Längtan

Just nu är vi på svenska ostkusten och hälsar på barn och barnbarn. Ett kärt återseende då ett år passerat sedan vi senast sågs. Lite smått rörd och överraskad blir man när man möts av en tolvåring till barnbarn som nu nästan är lika lång som sin mormor. Vi inser att på samma gång som tiden står still, så går den vansinnigt fort. Upplevelsen av tid är subjektiv. Medan vi har suttit på segelbåten och blickat ut över havet och bort mot horisonten i timmar, har tiden för oss stått stilla. Och detta allt medan barnbarnen haft fullt upp med att växa för att bli stora. Hur gick detta till???
 
På vägen hit passerade vi Jönköping och körde vi längs med Vättern. Våra blickar drogs per automatik ut mot den blånande sjön. Solen sken och mitt ute såg vi en segelbåt glida fram med dess vackra segel. Det klack till i oss och vi båda utbrast en högljudd suck, där vi gav utlopp för egen längtan efter att få komma ut på havet. Vi blev nästan överraskade av den starka känslan. Att kapa förtöjningarna och glida ut ur en hamn med oceaner av tid framför sig är så rogivande och lugnande. Tankar som inte ständigt avbryts. Havets och vågornas eviga förändring och himlens skådespel. Tiden som står stilla. Närvaron. Och den starka känslan av att allt som är viktigt finns bara där. Resten av världen existerar inte.
 
Vi njuter av att vara på hemmaplan. Men så fort vi är tillbaka på Wilma och har fixat med henne så vi kan sjösätta. Då ska vi kasta loss och ge oss ut. För det är där vi hör hemma... i tidlösheten ute på havet...som vi längtar!
 
 
 
Skepp och hoj!
 
 
 

Kärt återseende med långseglarvänner

Sorry, this post is not translated to English. It's about meeting our longsailing friends on the Finnish boat Stella Polaris, which we got to know in the Netherlands last year. A nice meeting where we had a lot to talk about when it was over a year since we were last seen.

 

Vilken underbar respons vi fick på vårt senaste inlägg. För de som följt oss länge så kom säkert många minnen tillbaka från Sunshine-tiden. Men även ni som hakat på under senare tid har gett oss fina kommentarer där ni visar på er uppskattning för det vi delar med oss av.

 Några axplock från kommentarerna vi fått av er måste vi bara få delge er här.

”Här får man vara med om dom mest fantastiska äventyr, helt utan kostnad” (med anledning av att man kan följa våra äventyr hemifrån, gratis, via bloggen)

”Det är så roligt att få följa er resa. Ibland är jag lite dåligt uppdaterad men jag brukar ligga i soffan och ta igen lite bloggning. Det är som att läsa en god bok” (så glada vi blir när vi uppfattar att man kan ha samma behållning av vår blogg som en god bok)

”Detta var den BÄSTA och definitivt finaste arbetsplatsen jag haft, älskade att jobba hos er och med er. Saknar er” (hur fin respons var inte detta...tack själv ”Hottefin” Du har en stor del i vår framgång)

”Nästan så att en tår trillar på kinden när man ser bilderna på Sunshine” (kommentar från en som följt oss nästan från allra första början. Och denne vän har ju kunnat läsa om alla våra med- och motgångar vi har haft. Vi sprang på varandra av en slump när han och hans kompis kom förbi på ett par minicyklar 2009)

Ja och fler fina kommentarer har vi fått och får fortlöpande. Så tack snälla och fortsätt gärna med det, antingen via bloggen, Facebook eller som PM.

 Vi träffar våra finska långseglarvänner i Hölleviken...

Igår gjorde vi en roadtrip till Skåne. Vi tog oss ner till Hölleviken för att säga hej till några långseglarvänner som vi lärde känna i de holländska kanalerna för drygt ett år sedan. De har seglat uppefrån den finska sidan av bottenviken och ner till Gibraltar där de stannade över vintern. Därefter fortsatte de in i Medelhavet och nu under sommaren tog de sig tillbaka via kanalsystemet genom Europa. Nu ligger de i Hölleviken och då passade vi på att kvista förbi för att umgås, kramas och dricka kaffe. Vi hade mycket att prata och berätta om och vi passade på att klämma dem på lite erfarenheter kring att segla i Medelhavet och att gå kanalerna genom Europa.

 Kärt återseende med Saku, Sanna och Anton på Stella Polaris. Bland det bästa med långseglarlivet är alla nya vänner man får längs med vägen. Och inte sällan fortsätter man hålla kontakt fast man seglat ifrån varandra...(De har en blogg där man kan läsa om deras segeläventyr https://systellapolaris.com/blog/ )

Tiden gick väldigt fort, vi hann knappt komma förrän det var dags att åka kändes det som. Fast det hade gått ett par timmar. För efter besöket hos vännerna på Stella Polaris så åkte vi till Kaptens mellanson som bor i Skåneland. Det blev ett kärt återseende då det gått över ett år sedan vi senast sågs. Man ser på barnbarnen hur länge man varit hemifrån. Med god middag och trevligt umgänge så kunde vi sent styra kosan norrut igen. Vi somnade gott direkt vi slog igen dörren bakom oss hemma. En synnerligen trevlig dag!

Skepp o Hoj!

Rapport från våra båtprojekt

Sorry, the post is not translated. But it's about Wilma's blasting in Lisbon. And that we met a man who told us about a nice boat that he was going to buy. It was our former boat M/S Sunshine he talked about...

 

Vi har haft problem med vårt backslag en längre tid. Inget stort men motorn beter sig ungefär som när en gammal gobbajävel sitter med foten på kopplingen och reglerar farten med densamma. Med andra ord så svajar det lite och vi har till viss del kunnat få det bättre när vi fyllt på olja. Och vid sidan av detta så har vi ju haft det berömda klånkljudet vid fram- och backväxling.

När vi nu lämnade Wilma i varvets vård i Lissabon, så har vi bett Carlos att titta på backslaget. Carlos skulle vi kunna kalla för en gammal kollega till Kapten, för båda har jobbat på Volvo. Carlos pratar ingen engelska så ägaren på varvet är vår tolk. Och just nu sker dialog över mejlen då vi inte ens är på plats.

Carlos har nu rivit ner backslaget och har nu konstaterat följande. Det har gått in vatten. Not good. Alltså, det har gått in vatten via oljekylaren in i backslaget. Lager och lager och flera lager som finns i denna har tagit stryk. Vi har ett par ventiler inne i backslaget också  som inte håller tätt. Så med andra ord så har Wilma fått lite inkontinensbesvär. Woop woop!

Men vi blev glada för att få veta felet. Ja hur konstigt låter inte det. Men om vi vet att något inte är ok och sedan inte hittar något fel så är det ju vansinnigt frustrerande. Men nu när Carlos hittade en massa fel så kan vi tro att detta kan orsaka backslags-gobbajävelns slirande och klånkande.

Nu går diskussion om vi ska laga eller ersätta backslaget med ett nytt. Vi har pratat med Transauto i Södertälje, de håller på med transmissioner av dess olika slag. Och de har såväl reservdelar som nya backslag. Så det är dels en liten kostnadsfråga på vad reservdelar kostar kontra nytt. Om det är dyrt att laga kan vi ju lika gärna köpa en flong ny.  Men det är klart, att vi hellre lagar om det går och reservdelarna inte skenar iväg i pris.

När vi lämnade Wilma så bad vi varvet blästra av Wilma. Och nu har vi haft spioner på plats (Tack Blackpearl of Sweden för bilden) Med bildbevis kan vi konstatera att varvet har börjat enligt våra önskemål.  Vi förstod innan att något var på gång för vi såg på marinetraffic att Wilma har varit ute och åkt på landbacken tidigt i morse av en fart av fem-sex knop. Så hon står helt enkelt någon annanstans på varvet nu, där det är lämpligt att blästra antar vi.

Blästring pågår...vi fick en bild skickad till oss. Och det ser ju jättefint ut...
 Jättetidigt på morgonen så var Wilma ute och åkte på landbacken...hon hade en toppfart på 7.8 knop. Woop woop!

Nu längtar vi efter att få komma ner till Portugal (de har en 30 grader om dagarna så klart man suktar). Men det blir inte lata sötebrödsdagar. Utan vi ska spackla upp henne och måla. Byta genomföringar och mycket annat vi har på vår önskelista. Vi passar på att göra en rejäl överhalning för vi tycker läget är optimalt och prislappen förhållandevis smärtfri. Nu landar inte detta på någon gratisräkning alls, men vi anser att båtens välmående är nyckeln till vår frihet. Om vi tar hand om Wilma så tar hon hand om oss.

Jo! Också en annan rolig sak. Igår när vi tog emot dotterns hyresvärd som skulle komma och kolla på ett takfönster som krånglar, så pratade vi med denne. Jo dottern var hemma men hon stod i duschen för stunden. Så hon skickade fram de gamla fossilerna (ja det vill säga vi) för att sköta snacket. En mycket trevlig kille till hyresvärd. Och när han ville veta vad vi gör annars när vi inte står hemma hos dottern och tar emot hyresvärdar, så berättade vi att vi är ute och seglar. Vi berättade att vi stod på land med båten nu i Lissabon för lite renovering och fix. Och då säger hyresvärden helt appropå;

-Här i Halmstad så låg det en fantastisk fin och omgjord fiskebåt för ett par år sedan. Den var renoverad och omgjord till en restaurang. Så otroligt läcker och snygg och jag var på gång att köpa den när den var till salu. Ni skulle ha sett den!!! Den låg i Nissan nedanför Tullhuset. Vet ni vilken båt jag menar?!

Vi två tittade på varandra och började skratta. Och så berättade vi att det var vår båt, Sunshine, som vi renoverade under 6-7 år. Hyresvärden lyssnade uppmärksammat när vi berättade om Sunshine. Uppenbarligen så hade Sunshine gjort stort intryck på honom och han hade varit i kontakt med mäklaren flera gånger samt diskuterat ett eventuellt köp med sin familj, men han hade inte fått med sig alla ”på tåget”. Men så fortsatte han;

-Ni ska vara stolta över Sunshine, för hon var verkligen något utöver det vanliga. Och nu fick ni ju en enorm kredit för detta, för jag hade ju ingen aning om att det var ER båt som jag just stod och berömde!

Ja och så gick hyresvärden men innan han steppade ut genom dörren så gav oss ett varsitt stort och varmt handslag.

Med dörren stängd så tittade vi på varandra igen och log. Vilken grej! Och vi kände oss fantastiskt glada och stolta.

Med många nya följare på bloggen så lägger vi upp några bilder på Sunshine, så ni får en hint om hur hon såg ut. Så håll tillgodo, här är några bilder på vårt förra projekt.

 Vår förra båt, m/s Sunshine. Det känns fantastiskt glädjerikt att kunna tänka tillbaka.
 Hur gulligt är inte det här. Men den som känner Kapten vet att det här inte är han i grund och botten...så att segla runt i världen idag passar bättre Kapten Betongs galoscher... Vi fick det bästa av Sunshine, att bygga henne och visa för oss själva och glädja andra med att det gick att driva restaurang framgångsrikt i en underbar miljö. Planerad och skapad av oss själva!
Det är få restauranger som kan bjuda på den här utsikten...
 
 Fortfarande möter vi gäster som pratar om vår smarriga räkmacka!
 Löjrom...åh den saknar vi! (Tack Monica för bilden)
 Färska räkor levererades klockan sex på morgonen...styrman kollade alltid kvaliteten på räkorna då med stor förnöjdsamhet (kanske slank det ner två-tre stycken) Tack Monica för bilden.
 
 

 Mera gott. (Tack för bilden Monica)

 Vi hade galet fullt att göra...i juli krävdes åtta dagars väntan för att få boka bord. Aldrig hade vi väl kunnat tro att trycket skulle vara så enormt. En fisk och skaldjursrestaurang är verkligen något som Halmstadborna uppskattar.
 Vi tror att förutom fantastiska råvaror så var vår miljö till vår fördel. Rekvisita, marina detaljer och en underbar miljö gör mycket för den totala upplevelsen...Vi vågade dessutom vara en utpräglad fisk- och skaldjursrestaurang utan att köra etta-kryssa-tvåa. Det gjorde att vi fick en tydlig nisch!
 Vi hamnade som nummer ett på tripadvisor...
 Mer mat...en kväll körde vi ut 144 tallrikar med mat...Styrman hade att göra, man fick bara plats en kock i köket!
 Några av våra vackra detaljer ombord...
 På dörren till byssan...
 Vi gillade våra rostfria pollare...
 Vår vinkällare i golvet i salongen (eller durk för den som är noga med korrekta båtuttryck)
Det var lika mysigt att sitta inne när vädret inte håll måttet som att sitta ute när solen sken...
 
Den här bilden möttes man av när man klev ombord...
Baren och ingången till byssan...
Köket...ett av de minsta inom restaurangvärlden vill vi tro...
Den privata delen under däck...
Vi gillar fina detaljer men samtidigt är vi rätt sparsmakade.
Badrummet...ja en viss skillnad mot Wilmas då....
Men det är klart, för att få henne så här fin så krävdes det en hel del av oss. Långa dagar i många år där vi sammantaget la 18.000 arbetstimmar. Alla dagar året om arbetade vi bortsett från några små avbrott. Egentligen kanske ett sådant här projekt är omöjligt, men vi är envisa som få...
 För detta är samma båt tro det eller ej. Sommaren efter vi hade köpt henne så sjönk hon på sex meters djup. Troligtvis hade isen tagit med sig en bit drev för det fattades 1,5 meter i aktern. Och det var därefter vi valde att plasta henne vilket vi gjorde sommaren efter. Många trodde nog inte vi skulle orka fortsätta...men vi är rätt sega!
 Så bakom fasaden av en fin båt och restaurang med vackra servetter och färska räkor så finns även denna bilden. År av arbete där vi var skitgrisar och arbetade sida vid sida. Vi hade fantastiskt skoj i vårt skapande. Vi levde med projektet dygnets alla timmar...
 Vi är vansinnigt glada och tacksamma för att gjort denna resa tillsammans. Det har gjort oss starka och sammansvetsade... Och idag känner vi stolthet över att vi lyckades. Dock känns det skönt att ha släppt Sunshine, idag hade hon inte varit förenlig att äga om vi samtidigt vill genomföra våra andra drömmar vi har i livet.
Vi gillar den här bilden som är tagen bara ett par timmar före öppningen. Vårt flaggspel är hissat och allt är förberett in i minsta detalj.
 
Ja var sak har sin tid och nu bara NJUTER vi av att kunna resa runt i sakta gemak utan stress och press. Nu vilar vi upp oss några år så får vi se vad som händer....
 
Skepp o Hoj!