Kaptens segervissa trissa...

(...historien som ni inte får missa...)

 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 

Ena dagen så blåste det inte en sekin och himlen var knallblå. Vi firade detta med att fira upp Kapten i masten. Målet var toppen i dubbel bemärkelse och väl däruppe så försökte han inte alls se Mariannelund, för det visste han låg alltför långt bort. Nä, knappast var det utsikten som lockade utan det var dags att ta itu med lite underhåll på högre höjder. Av naturliga skäl så servas det inte i parti och minut med de ting som sitter femton meter ovanför vattenytan.

 

När vi var i Biscaya för ett par år sedan och härjade, ja det låter som vi ägnade oss åt sjöröveri men så var inte fallet, så hände en sak. Vi följde den franska kusten på den nordliga sidan av detta mytomspunna hav. Där fanns små fina öar, pittoreska franska byar, god mat och ja så vin såklart. I vattnet hoppade delfiner och tidvattnet var inte alls längre så påtagligt och krävande som i Engelska kanalen. Många seglare missar denna fina kustremsa då de väljer att segla ett långt ben rakt över Biscaya mellan den franska staden Brest och nordspanska kustens A Coruna. Må hända vara mer effektivt än det vi ägnar oss åt, vi seglar gärna på snedden för att få se lite mer av världen. Så därför ville vi suga ur det bästa av detta matglada land som vi snart skulle lämna, vi mumsade croissanter och njöt av fantastisk segling och romantiska byar. Dessutom passade vi på att ankra en del, inte bara för att hålla kostnaderna nere – utan för att träna oss inför framtiden. Ankra gör vi ju jämnt numera, under sommarhalvåret vill säga.

 

I en vacker bukt, vi minns inte riktigt platsen, så fick vi bekymmer. Medan ankaret var kvar i plurret, nedgrävt i botten så ville vi hissa segel. Låter ju knasigt. Men så ville vi och anledningen var att det var skola för Styrman. På Wilma sitter inga moderna funktioner för att hissa och hala segel, utan allt är mekaniskt och att få upp storen (smeknamn för storseglet) så måste man ta i med handkraft och det är rätt tungt. Den första biten av fallet (snöret som man hissar seglet med) består av vajer – något man förr vanligen såg på båtar. Nu skulle Styrman då hissa seglet. Hon tog fallet och började ta i.

 

-Å – HEJ – Å – HEJ – Å – HEJ...

 

-JA, TA I DÅ, skrek glad Kapten.

 

-Men så trögt det är, klagade Styrman. -Jag kommer aldrig att kunna hissa seglet om det ska vara så här tungt!

 

-Ta i några tag till, löd Kaptens uppmaning...

 

-Å – HEJ...nej jag får inte upp den!!! (Styrman kände sig lite ledsen, vilken vem som helst skulle göra efter dylikt misslyckande).

 

Kapten gick därpå fram till masten för att demonstrera, han tog fallet och drog i snöret...Å – HEJ...men inte heller han lyckades få upp seglet. Något trögade i toppen och det gick inte att hissa det längre.

 

Det hela löste sig inte bättre än att Kapten fick klättra upp i masten. Problemet var ju att nu hade han inte heller någon säkerhetslina för det är samma fall som vi fäster Kapten (eller Styrman) med när vi gör jobb på högre höjder. Så utan livlina fick han klättra upp till toppen men för säkerhets skull så hade han en tamp att knyta fast sig med i masten, så inte fallet skulle bli för högt ifall ett fall skulle bli fallet så att säga. Kapten klättrade snabbt ända upp till toppen och upptäckte där att vajern som ska ledas i en trissa hade kalvat av och inte längre låg i sitt spår. Trissans kant såg lite sliten ut. Kapten hakade på vajern på trissan och klättrade ner. Därefter kunde Styrman hissa seglet utan problem...Å – HEJ – Å – HEJ – Å – HEJ... Och hon som hade trott att hon var svag. Men så inte fallet utan hon var stark, iallafall tillräckligt.

 

Vi gjorde inget mer åt den slitna trissan i masttoppen där borta i Biscaya och sedan dess har vi seglat runt med densamma. Tills nu.

 

Så häromdagen var Kapten upp och skruvade bort trissan. Vi studerade tinget, vi insåg att tiden tagit ut sin rätt som slitit och skavt i bakelit-materialet. Trissan hade en gång i tiden monterats dit av Kaptens gamle far, tror det var på medeltiden för 35 år sedan. Trissan hade full rätt att känna sig trött och nött i kanten - vi tvivlade starkt på att den skulle kunna gå att reklameras.

 

 Tydligt syns det att kanten är nött...
 
 

Vi behövde en ny trissa. I båttillbehörsaffären stod de som ett stort frågetecken när vi höll upp vår trissa. En liknande hade de inte sett på herrejösses många år. Spiros, ägaren, slog vilt i diverse kataloger för att finna en ny med samma dimension, men han gick bet. Utan att ha löst problemet så promenerade vi tillbaka ner till hamnen. Dock passade vi på att beställa tjugo stycken travare. Ja inga hästar då utan travare är namnet på den lilla prylen som åker upp och ner i mastskåran och som håller seglet fast mot masten. De gamla är spröda i plasten och de flyger likt popcorn i hårt väder.

 

 

Ombord på Wilma så satte vi på en kopp kaffe och började därefter söka på internet efter en nytillverkad trissa. Vi tänkte att det borde kunna gå att finna i Sverige om inte annat, näthandeln har ju det mesta. Men även vi gick bet på uppgiften, att hitta en rätt stor trissa där skåran för vajern är blott sex millimeter visade sig vara omöjligt. Kända och okända leverantörer kunde erbjuda massor av trissor – alla i fel dimension. Vi fann dock en som skulle kunna fungera, en med nästan-mått och i annat material än bakelit, priset var hutlösa sex hundra kronor.

 

Kapten tittade klentroget på datorns skärm. Därefter försvann han in i verkstan och började gräva likt Pettson med katten Findus. Snart dök han upp på nytt och i handen höll han en rostfri tunn plåt, en och en halv millimeter tjock.

 

-Jag lagar trissan istället, tjöt Kapten. Uppfinnarjockes lampa lös som en fyr ovanför Kaptens skalle.

 

Ja och där står vi nu. Kapten har stansat ut en cirkel ur plåten, stansen bestod av en vinkelslip och det vet ju alla som är lite händiga att runt är inte alltid lätt skapa på fri hand. Med temporär tving bestående av polygrip, snöre och en borr och hela kalaset fäst i ett skruvstycke så har Kapten tvåkomponents-limmat fast plåten på sidan av trissan. Nu kommer trissan att hålla minst i 35 då den fått en ny stabil kant så inte fallet kan kasa av. Endera dagen så ska Kapten upp i masten på nytt och sätta tillbaka den gamla trissan, numera renoverad. Och glada blev vi som sparat sexhundra spänn. Allt som behövdes var lite uppfinningsrikedom.

 

 "En gammal Amazon, med lister och krom, ratt i bakelit, Californiavit"...en gammal slagdänga av Svenne Rubins. De satte ordet bakelit på svenskarnas tunga...här har vi en trissa av samma material.

 

I övrigt så är det rätt rörigt ombord nu igen...vi håller nu äntligen på att kakla i byssan. Kakel ombord på båt tänker nog en del förståsigpåare – det är ju inte marint! Nä, precis. Just därför. Snyggt och alltid retar det någon.

 

Skepp o Hoj.

1 Christina :

skriven

Hej vänner🤗
Här skickar jag en hälsning , nerbäddad, frusen, febrig, snuvig, dåsig.... 3:dje dagen nu 🤧🤧🤧
Jösses va fort det kom....
Håller mig undan Mikael så kanske han klarar sig..... 😍
Julafton förflöt i god anda med den där överraskningen jag ska berätta om 😉😉😉 Hälsade på min far som kom hem från en operation dagen före..... hoppas bara att han klarar sig från förkylningen... han passade på att fylla 87 på måndagen 💞
Har idag lite solsken och termometern sjunker så det blir nog isigt kommande natt 🥶🤒
Kollar om Mikael kan ha någon trissa....👍🏻
😘🤗på er ....😀

Svar: Gott nytt år, hoppas ni har hälsan åter och slipper snyta o fräsa 😃. Snart är helgdagarna över och det betyder att vi snart ses 😃😆😍
Projekt Sunshine

2 Christina :

skriven

Hejhopp.... har nu visat er trissa 😘🤗😉😉😉🎅🏻🌲

Svar: 😃
Projekt Sunshine

3 Felix:

skriven

Hej, Jag har fått en ny dator och testar om ni får detta meddelande... Dra på Trissor vad bra det går.

Svar: Hej, och visst fungerar nya datorn fint. Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: