En seglats med krydda...

(...ja vi fick uppleva lite mer än bara blå himmel, blått hav och underbara delfiner...)

 

Almerimar, Costa del Almería, Spanien

 

Vi lämnade Melilla och den Afrikanska nordkusten strax efter sju på fredagsmorgonen. Vi var fyra båtar som gav oss av ungefär samtidigt. Men vi som skulle till Almerimar skulle ta en mer västlig kurs. Vi fick direkt utanför hamnen en fantastiskt soluppgång och sällskap av delfiner. Dagen kunde inte börja bättre.

 

 Fin start på dagen, vi möter passagerarbåten som ska in i Melilla samtidigt som solen går upp i horisonten...

 

Strax kom det utrop över radion, på vår VHF. Ett PAN-PAN meddelande. För den som inte vet så är ett PAN PAN meddelande det som används när kriterierna för MAYDAY inte uppfylls. Det vill säga att det inte är omedelbar fara för liv. Det är inte alls ovanligt att höra ett och ett annat pan-pan-meddelande för en långseglare. Vi kan den rutinmässiga början som lyder; ”pan pan...pan pan...pan pan...all stations...”.

 

Ja, nu när vi hörde pan-pan-utropet så lyssnade vi ju såklart lite extra noga, vilket varje god sjöman gör. Vi fick veta att det fanns en saknad båt i våra vatten och vi ombads hålla extra utkik. Vi la inte alltför stor notis om det.

 

Vi hade närmare 90 distans att göra mellan Melilla och Almerimar på spanska fastlandet. Precis halvvägs, så ligger det en liten ö mitt i havet. Alla känner inte till den, den brukar försvinna på kartor för den är ack så liten. Ön heter Isla de Alborán och denna del av Medelhavet heter Alborian Sea därav. Vi tyckte det skulle vara häftigt att segla förbi den lilla ön, vi har många gånger studerat den lilla landytan på sjökort och i kartböcker. Idag finns militär aktivitet på ön. Ön inhyser även en fyr samt att det är ett djur- och växtskyddsområde. Dels så finns en korsblommig växtart på ön som inte finns någon annanstans på jorden. Intressant. Men man får inte kliva iland där utan tillstånd, men absolut segla förbi i god fart. Och det var vår plan.

 

 Vår rutt...från Melilla och förbi ön Alborán och vidare norr ut mot spanska fastlandet, till Almerímar.
 
 

Pan-pan-meddelandena upprepades ideligen ju närmare ön Alborán vi kom. Vi rattade in kanal 25 för att där få mer information. Nu framgick det att det gällde två båtar. ”Two missing boats, leaving the Maroccan northcoast the 26th of April heading for the spanish coast...”. Två ribbåtar med uppemot 50 personer på vardera. De båda båtarna saknades och alla fartyg uppmanades hålla utkik efter båtar, människor eller annat av intresse. Samt att vara Coast Guard och SAR-båtar behjälpliga om nödvändigt...”. (SAR står för Search and Rescue, livräddningsbåtar helt enkelt). Nu började vi spana lite mer noggrant. Efter båtar, människor eller kläder...ja vad som helst som inte såg normalt ut. Det var god sikt och vackert väder...men så hade det inte varit de senaste dygnen då det blåst och regnat rätt duktigt.

 

Nu kanske någon tänker (med vårt emellanåt dramatiska liv) att vi skulle finna någon av dessa saknade båtar. Nej, tyvärr inte... Men vi hamnade ändå i sökandets epicentrum så att säga. För när vi närmade oss ön Alborán så blev vi uppvaktade av SAR-båtar och Coast Guard som sökte runt omkring oss. Vi bidrog och spejade allt vi kunde. Fler räddningsbåtar sattes in och snart cirkulerade det även helikoptrar på låg höjd.

 

 Vi hade SAR-båtar, Kustbevakning och helikoptrar runt Wilma...Kapten studerar aktiviteterna och håller själv span...
 

Det är absolut tragiskt när båtar hamnar i sjönöd, men vår egen resa kunde knappast vara mer trygg med alla resurser runt omkring. Vi hade till synes hamnat mitt i ett räddningsuppdrag...Meddelandet över radion fortsatte dock och vi tror inte båtarna eller besättningarna påträffades.

 

Vi tänkte för oss själva, att de saknade båtarna sannolikt innehöll flyktingar som försökte ta sig från Afrika till Europa. Jo det är den tredje vanligaste vägen för migranter att ta sig till Europa där de försöker ta sig från Marocko till Spanien i dåligt rustade båtar. Och det är inte marockaner som flyr sitt land. Utan människor från mellan-Afrika som söker sig ett bättre liv i Europa. Och de riskerar sina liv längs med den väg de tar via Marocko och vidare över Medelhavet. Vi kunde inte kolla upp detta ute på havet, om det gällde båtflyktingar, då vi saknade telefon- samt internetuppkoppling. Men av den mer utförligare informationen vi fick på Kanal 25 så var vi rätt säkra ändå.

 

När vi kom i hamn dygnet senare, så kollade vi upp vad det hade varit för slags räddningsaktion. Och vi hade rätt i vår misstanke kring båtflyktingar. Och det är lite sorglig läsning vi gör. Bara sedan i onsdags så har 185 personer i fem båtar räddats. En båt har kapsejsat och fem personer har dött. Och sedan i torsdags så saknas ytterligare två båtar, de som var aktuella i den räddningsaktion som vi hamnade mitt i.

 

Bara i år har 3778 migranter anlänt till Spanien och 180 personer har förlorat sina liv när de försökt korsa Medelhavet. Ja och så nu, kanske ytterligare närmare 100 personer kan ha omkommit. (Det ska enligt det vi hörde på radio-utropet ha befunnit sig kring 50 personer på vardera båt)

 

Ni, liksom vi, är ju sannolikt lite mätta och trötta på de återkommande nyhetsutskicken kring människors flykt och försök att ta sig till Europa. Antal skadade och döda blir till slut bara till siffror. Det blir svårt att ta in. Men nu när vi hamnade mitt i detta sökningsdramat så kändes det plötsligt betydligt mer verkligt. Vi sa till varandra, att hoppas de båda båtarna hade börjat driva iväg i en sydvästligare bana innan de hann korsa alla fartyg. Alla stora fartyg som de har att passera, de som kommer till och från Gibraltar Sund, som ligger på ett pärlband. I våra öron låter det livsfarligt att ens försöka korsa fartygens väg i en undermålig båt, kanske utan motor och lanternor. Risken finns ju att man kan bli rammad av ett stort handelsfartyg. Fartygen är inte sällan är ett par hundra meter långa. Är det mörkt och dålig sikt så kan det vara svårt för dem att upptäcka små båtar. De kan även vara svåra att upptäcka på radarn...

 

Ja när vi just pratat om detta där ute på havet så skulle vi till att själva korsa fartygens väg, de som går till och från Gibraltar Sund. Men vi har ju bra hjälpmedel. Framför allt så får vi upp alla fartyg som AIS-mål på vår plotter, vårt elektroniska sjökort. Där kan vi se alla fartygens aktuella kurs och fart. Och därtill så har vi vår VHF-radio till hjälp, så vi kan ropa upp fartygen (och de oss) om det skulle vara några problem.

 

Men så händer något...

 

Just som den vackraste solen håller på att gå ned bakom horisonten, där himlen färgades orange och solen såg ut som stort som ett glödande klot. Ja då helt plötsligt blev plotter-skärmen helt svart. Oh no...ett snabbt öga på kompassen så vi hade den att styra efter.

 

 

Kapten började mecka. Han fick rätt snart igång vår plotter. Men nu vi kunde fortfarande inte se några AIS-mål! Vi kunde alltså inte se fartygen på skärmen (men så klart visuellt på riktigt). Nu hade det blivit mörkt ute och vi hade verkligen behövt ha vårt hjälpmedel till hands. Vi sa att vi får förlita oss på att se deras lanternor och kryssa emellan båtarna. Vi kunde ju fortfarande ropa upp fartygen ifall vi skulle hamna lite trångt till. Trodde vi, ja!!! Vi upptäckte att vi även saknade vår kommunikationsradio, vår VHF. Detta var ju ingen drömsituation precis. Mellan båtar ute på havet är dialog och god framförhållning viktigt. Och som seglare har man ju lite sämre möjlighet att ändra kurs och påverka fart. Ja man driver ju fram med båtens trasor, det vill säga med segel, och det kan vara svårt att hinna undan för stora båtar. Och hade vi tidigare känt oss trygga med alla SAR-båtar runtomkring, så var detta område sedan länge passerat. Det var Wilma mot alla de stora fartygen.

 

Kapten öppnade skåpet intill navigationsbordet som innehåller elektronik för navigations- och radioenheterna ombord. Han började felsöka. Kapten blev inte riktigt klok, antennen var det inget fel på för vi kunde få in vanlig radio. Och splittern, den som fördelar signalerna mellan vanlig radio, AIS och VHF fungerade också. Han kliade sig i huvudet. Kapten gjorde några omstarts-försök. Och efter ett tredje sådant så hoppade vår VHF igång. Jippie...nu kunde vi i vart fall kommunicera över radio.

 

Vi bestämde oss för att inte rota mer i bekymret, utan att segla vidare utan förmåga att se de andra fartygen på vårt elektroniska sjökort. Vi hade en lång natt framför oss och vi bestämde att Styrman Pimpsten skulle ta första vakten. Kapten knöt sig och Styrman seglade på. Men ibland ska man ha tur. Sakta så så kom AIS-målen tillbaka på skärmen. Lite lustigt inte alla på en och samma gång, men snart så fanns allt där som skulle vara. Sannolikt hade det sista omstarts-försöket lyckats men det dröjde något innan AIS-en började sända och ta emot igen.

 

Resten av natten gick fint. Månsken från en klar natthimmel. Vi bytte av varandra för sömn ett par gånger och vi seglade fint mellan alla stora fartyg. Och strax efter soluppgången, exakt ett dygn efter vi kastat loss, så kunde vi lägga till i Almerimars fina gästhamn.

 

 Våra vänner delfinerna gjorde oss inte besvikna denna gång heller...vi hade sällskap till och från under hela seglingen...
 
 Man ledsnar aldrig...
 
 Stora ytor ute på havet...där ser vi ön Alborán, vi gick utanför naturskyddsområdet...(fast vet man inte om att det är en ö, så kan man tro att det är ett fartyg...)
 

Vi hade trots allt haft en av de trevligaste seglingarna. Vi hade inte mycket sjö vilket bidrog till en behaglig tur. Delfiner såg vi i mängder, vid ett tillfälle så cirkulerade det uppskattningsvis 50 delfiner runt båten. Dels såg vi (en för oss) ny sort. Den var stor och vitspräcklig (vi har den på film). Men ett tag hade vi lite väldigt svaga vindar. Vi gjorde bara 0,8 knop. Men då passade vi på att äta middag och diska. Sen kom vinden tillbaka. Ja och så allt annat spännande i och med det stora sökningspådraget som pågick ute vid ön Alborán. Och att vi tappade AIS-målen på plottern precis när vi lagom skulle korsa farleden. Vilken grej! Aldrig har väl ett dygn passerat så fort ute på havet som detta.

 

Skepp o Hoj!

 

Det rullar ständigt upp nyheter kring de flyktingar som försöker nå Spanien via Marocko. Här står lite att läsa, klicka HÄR.

1 Claes-Erik Jönsson:

skriven

Helena vad roligt att läsa er blogg och fina bilder. Här går livet vidare utan Ann jag skall på födelse kalas hos Nelli som hoppar in som barnvakt hos kottarna på Kyrkvägen 4 Hälsa din kapten
Hälsningar Claes

Svar: Hej Claes, Härligt att höra ifrån dig och att du håller igång i livet. Ja vi kan ana att det är tomt utan Ann. Och så trevligt med födelsedagskalas. Gott att höra att du har nära och kära nära dig. Och att du följer vår blogg och våra äventyr. Vi får ta en kaffe ihop när vi kommer hem och hälsar på vid tillfälle. Kram från Kapten och mig.
Projekt Sunshine

Kommentera här: