Den spanska stenbumlingen...

(...där de försvarar sina gruskorn till varje pris...)

 
 Fiskebåtarna i Al Hoceima...
 
 
Al Hoceima, Marocko
 

Dagarna går och vi är ännu kvar i Al Hoceima. Vi försöker hitta ett bra seglingsfönster och bli fullt friska (inget av dem kan man styra själv). Ett lågtryck utanför Portugal puttar in rätt mycket blåst i Medelhavet för tillfället. Vi har ett rätt fint väder ändå, men vad hjälper sol när det byar 17-18 meter per sekund där ute. Här inne i hamn så ligger vi dock skyddade väl och njuter av dagarna.

 

Ena dagen när vi promenerade ner från stadens centrum med matkassar i händerna, så stannade en bil intill oss. Det var vice-bossen på i hamnen.

 

-Vill ni åka med på en liten sightseeing? Jag kör min säkerhetsrunda. Vi kan förena nytta med nöje!

 

Ja erbjudandet var ju svårt att tacka nej till.

 

Så vi hoppade in och vi åkte till hamnens alla olika delar. Området är rätt så stort med tre hamnbassänger. En för oss gästbåtar (dumt att skriva det i plural när vi är den enda gästen) och en för fiskebåtarna. Och en för myndigheternas båtar.

 

Resan med vår biträdande hamnchef blev mycket intressant. När vi kom bort till hotellet som ligger i bortre kanten av området, i en bukt intill en vacker strand, så passade vi på att fråga;

 

-Är det ok för oss att ankra här? (vi tänkte att vi är ju så gott som kvar i hamnen om vi ankrar där).

 

-Nej, nej...det får ni inte göra. Smuggling av hasch sker i området nattetid och vi vill inte ha några båtar ankrade!

 

Tråkigt tänkte vi, i sjökortet står det inte ankring förbjuden men vi vågar inte trotsa...

 

 Här i bukten framför hotellet hade vi velat ankra...tryggt intill myndigheternas båtar på andra sidan pirarmen...
 

Vi frågade vidare då vi funderar på att segla iväg tidig morgon och skulle behöva klarera ut kvällen innan personalen går hem... 

 

-När vi seglar vidare, kan vi klarera ut på kvällen innan ni går hem och att vi lämnar hamnen under natten...så vi kan komma fram i nästa hamn under dagsljus?

 

 -Nej, nej...vi vill inte att man seglar under natten på grund av smugglingen i området. Vi och andra blir misstänksamma om vi ser båtar ute nattetid...

 

Vi tänkte lite stilla och lite roat, att vi klarar ju inte med de avstånden som är mellan hamnarna här, att bara segla dagtid. Lämnar vi dag, så kommer vi fram natt. Lämnar vi natt, så kommer vi fram dag. Vi kan liksom inte göra om Wilma till en racerbåt. Men vi tror inte de ser det så, eller tänker så.

 

Så vi tänkte att ja, ja. Vi får klarera ut dagtid och segla iväg. Och så får vi komma fram i nästa hamn i mörker oavsett...ingen större big deal. Inte mycket de kan göra då. Viktigast är att vi får våra stämplar i passen vid varje ut- och inklarering. Vad som händer där emellan när vi är ”fria” ute på havet bestämmer mer moder jord och vädergudarna, än Marockanska myndigheter.

 

Trots den krångliga byråkratin så är de är otroligt vänliga. Det är absolut värt att segla hit om man önskar, vi känner oss aldrig oroliga. Tvärt om så är Wilma och vi välbevakade så ingen inkräktare ska ta sig in på området. Vår Kapten såg ena dagen en man som promenerade längs med kajkanten. Och när mannen försökte passera vid sidan om vakten och utanför bommarna, så blev han genast stoppad och utskickad. Han hade inget på området att göra. Punkt. Men för oss är det en Eriksgata in, som fina välsmorda svängdörrar där vi bara skickar ut handen i en vinkning när vi passerar i god fart. Men det är klart, som enda gästbåt så är det nog inte så vårt att hålla reda på oss.

 

 En liten suddig bild på en sovande hamnarbetare. Vi har ett par-tre man som går på byggorna i gästhamnen. De skrämmer bort fiskmåsar och skrubbar bryggorna fria från måsskit hela dagarna. En fantastiskt service för oss som enda gästbåt...men de blir ju såklart uttråkade och somnar till emellanåt...Så vi har vakter och grindar vid stora entrén, vi har låst grind till bryggan och personal på varje brygga. Säkert som Fort Knox!
 
 
Wilma ligger ensam i hamnen men trygg bakom låsta grindar och vakter...
 

