Vi ser ljuset i tunneln...

(...med värkande ryggar och ben likt plockepinn...)

 På jakt efter grottor längs med berget...
 
 
Isla Tavolara, Sardinien, Italien
 

Vi är nästan tillbaka i vår ankarvik när en stöddig gummibåt dyker upp bredvid oss. Tre personer ombord och de har betydligt mer krut i deras motor än vi i vår. Deras båt har ratt, utombordaren blänker stor, svart och fin i aktern. Det ser dyrt ut. Allt medan vår jolle inte är mycket mer än en manslängd lång och motorns kapacitet är för att uttrycka sig milt, generöst blygsam. Vår jolle har funnits i familjens ägo sedan Kapten Betong var barn, den är av hårdplast och enkel. Lämplig förstabåt åt en sjuåring men så har också Kapten pilkat strömming i den som barn. Fångsten var god. Nu sitter vi tre personer i båten, två fullvuxna män och Styrman Pimpsten. Maxvikten är sannolikt passerad för länge sen och synen av vår uppenbarelse torde vara komisk för var man som passerar.

 

 Trångt ombord men humöret är på topp...
 

Om detta får vi bekräftelse strax därpå, då kvinnan i bikini och de två männen lika lättklädda de men utan topp då, ler mot oss. Den ena mannen kan inte låta bli att göra tecken åt oss att sakta ner, att han tycker vi kör lite för fort där ute på havet. Vi förstår hans ironiska humor och vi skrattar tillbaka. Kunde mungipor passera utanför kinder och öron så hade de gjort det, och med leende läppar så gasar de på och försvinner snabbt fram och bort.

 

Men vår lilla barnsliga plastbåt har sina fördelar. Vi har just varit på en två timmar lång utflykt där vi följt Isla Tavolaras bergsbranta kust. Berget reser sig högt och den porösa stenen har sakta dränerats av havets vågor med grottor och spännande bergsformationer som följd. Vårt mål var att finna Grotta Ghigliottina på den södra sidan.

 

 Vackra bergsformationer längs med ön...
 
Naturen är en fantastisk konstnär...
 

Vi fann den och vi tog oss in i grottan med vår lilla orangea stolthet, som nu kom till sin fulla rätt. En gummibåt hade lätt kunnat skrapas av bergets vassa kanter med risk för skador och punktering som följd. Sannerligen inte något man vill när man ingenstans i närheten kan ta sig i land.

 

 Första biten såg vi enkelt in i grottan för där orkade solljuset sträcka sig in en bit...vattnet låg blått och friskt vid grottmynningen...
 

Vid grottans mynning syns vattnet turkost och klart men snart slukas vi av mörkret. Våra ögon vänjer sig sakta och vi finner grottan djup, smal och trång. Vi tar oss längre och längre in men när vi kommit 25 meter in eller så, då vill Styrman Pimpsten inte utforska mer. Inte av rädsla primärt men förutsättningarna är inte de bästa. Vi saknar pannlampor och helst skulle man lämna jollen utanför och simma istället för att inte riskera att båten fastnar mellan grottväggarna. Med snorkel och cyklop så hade detta varit hur coolt och spännande som helst.

 

 Djupare och djupare kommer man in i grottan...men det blir smalare och smalare...
 
 Hur långt in vågar vi ta oss...???
 
 

Minnen från världsnyheten om de thailändska pojkarna som blev fast i ett grottsystem i veckor gör sig påmind. Det gick förhållandevis bra den gången, men räddningsoperationen var svår och komplicerad. En lättnads suck slapp ut ur var man på jorden i samma stund som nyheten kablades ut, att barnen var räddade. En dykare dog under sitt heroiska uppdrag. Naturen kan vara gäckande vacker och spännande, men samtidigt så förrädisk och lömsk.

 

Det droppar och kluckar runt omkring oss där inne i grottan och akustiken är imponerande. Det är svalt och skönt. Men vi tar oss sakta ut igen, mot ljuset i tunneln och mot friheten, solen och värmen. Utanför är allt som vanligt igen. Och vi bjuds på mer vackra bergformationer men utan lömska grottor att gömma oss i.

 

 Men vi vänder och börjar paddla oss ut igen...vi ser ljuset i tunneln...
 
 

Vi fann utflykten spännande och den gav oss förutom en trevlig naturupplevelse även tre stela kroppar. Likt stora hopvikta gem hade vi suttit stilla i den rangliga jollen där vi förhindrats göra några större förflyttningar. Ryggarna värkte och benen hade likt plockepinn legat stilla framför oss under hela färden. Hade vi varit barn så hade skolios med en framtida månad i gipsvagga inte varit osannolik. Ergonomi-skolans ABC hade sett rött. Vuxna hade förmanat. Men nu bestämmer vi själva, där vi likt övermogna tonåringar gör som vi vill.

 

Det var värt besväret och det var spännande. Men vi skulle inte ljuga om vi sa att det var väldigt skönt att komma tillbaka till Wilma där vi kunde sträcka ut våra lekamen till dess fulla längd likt en katt efter en middagslur. Och vi funderar där vi står med vår nyvunna kroppsliga frihet, att när blir man gammal egentligen? Kanske när man bestämmer sig för det? När man slutar göra saker man tidigare behärskade?

 

Så vi är överens. Vi slutar aldrig. 

 

Skepp o Hoj!

1 Anna | Boihusbil:

skriven

Åh fy! Det är verkligen inget för mig. Gillar inte alls grottor. Gick igenom en klåva (en stor bergsskreva) i lördags och fick verkligen plocka fram all jävla anamma jag kunde hitta. Naturen är så himla häftig, men som du skriver - förrädisk ibland. Så spännande att få läsa om det en själv inte vill uppleva :)

Svar: Hej 😎 Så bra att det var vi och inte ni som var i grottan 😂😎😁. kram.
Projekt Sunshine

Kommentera här: