Rör inte min anka!

(...där vi besökt det kulinariska himmelriket)

 Confiterad anka med bärsås och frasiga potatisrosor...
 
 
Lagos, Portugal

 

På söndagen var vi med om något fantastiskt. Först gick vi lös tillsammans med våra norska båtgrannar på deras gennaker (ett försegel med mycket segelyta).

 Grannarna hade råkat ut för ett segelhaveri då segelduken trasslat in sig illa runt sitt förstag (de har ett löst och en hissbar sådan). De hade själva försökt trassla upp duken dagen innan men gett upp efter ett par timmar. Och då de ska lämna in duken för lagning till den lokala segelmakaren så var detta nödvändigt.

 Vi erbjöd vår hjälp och hur hopplöst det än såg ut ett tag så lyckades vi med gemensamma krafter att trassla ut oredan. Vi stod uppe på land och gjorde detta. Nyfikna gick förbi och någon filmade och fotograferade (till synes var vi ett exotiskt inslag). För det kan inte ha sett annat än väldigt roligt ut med det tunna tyget fladdrandes överallt där vi nästan trasslade in oss själva.

 När vi var klara utbrast Sverre;

 

-TUSEN TACK! Ikväll bjuder vi er på restaurang!

 

Ja och det tackar man ju inte nej till som matälskande långseglare med småländska rötter (gratis är gott som sagt och sällskapet trevligt).

(Hmm...det kan låta här som om vi bara låter oss bjudas och aldrig bjuder tillbaka, men vi hade faktiskt folk ombord på Wilma kvällen innan på middag...)

 

 We made it! 
 

Vi traskade senare upp till restaurangen, som låg på höjden i den gamla delen av staden. Där mötte oss en fransktalande krögare. Stor och korpulent, en voluminös älskare av smör till synes. Restaurangen hade endast fyra bord och den var lovordad på Tripadvisor. På menyn så kunde vi finna fantastiska franska rätter, Coq au Vin, Boeuf Bourgignon och Confit de Carnad, för att nämna några.

 Snålvattnet rann när vi läste menyn och vi slog alla till på Confit de Carnad, eller confiterad anka som rätten heter på svenska. Herr Korpulente Krögaren berättade att han hade farit till Frankrike som sextonåring och lärt sig allt om mat och blivit kvar där i tjugofem år. Men att han nu drev detta lilla ställe tillsammans med sin fru, för att kunna glädja portugiser och turister med den bästa franska maten som tänkas kan.

 Confitering är en gammal konserverings- och tillagningsmetod där man först saltar och därefter långsamt kokar köttet i fett, inte sällan i ankfett. Detta för att få fram större smak och mörare textur. Herr Korpulente Krögaren berättade vidare att han hade confiterat sin anka i ankfett tillsammans med kanin, gris och vildhöna...(Gaah! Vilken matkonst, ett himmelrike för gourmeter).

 Vinet gick inte heller av för hackor...
 

 Våra norska vänner har ett förflutet som grönsaksbönder visste vi och vi klämde dem lite på frågor, nyfikna som vi är.

 

-Ni har aldrig valt att bli vegetarianer? (ja, det är väl en relevant fråga att ställa till före detta grönsaksproducenter). De skrattade gott och svarade...

-Näää...det är vi för gamla för!

 

De såg inte ut att vara mer än några år äldre än oss. Så de höll på att orsaka hjärtinfarkt hos oss båda när Ingrid berättade att hon var 68 år. Hon måste ha svalt nyuppkomna rynkor vartefter, för hon såg inte äldre ut än en annan gör första halvtimmen efter uppvaknandet på morgonen.

 Ja och detta fick oss att vidare tänka på en av sommarpratarna i P1. Måltidsforskaren,han ni vet som figurerat i tv-serien Historieätarna. Han berättade i sitt sommarprogram om vilka mat- och måltidsbeteenden svenskarna haft genom tiderna. Dels hade de utfört en studie på en större kursgård där de inhämtat information kring avvikelser från menyn. För att se hur många personer som bad om specialkost. Det kunde röra sig om vegetariskt, gluten- och laktosintolerans och andra matallergier. Och anpassad kost på grund av religiösa skäl, så som halal eller förbud mot att äta griskött. Det intressanta var att när det var en grupp byggnadsarbetare på kursgården så hade endast en person bett om specialkost. Och detta på grund av allergi. Och i en grupp som enkom bestod av socionomer, så var förhållandena de omvända. Det fanns nästan ingen som åt som en vanlig bondpöjk, det vill säga åt det mor ställde fram. Utan en förfärande stor andel bad om specialkost av något slag. Mycket intressant!

 Ja något har ju uppenbarligen hänt i vårt moderna samhälle och aldrig förr i världshistorien har väl människan kunnat välja vad den ska äta. Genom historien har nog människan fått peta i sig vad som bjudits på och vi är ju gjorda för att vara allätare enligt de lärde (eller som någon klok person sa om modet som råder med att äta alla dessa frön och nötter. Att hade det varit meningen att vi skulle leva på fröer så hade vi genom evolutionen utvecklat en näbb).

 För vår egen del så får folk göra som de själva vill, och vi har till faktum egna familjemedlemmar där några är vegetarianer, eller inte äter fläskkött. Så vad vi ville komma med detta sidospår var att svaret från våra vänner, att de var för gamla för nymodigheter var ett rätt klokt svar. I deras generation så åt man vad som bjöds på, och har man ätit allsidigt hela livet så fortsätter man sannolikt så. Den andra reflektionen var, att det måste ju skära och smärta hårt i ett franskt krögarhjärta när människor inte idag äter fantastiskt god mat såsom ankfett, grodlår och sniglar som exempel. Vi har liksom börjat peta i maten alla lite till mans... Men vi är rätt övertygade om att ifall det skulle ske en större mänsklig katastrof på jorden, så skulle vi äta vad som helst för att överleva. Så därav ska vi vara glada att det finns franska kockar som kan få det mest udda att smaka himmelrike.

 

 En fantastisk måltid och vi tackar så våra generösa båtgrannar...vi tyckte vår insats med seglet var rätt blygsam mot denna fantastiska smakupplevelse...
 
 

Ja, och tillbaka till titeln på inlägget. Rör inte min anka. En tidigare kompanjon till Styrman Pimpsten berättade någon gång att han varit på en restaurang där han återkom för att njuta av deras goda anka. Men servitrisen hade alltid så bråttom att rensa hans bord från tallrik och bestick, ibland utan att han hunnit äta klart. Och en gång när servitrisen närmade sig så gjorde han sig beredd. Han tog tag i sin gaffel som ett vapen för att kunna hota med den eller i vart fall hugga sin bit anka så den inte skulle försvinna. Och när servitrisen närmade sig och tänkte rycka tallriken så utbrast han med med gaffeln höjd, redo för anfall;

 

-RÖR INTE MIN ANKA!!!

 

Och det var lite så vi kände när vi åt denna confiterade anka med de underbara tillbehören. Inte så att krögaren ville rycka tallriken ur vår näve. Nä han gav oss gott om tid att njuta av hans matkonst. Men vi kände nog att vi hade kunnat försvara vår tallrik likt hundar gör kring sin matskål. Det här var en anka värd att döda för. För varje tugga avslöjade att himmelriket inte finns bortom döden. Utan i famnen hos en fransk kock och hans matkonst. Ankan var helt enkelt något av det godaste vi har ätit!

 

Skepp o Hoj!

 

 

Rena Rama Grekiskan...

(...kring vilka regler som gäller i Grekland...)
 
 
Lagos, Portugal
 
För närvarande så ligger våra tankar och funderingar rätt mycket på Medelhavet eftersom det är ditåt vi ämnar stäva efter vi kommit till Gibraltar. Och vi har haft sjökort och pilotböcker fram till början av Medelhavet. Och vi har därför vetat att vi behöver uppgradera oss på såväl verktyg (sjökort) som kunskap. Nu passar vi även på att klämma båtgrannar och andra här, som just kommit från Medelhavet. Jo det är så att där vi befinner oss nu, så är det ungefär fifty-fifty på om man är på väg bort (lyckostarna). Eller på väg hem (stackarna). Mycket matnytting information får vi och vi läser dessutom mycket på sajten Noonsite.com där man kan finna ut mycket kring segling, hamnar och vilka regler som gäller över hela världen. Skriven av och för andra långseglare. 
 
Till nästa höst hoppas vi nå Grekland efter att ha snedseglat runt lite på vägen dit. Och nu här i Lagos så fann vi en rätt välsorterad båttillbehörsbutik. Så vi slog till på att köpa en stor pilotbok för hela Medelhavet. Det är ju mumma för en långseglare att få en sådan bok i sin hand. Ja, nästan som en bibel. Och inte tar det många minuter innan man hemma river av plasten av boken och börjar läsa.
 
Kapten var först ut...han streckläste den som bästa deckarromanen (men kom aldrig fram till vem mördaren var). När han kom till stycket som handlade om Grekland så hoppade han till. Det stod att i Grekland så blir man i hamnarna (speciellt i den första när man klarerar in och ska lösa sitt DEPKA-kort) uppmanad att visa upp sitt försäkringsbevis. Och att detta försäkringsbevis ska vara översatt till grekiska.
 
WHAT?!!! Nog för att Kapten snackar rappakalja som kan låta som rena rama grekiskan. Men att ha ett dokument som ska visas upp för myndigheterna på grekiska lät ju smått avancerat. Vi började efterforska. Vi hade läst om det i nya pilotboken. Vi slog upp Noonsite och läste lite där. WHAT?!! Där stod det samma sak...vi behöver ett försäkringspapper på grekiska! Kunde det stämma???
 
Vi fortsatte vårt sökande och frågande. Klarar inte grekerna av att läsa engelska tänkte vi. Efter ett par dagars stirrande ombord efter kunskap och relevant och korrekt information (jo det florerar mycket desinformation inom långseglarvärlden också) så började vi kolla i våra egna led så att säga. Vi gick in på Medelhavsseglarnas hemsida där vi har vårt medlemsskap för att läsa om de skrivit något om detta....men vi gick bet. Vi behövde uppenbarligen lyfta luren och få prata med någon.
 
Av en händelse så plockade Styrman Pimpsten fram försäkringspappret vi har. Och döm om vår förvåning. Det stod ju redan på grekiska! Snacka om att stirra upp sig i onödan. Vi har det så fiffigt att vi från vårt försäkringsbolag kan dra ut detta för internationella sammanhang, ett så kallat Blue Card (fast det är jäkla mej inte blått, utan vitt då vi har vita papper i skrivaren). Där står det så fint på en rad olika språk. Typ på samma sätt som man kan uppleva när man besöker en vårdcentral i Sverige (för att informera nytillkomna svenskar om viktiga spörsmål kring hälsan) eller på en spansk restaurang på solkusten (där man kan läsa menyn på smått imponerande många språk). Ja så nu kan vi pusta ut. Men vi har fortfarande egentligen inte fått svaret på om myndigheterna i Grekland verkligen kommer att efterfråga ett försäkringspapper skrivet på grekiska. Så vi får segla dit och se efter...
 
Nu har vi nog sett klart av Lagos. Vi har lekt och umgåtts med underbara människor här (andra långseglare). Så idag ska vi bunkra och vi ska betala för oss i hamnen. De öppnar gångbron som korsar kanalen upp till hamnen klockan 9 på morgonen. Så vi vill ha allt klart till vi kastar loss. Så i morgon bitti har vi tänkt att segla till Faro. Det förväntas inte bli mycket vind så det blir säkert en del motorgång...vilket är bra då vi fortfarande håller på att köra in motorn...
 
Skepp o Hoj!
 
 

Inspirerade och lite småkära...

(…och denna gång inte av varandra...)

 
Pimpsten flaxar av glädje...
 

 Lagos, Portugal

 

Det är rätt länge sedan vi hade något med svenskar att göra. Vi har mest dragits med nyzeeländare, engelsmän och skottar senaste månaden, och en och en annan norrman. Jo det duger nog gott åt oss. Men helt klart är det en lyx att kunna få slänga sig med modersmålet fullt ut.

 Och nu fick vi vår chans. Vi hade fått en inbjudan till båten Tindra och hennes besättning. Detta efter att vi snubblat över dem på bryggan häromdagen. Ja besättningen är inte så jättestor. Den består av Fanny, skeppshunden, och hennes Husse och Matte. Kaffe klockan 16 löd frågan. -Jo tack gärna, svarade vi (gratis är ju gott och de såg välartade ut).

 Timmarna innan vi skulle traska över till Tindra, så ägnade vi oss åt lite allehanda. Kapten tvättade kläder och Pimpsten skapade stopp i toaletten (Bah! Fina flickor bajsar inte smultron, nä!). Kapten fick rycka ut och då förlöpte Pimpsten hemmet och hon gick till hårfrisörskan istället. Hårfrisörskan i det här fallet är Styrman Pimpsten själv. Hon traskades över till Lagos Marinas duschar. Och där färgades det och klipptes på bästa salongsmanér. När saxen vant for över barret så tittade en nyfiken dam fram. Hennes min sa -Kan man verkligen klippa sig själv? Pimpstens min svarade -Ja visst! Denna tysta konversation pågick tills Pimpsten nöjd med sitt hår passerade damen på vägen ut och då slank det ur Pimpsten (ja med ljud ur munnen denna gång) -Just saved 75 euros! I samma stund for tanken genom Pimpstens huvud ”jävla idiot jag är, jag vet ju inte ens om hon förstår engelska!” Men damen hade uppfattat vad som just sagts och brast ut i ett stort skratt. Pimpsten svarade med ett bländande stort leende och pep ut genom dörren.

 

 Pimpsten kan även se mer normal ut på fotografier också...här just hemkommen från hårfrissan (henne själv)
 

Ja så var det då dags att kliva ombord på Tindra. Vi har varit ombord på ett otal båtar. Och vi vet att det finns lite olika stilar hemma hos båtfolk...det brukar kunna svänga mellan det lite sterila och kala uttrycket (inte sällan hos pedanter som är ägare till båtar i plast, där man inte ser en pinal utanför skåp och lådor). Eller åt det mer stökiga och röriga hållet där båten är belamrad med prylar (hemma hos bohemerna, företrädesvis hos ungdomar eller ungkarlar utan vare sig mamma eller flickvän ombord). Ja och så finns då en tredje kategori, de som har sådär vansinnigt hemtrevligt ombord, där de gjort något som får båten att inte likna en husbil invändigt. Utan ett riktigt hem, för ett åretruntboende. Där finns förvisso saker men med ordning och reda (där brukar det finnas en kvinna ombord). Inte sällan doftar det nybryggt kaffe...

 När vi klivit ombord så fick vi oss en båtesyn (ja husesyn kan det väl inte heta på båt?!) Och vi båda föll pladask. Hela båten andades trivsel och båten var verkligen byggd för att leva och verka i. Inte alls kalt och kallt. Inte stökigt och bohemiskt. Utan perfekt lagom. I ena hytten så stod en vävstol. Ja ni hör ju...en vävstol. Gaaah! (inte alls avundsjuk) Ja detta var Fannys Mattes hobby, att väva. Medan Husse ägnade sin tid åt bokbinderi. (Åh, tänk att kunna bokbinda sina egna böcker...).

 Kaffedoften spred sig från kaffemaskinen och vi slog oss ned. Det dök upp fyra bitar mjuk kaka av något slag, nötkaka kanske. Det var något magiskt med kakan. Den var på tok för god för den såg rätt så anspråkslös ut (och vi brukar inte sjunga halleluja över sötsaker). Pimpsten tänkte hastigt på den fruktansvärda fruktkakan som hon kämpat med i veckor. Den som hon till slut gett till slasktratten. Men denna gudomliga nöt?kaka var något helt annat. Den måste helt enkelt ha varit hembakad. Och den försvann fortare än kvickt, likt Lucky Luke skjuter snabbare än sin egen skugga. Det gick tyvärr inte att uppbringa några kvarglömda smulor runt munnen (Attans!) för att på så sätt få sig en efterrätt och dra ut på smaken. (Om kakan nu mot förmodan inte var gräddad ombord så må vännerna behålla hemligheten för sig själva. I evighet. Amen. Nä vi är inte nämnvärt religiösa men man kan ju bli det efter detta...)

 

Portugisiska vårblommor...
 

 Ja men nu var det inte kakan vi tänkt prata om. Utan båten och vännerna. Det visade sig att Herr Husse och Fru Matte på många punkter hade väldigt lika bakgrund som oss. Att de, liksom vi, tidigare ägnat sig åt café och restaurang i marin miljö. Och att vi nu sadlat om till långseglare och där vi tänker väldigt lika kring seglingen...till exempel att inte ha så bråttom. Och att vi alla tänkt segla in i Medelhavet och kolla runt. Och mer. Ja, de hade till och med en verkstad ombord, precis som vi.

 Förutom att Pimpsten höll på att baxna av att se vävstolen så slog hon händerna i knäna av upphetsning när hon såg att väggen ovanför köksbänken var kaklad. GAAAH! Och Pimpsten som numera sover ovanpå en stor packe kakel (i stuvfacket under kojen) Finaste sjösten som vi ska sätta nästa vinter i byssan, är tanken. Nu fick vi chansen att se hur bra och fint det kan bli. Trots att det finns en del kraxande korpar som talar om att kakel och båt inte är förenligt.

 Och det slutade inte där...även deras badrum var kaklat. Och för fönstren hängde inte fula marina gardiner med bumbibjörnar på eller nåt (nä inte bumbibjörnar, men det brukar kunna vara ett barnsligt marint mönster på mörkblått tyg – Bläää!). Här på Tindra så var det Fru Mattes gardiner som hon minsann vävt själv. Det vävda tyget var så tunt och fint med ljust dämpade färger för att de skulle kunna släppa igenom dagsljuset rejält. (Pimpsten har aldrig lagt till sig med några gardiner ombord på någon av hennes båtar, för hon har aldrig funnit något smakfullt och fint. Tills nu...!)

 

 Bildkvalitén är kanske inte den bästa...men här är det faktiskt känslan som räknas! Vaddå glada!!?
 

För att göra en lång historia kort. Så knatade vi efter urdrucket kaffe och välslickat kakfat tillbaka till Wilma. Och genast började vi prata om Wilmas byssa. Om de förbättringar vi tänkt göra. Men nu med ännu fler idéer och möjliga lösningar. Och innan middagsmaten stod på bordet så kom vi överens om att nästa vinter så ska Wilmas kök få sig en riktig make-over. Vi kan knappt bärga oss...(ja de kreativa diskussionerna pågick som på gammalt Sunshine-manér, woop woop!)

 Vi blev nog lite kära. Inte bara i Fanny för att hon är en förtjusande liten hund. Utan vi gillade även hennes Husse och Matte. Så till den grad att vi verkligen hoppas våra vägar kommer att korsas många gånger framöver. Och så älskade vi deras båt, Tindra (ja älska är kanske ett för starkt ord, men vi gillade båten superdupermycket).

 

Tänk om vi aldrig hade gått på grund i floden Rio Alvor. Då hade vi ju aldrig hamnat i Lagos. Och då aldrig träffat våra nyvunna vänner. Ja ibland ska man vara glad att det inte går som man tänkt. Man stänger en dörr och öppnar en annan. Ständigt!

 

Skepp o Hoj!