Sardinien - Vulcano

 (...efter många timmar på havet så kom vi fram till de Lipariska Öarna...)

 Wilma i bleke utanför Lipariska Öarna...
 
 
Vulcano, Liperiska Öarna, Italien

 

Efter 74 timmar på havet så har vi nu ankrat upp i en liten vik med det klaraste vatten. Blicken vandrar över de dramatiska omgivningarna och de djupt fårade bergssluttningarna i svart kulör. Ön reser sig brant upp ur havet. Ur en krater ringlar sig rök upp mot skyn och det finns små bostadshus utmed öns sluttningar. Det grönskar på sina ställen, allt det svarta till trots med buskar, gräs och vinrankor. Ön heter Vulcano och att leva här måste liknas vid ett hett förhållande med en temperamentsfull kvinna. Här gör man bäst i att inte reta henne i onödan och man får försöka hålla henne på gott humör. Allt för att undvika ett utbrott.

 

Vulcano är en ö som ingår i den Liperiska Ögruppen, strax norr om Sicilien. Efter tre dygn på havet var det skönt att få släppa ankaret ner i den svarta sandbotten. Resan har gått fint men vädret och havet har växlat. Första dygnet var vinden för svag, prognosen till trots, vilket gjorde det svårt att segla. Gammal sjö från Mistralens hårda framfart kastade båten än hit och än dit och gjorde tillvaron obekväm för besättningen. Storseglet slog ideligen och Wilmas gungade i sidled bidrog till att tre travare i storseglet slets loss från mastliket. Vi hade vid tidpunkten inte hunnit särskilt långt och vi bytte därför ut mot nya direkt, utifall rullandet skulle fortsätta och skapa nya problem.

 

Framåt midnatt under den första natten så la sig svall och vågor något och vinden tog vid. Vi seglade i fem till sex knop och vi njöt. Det forsande ljudet från Wilmas kropp när vinden pressar henne framåt älskar vi. Glädjande så höll den trivsamma blåsten i sig hela natten och morgonen dagen därpå. Men sakta dog vinden av och på eftermiddagen så uppstod bleke helt utan vindpustar. Vi startade motorn och gick för maskin.

 

Det blev inte många timmars segling efter detta. Men i gengäld så hade vi platt vatten och sällskap av delfiner och stora sköldpaddor. Delfinerna hängde med i Wilmas fart men inte sköldpaddorna. Med långsamma simtag och toppen av skalet fullt synligt ovanför vattenytan så guppade de sköldbeklädda djuren fram. Men snart hade de passerat och vi hann aldrig att fotografera dem. Efter mörkrets inbrott skummade marelden i kölvattnet från Wilmas propeller och månskenets strålar gav oss ljusa nätter. Stjärnklar himmel och Wilmas jämna motorgång, lika tryggt som ljudet från en häst som står och tuggar havre.

 

Ombord på Wilma har vi turats om att gå vakt så den andre har fått välbehövlig vila. Vi har lyssnat på nedladdade radioprogram och vi har sysselsatt oss med allt det vi annars gör på ankare. Vi har tvättat kläder och lagat mat, spelat sällskapsspel och fikat. Goda middagar har serverats men utan alkoholhaltig dryck därtill, vi tummar inte på regeln.

 

Vi kan inget annat göra än att konstatera att vi känner oss väldigt bekväma och vana vid att segla ofta och länge. Livet på havet är rätt enkelt så länge inte vädret ställer till det för mycket. Denna gång tillryggalade vi 240 nautiska mil. Men samtidigt så är det skönt att till slut få komma fram till målet och inte längre behöva hålla koll på fart och riktning. Vi saknar vanan att få sova båda samtidigt, sida vid sida.

 

Nu ska vi sova ikapp lite och se om vi kan göra ett strandhugg på ön Vulcano. Vi har ankarviken nästan helt för oss själva. Här guppar små stenar i vattnet runt båten. Flytande stenar, möjligtvis pimpsten eller någon slags vulkansten gör miljön än mer magisk. Det ligger något trolskt över platsen.

 

Så fantastiskt många gånger vi suttit med kartboken i vår hand och tittat på de Liperiska Öarna och drömt oss bort. Att nu vara här känns lite overkligt. Men det är inte en dröm. Det är på riktigt.

 

Vi får nog nypa oss i kinden och känna efter....AJ!

 

Nä, ingen dröm.

 

Vi ÄR här!

 

Snart kommer en film men så länge så får ni hålla tillgodo 

 

 

 Vi närmar oss Liperiska öarna...
 
 Tre dygn till havs...Kapten känner sig nöjd men ser fram emot att komma fram...
 
Dagens första strålar...
 
Vi tvättar kläder ute på Tyrrenska havet...
 
Vi hade sällskap av delfiner...
 
Vi får aldrig nog av dessa fantastiska djur...
 
Vi närmar oss land och vi ringer över till vännen på Vaare som seglar vid sidan om Wilma...
 
Vulkaniska öar...
 
Kapten Betong även kallad Kapten Kalsong njuter av lätt klädsel...
 
Styrman Pimpsten njuter av ny dag...
 
Det här är ön Vulcano, ur kratern ringlar sig rök...
 
Solnedgång ute på Tyrrenska havet...
 
Stadig frukost behövs på havet...
 
Wilma i solljus...
 
 Vi passerar den första liperiska ön klockan 6 på morgonen, ännu återstår ett dygn innan vi kommer fram till Vulcano. Avstånden är långa här och vinden var svag...
 
 Kapten håller vakt ombord på skutan...(hmm...vem tog kortet kan man undra...)
 
 

Skepp o Hoj!

 

Vulcano...

 
 
Vulcano, Liperiska Öarna, Italien
 
Framme efter 74 timmar till havs. Allt väl men svårt att finna internet. Därför är detta meddelande väldigt kort, sen middag och vila väntar. Så skriver vi mer i morgon. 
 
Skepp o Hoj!

Livstecken...

 
Mitt i natten efter närmare två dygn på havet så passerar vi en liten ö som ligger 40 nm norr om Sicilien, Ustica.  Vi har därför lyckats få lite internetsignaler till vår båt och skickar härmed ett livstecken. 
 
Allt gott ombord, vi fortsätter något dygn till innan vi letar upp någon ankring. 
 

 
Här är vi kl 04.30 onsdag morgon...vi lämnade Sardinien måndag morgon. 
 
Skepp o Hoj