Vår bilfärd med vicechefen fortsatte. Och vi åkte upp på berget, där han själv bor. För att titta på utsikten. Vi såg Wilma, hon saknade oss ville vi tro. Och vi såg fiskebåtshamnen. Vicechefen pekade ut i den stora Al Hoceima-bukten i riktning mot ett par små öar.

 

-Ser ni de där två öarna...?

 

Vi spanade ut och vi såg en obebyggd stenhög inte större än en förvuxen grynna. Och en annan stenbumling som stack upp med en vit byggnad på.

 

-Ja, svarade vi...

 

-Ön med bebyggelse på, tillhör inte Marocko!!!

 

Nähä, tänkte vi...konstigt...

 

-Den tillhör Spanien. Och de vägrar släppa den!

 

-WHAT! Den lilla stenbumlingen som ligger där bara några hundra meter ifrån marockanska fastlandet. Långt inne i en bukt dessutom?!

 

-Jo det är sant. Kommer vi nära ön så hotar de oss. De har en mikroskopisk liten militärbas och de flyger in alla förnödenheter. För inte kan och vill de ta en liten båt ett par hundra meter för att handla i Marocko...

 

 Den spanska stenbumligen finns inringad...där sitter de som surkart och vägrar lämna ifrån sig gruskornet...

 

Spanskt territorium i den lilla röda ringen...litet som en sandkorn på kartan...om någon närmar sig ön så blir spanjorerna hotfulla...

 

Vi kliade oss i huvudet. Vi tänkte att så absurt att sitta där och hålla på en bit sten inne på marockanskt vatten. Inte större än Kastellet i Vaxholm. Ja som att Kastellet skulle tillhöra Finland och inte Sverige. Placerat just där det idag är placerat, där allt annat runt omkring är svenskt. (eller att Åstol på västkusten skulle tillhöra Danmark)

 

Ja man slutar aldrig förvånas. Och där kan ju spanjorerna sitta och tjura på sin stenbumling leka härskare...hade det inte varit enklare att bara packa ihop sina mannar och lämna över stenen till marockanerna...?

 

 Utsikt över gästhamnen...Wilma enda gästbåten...
 

Innan vi blev skjutsade tillbaka ner till Wilma så berättade vår vän lite kring motsättningarna i Al Hoceima, mellan araber och berber. Och det hörs när man pratar med båda parter, att man inte ser varandra som några bästa vänner precis (de pratar nedlåtande om varandra). Det är lite synd. Vi skulle behöva skicka några svenska fredsmäklare som kan medla i frågan. Orka bråka liksom.

 

 Ja världen är alldeles för full med surmulna människor som sitter på sina sandlådekanter och bevakar sina intressen. Och ingen vill bjuda till.

 

Vi berättade för vicechefen att vi själva upplever alla människor i Marocko som så otroligt vänliga. Oavsett vem vi möter. Vi har bara gott att säga om människorna och landet.

 

 -Jo jo...arab eller berb...de skulle göra vad som helst för er som kommer från Sverige. Ni blir alltid bemötta på bästa sätt och alla skulle göra vad som helst för er, ifall ni hamnar i bekymmer. Konflikten ligger mellan folken här, lokalt.

 

Ja ja...snart seglar vi vidare. Då kan de hålla på med sina bråk och sura miner. Spanjorerna på sin stenbumling inte minst. Så seglar vi vidare mot solnedgången i största samförstånd. Bara vädret tillåter...

 

Skepp o Hoj

 
 
1 Christina:

skriven

Ojojoj.... det där med surkartar .... hur kan de orka...🤭🤭 ... Tänk va skönt det är med ostörande grannar... få lov att lyssna till fågelkvitter..... bestämma själv om jag ska göra någonting eller ingenting utan att någon ska bestämma eller leka förmyndare... nu kände jag ”djup” ....🤔😉 Tänker på er ... släpp tamparna , men se upp och va rädda om er.... har hört talas om pirater...🤔🤔🤔🤔🙃 .... använd peppar om någon är dum 😘🤗
Jobbar med Båt & Hav nu .... snart där 11-12 maj i Havsbadsområdet 🤗🤗🤗🎉💃💃

Svar: Ha ha ha...vet du vilken peppar som är bäst...har både vit, svart och en pepparblandning. Jo vi ska segla vidare snart. Men nu blåser det 25 m/s ute på havet och vi har fått en liten dust här inne i vår skyddade hamn. Ja pirater är inte roligt...det är nog lugnt i dessa vatten...men man vill ju inte komma i vägen för knarksmugglare...hua...när vi tar det som vi brukar...med största säkerhet. Kul med Båt och Hav... =) Hade vi varit hemma så hade vi kommit förbi. Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: