer vatten i floden. Och när vi kom loss så kom han och visade vägen. Jippie! Vi skulle helt enkelt få lots in. Gubben pekade att ”följ mig” och så pekade han ”lite mer styrbord” och vi for glada fram tills vi i tre knops fart körde rakt upp på en stenhård sandbank. En snabb inbromsning som inte kan ha betytt något annat än att Wilmas bottenfärg under kölen led svåra kval. Vår puls höjdes något...för vi var nog inte beredda på att lotsas fel. Vår luttrade fiskare kom fram till oss och så berättade han att det inte hade muddrats i floden på 30 år. Och att kring där vi stod på grund, så är det idag jättesvårt att hitta exakt rätt. För det var fortfarande lågvatten och det är lättare såklart att komma i half-tide i stigande menade mannen, för då har man bättre djup om man kommer med segelbåt. Och man måste köra i en ”serpentin” där det inte finns något utmärkt utan man måste helt enkelt känna till vägen. Det finns inga sjökort som idag stämmer (vilket vi själva noterade då vi hade två varianter, var av det ena sjökortet inte stämde alls). Sandbankarna förflyttar sig långsamt hela tiden, så idag måste man passera precis intill den röda bojen på fel sida om den lustigt nog.

 

 

 

Ja så med denna informationen så började vi tveka. Ska vi avbryta och välja att gå till en hamn istället? Men vattnet steg och vi kom loss och vår snälle fiskegubbe stannade vid oss för fortsatt lots. Ja och vi kom loss...vi fastnade lite lättare två gånger till men sen så kunde vi passera den röda bojen och fortsätta in med rådet att ”hålla oss i mitten” så skulle det gå bra. Men nu hade vi såpass mycket vatten också så det var inga problem.

 I våra drömmar hade vi sett denna ankarvik framför oss. Att vi i februari månad sannolikt skulle ligga och guppa där ensam eller i vart fall med ett fåtal båtar bredvid. Men döm om vår förvåning när vi till slut kom fram. Då var hela ankarviken fylld med båtar. Det låg båtar ankrade mitt i farleden till och med. Och hur många katamaraner som helst (ja de är ju inte så djupgående och det är ju gratis att ligga i viken och här ligger man tryggt hela vintern). Vi puttrade runt ett tag efter span efter en plats att droppa vårt ankare. Det fanns ett par lediga bojar men vi vågade helt enkelt inte ta någons, för de såg privata ut då de var namnade. Men vi gjorde ändå ett försök att droppa ankaret på det stället det kändes minst trångt och vi tänkte att vi använder minimal längd på kättingen så går det nog. Ankaret tog inte fäste direkt i den hårda sandbanksbotten. Och Wilma låg inte alls särskilt bra kontaterade vi. Vi hade ett par bojar väldigt nära oss. Och skulle någon av dess ägare dyka upp så skulle vi bli bortkörda...och risken fanns att vi skulle kunna driva in någon av grannbåtarna om vinden vände där vi låg (för att grannarna låg på boj).

 Vi hade en snabb diskussion om hur vi skulle göra. Och vi bestämde oss för att försöka nästla oss ut igen. Och gå till Lagos hamn istället. Först och främst så var ju detta ställe inte det paradis som vi hade trott. Utan här låg båtarna ankrade extremt tätt och det fanns ingen direkt frihetskänsla kvar. Ja ibland lovar fotografier och kartor mer än verkligheten.

 

 Sand, sand...sand...inte lätt att veta vart djupet för Wilma finns...
 
 
 När vi passerat den röda bojen så blev det betydligt lättare att ta sig in...otroligt vacker omgivning men vi visste här inte att det skulle vara knökfullt med båtar där vi tänkt ankra...
 
 
Vilken natur...
 

Det gick smidigt att ta oss ut. Vi visste nu vägen och vi hade gott vatten under kölen. Och vi gick de knappa två distansen bort till Lagos hamn. Där anmälde vi oss och vi blev hänvisade en bra plats. På en brygga med utländska båtar så vi ligger granne med en norsk båt och en tysk. Och så har vi ett par danskar två båtar bort. Vi har förstått att här ligger man för hela vintern...men så länge blir vi inte kvar. Vi drar vidare när vi sovit ut och utforskat Lagos.

 

 Direkt när vi lagt till i Lagos hamn så fick vi besök av Polisen. De ville se våra papper. Båtens registrering, våra vanliga pass och till och med titta på våra pass med vår nautiska kompetens (vilket mycket sällan efterfrågas) samt att de fotade båten. Vi skulle bli registrerade i något form av dataregister fick vi veta. Mycket trevlig man och här är ett foto av hans fina skor!
 
 
 I Lagos hamn efter ett dygns äventyr...
 

Ja så inte blev det som vi tänkt riktigt. En helt underbar segling förvisso. Men inte hade vi räknat med fyra grundstötningar och att vår lilla paradis-vik skulle vara full av båtar så här års. Men vi tycker nog vi ändå är lite modiga som går in och försöker ta oss fram trots Wilmas djupgående om nästan två meter. Och goda råd ska man ta med en nypa salt har vi än en gång fått erfara. Vi ville ju själva gå in i half-tide under stigande och inte som rådet löd att gå in i lågvatten. Men vi hade rätt skoj ändå. Och vi fick ju med oss några fina bilder från Rio Alvor. Alltid nåt.

 

Skepp o Hoj!

 

1 Christina :

skriven

Härligt 😘😘😘😘
Gott att ni flyter och att det inte är bråddjupt iaf.....🤔😊🙃
Å skönt att det är sand när ni testar
Lysekil har fått lite vinter och lite halkigt i backarna 😉😉😉🤭🤗

Svar: Ja tänk på lårbenshalsen och gå försiktigt på isgatorna. Även ni kan vara glada över lite sand... Annars kan vi hälsa att Algarve är varmare än Lissabon. Nästan samma temperatur som på Kanarieöarna och tänker vi ju såklart på er när vi tänker SOL. Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: