Konsten att stiga i land...

(...utan att plumsa i och få plånboken blöt...)

 Kapten går runt i blöta byxor på byn...

 

Arbatax, Sardinien, Italien

 

Ett vanligt fenomen vi märkt av här i Italien, är svårigheten att finna en plats att ta jollen in till land.

 

Här råder regeln om att inte ankra närmare badstrand än 300 meter och övrig kust med 100 meter. Vi finner inte regeln svår att följa då det är hyggligt lätt att finna grunda vikar med sandbotten. Även om man är femhundra meter ut från strand så är det i många fall inte djupare än 5-8 meter. Så långt allt väl.

 

Man kan ju då tänka sig att det vore en god service att tillåta landstigning med jolle någonstans i närheten av ankarviken. Gästhamnarna är under högsäsong ofta fulla så det går inte att finna plats där även om man skulle vilja. Så vi är mer eller mindre hänvisade till att ankra.

 

Fint vore det ju om segelbåtar som ligger på svaj kunde hänvisas till en godkänd plats att lägga jollen vid för en kortare tid, så man kan komma i land för att spendera sina pengar. Även vi seglare besöker ju mataffärer, caféer och restauranger och bidrar därmed till landets turistnäring.

 

Vi menar att såklart att vi inte ska ta in jollen bland badande människor på stranden. Men på många platser, främst utanför Italien så ordnar man tillåten landstigning med jolle i kanten av stranden. På många platser finner man dessutom en jollebrygga i anslutning till gästhamnen, en så kallad dinghy-dock. Men inte här.

 

Det verkar som man inte vill ha några jollar i land någonstans. Det är inte bara så, att de inte vill. Det är till och med förbjudet att ”jolla” på sina ställen. Vi har vänner som seglar en katamaran som fick erfara detta nyligen. De fick böter när de tog sin jolle in till land. Ja, så kan det gå!

 

Det blir ju lite samma sak som att tillåta bilar och körning på vägar av densamma. Men förbjuda all slags parkering. Italienarna kan ju inte tro att vi ska ankra men aldrig behöva handla mat. Men det så klart...vi kan ju alltid simma mellan land och Wilma med en matkasse balanserad uppe på huvudet. Det vore en elegant syn.

 

Så oftast möts man av ett ”big no no” när man vill ta jollen in till land. På frågan VAR man istället kan lägga sig så får man en axelryckning till svar. Ingen vet, men inte här i vart fall. Inte elakt, men inte heller hjälpsamt. Som ett levande frågetecken letar man sen vidare efter en access till fast mark.

 

Därför har vi blivit något av experter på att ta i land jollen bland otillgängliga klippor och stenar, oftast intill snåriga buskar.

 

Nu är vi i Arbatax. Vi hade via vår ankrings-app fått information om att det inte var tillåtet att ta i land jollen här. Så vi tog jollen till kanten av bukten istället. Där det ligger stora stenar i vattnet med stökiga små vågor, en utmaning i sig för båt och besättning. Så med vattendunkar, shoppingbagar, soppåsar, hund och tre vuxna personer gick vi i land. Sista biten behövde vi alla hoppa ur jollen och lyfta den över stenarna för att inte skada båten och vada sista metrarna in. Det fungerade fint tills Kapten Betong klev på en väldigt hal sten i vattnet så han föll och fick sig ett ofrivilligt dopp med kläderna på!

 

 

Det måste vara en rätt komiskt syn att se oss när vi försökte hantera jolle, vågor och stora stenar som blockerat vår väg mot torra land. Men vi hade tur, för det par som satt intill och rimligen kunde se oss var tack och lov så nykära att de höll på att äta upp varandra med sina kyssar och smek. Så de såg aldrig Kaptens klädsim. Plånbokens sedlar blev på kuppen tvättade.

 

Väl på land så blir det ju gärna en omväg då vi landstigit så långt från centrum som bara möjligen kan tänkas. Så det gäller att traska i den dallrande eftermiddagshettan. För vår del igår så upptäckte vi att detta var en plats för långa siesta-tider, Supermarket håller stängt mellan klockan 13-17 . Vi slog oss ner vid ett konditori för lite skugga, kaffe och kaka. Och tjejerna på konditoriet fyllde snällt på vår vattendunk. I butiker och på restauranger så är italienare väldigt tillmötesgående och vänliga. Så allt är inte knas och konstigt här, tro inte det.

 

När klockan senare slog fem och vi stod i matbutiken så fanns där inget kött att köpa. Den var helt köttlös. Vi frågade butiksägaren om det fanns en slaktare i närheten. Han förstod inte engelska så Pimpsten drog till med att fråga -Carne??? Vilket betyder kött på italienska och det vet hon tack vare maträtten Chili con Carne, som betyder chili med kött.

 

Den vänlige mannen pekade att till vänster om butiken så höll slaktaren till. Vi gick dit och det skulle enligt skylten på dörren vara öppet. Men si nix, ingen slaktare fanns på plats utan vi möttes av en nedsläckt och låst köttbutik. Först när klockan var sex så dök den glade köttmannen upp och vi fick komma in och handla. Superfina produkter och bra priser. Ja har man inte bråttom så fungerar det fint att leva så här. Men man ska veta med sig att italienarna gärna slirar på tiderna...

 

Klockan var bortåt halv åtta när vi var tillbaka på Wilma med all vår packning. Inget ofrivilligt bad på tillbakavägen tack och lov. Så att handla, slänga sopor och rasta hund tog 6,5 timme. Ja ni förstår ju att det inte finns tid för att lönearbeta på traditionellt vis. Det är ofta långa avstånd på land där vi inte har bil, utan vi går. Det är inte sällan ett gediget kånkande på vattendunkar och matkassar. Vi håller därför vår fysik igång utan gymkort i svettluktande lokaler. Nä här är det ost, tomater, vatten och vin som bygger våra kroppar!

 

Kvällen avslutades fint med att vännerna på Goodvibes seglade in i vår vik och droppade ankaret intill oss. Vi hade sett dem på en vecka då de väntat in en kättingleverans i Cannigione. Men nu är vi åter samlade, båtarna Vaare, Goodvibes och Wilma. Vi kommer snart segla vidare för att inom kort ansluta oss till Susan. Ja, nu har vi inte sett det hända, inget är ju hugget i sten och saker kan komma att ändra sig. För vem vet...vi kanske blir fast här och inte kan segla vidare för att vi blivit inlåsta i fängelse efter att ha brutit mot lagen om landstigning med jolle. I så fall hoppas vi de serverar pizza fyra ostar bakom galler och bom.

 

Skepp o Hoj!

1 Christina :

skriven

Oops....😮 så det kan gå 🙄
Här fick en seglartjej det blött i byxor och resterande delar 😯..... hon skulle försöka hålla emot en båt på drift mellan klipporna, därav den där dramatiken 🤭
Ni kanske hade det varmare i vattnet än 21 grader, så TJOPPE blev väl knappast avsvalkad 😂
Hoppas ni har det gott iallafall 😊
😘🤗 från Lysekil 👍🏻

Svar: Nope, kapten blev inte sval. Bara blöt 😂😆😆
Projekt Sunshine

2 Anna | Boihusbil:

skriven

Det är mycket bättre att ha en rörlig vardag än att träna på gym. Det är min övertygelse iaf. inte för att jag på nåt sätt kan nåt om sånt alls, men gym är ju något som blomstrar för att vi jobbar för mkt. Vricka nu inga fötter i nästa landstigning. Konstigt att de inte fattat att ni också behöver handla.

Svar: Japp, träning in real life är den bästa. Inget mer ofrivilligt bad här sen senast. Peppar peppar 😂😂😂.
Projekt Sunshine

3 felix%25252525252525252525252525252525252525252525252525252525252525252525252520norberg:

skriven

Hej på Er.Jag vet inte om mina komentarer når Er, men jag försöker i alla fall.Att få följa Er på medelhavet är för mig en fantastisk njutning. Att Ni får uppleva andra kulturers för och nackdelar, och blir bara erfarnare och erfarnare.Fransmännen skall laga mat och italienarna spagetti inget annat för det klarar dom inte av t.ex. Kram på Er så länge.FELIX

Svar: Hejhej. Ditt svar kommer fram 😃 . Så kul att du gillar att följa våra äventyr!
Projekt Sunshine

Kommentera här: