ERROR

Amora, Portugal
 
Det har varit tyst på bloggen i ett par dagar. Detta beror inte alls på att det inte hänt något värt att skriva om. Tvärtom. 
 
Men vår PC har sagt upp sig, lagt ner, dött, dragit sista sucken och visar nu ERROR på sin skärm ( eller det gör den inte heller, den är svart och livlös, helt utan puls). 
 
Det är på PCn vi skapar alla fantastiska texter. Mängden ord kräver en PC, snabbt o ledigt vandrar Pinpstens fingrar över tangenterna. Hon skriver lika fort som hon talar ( hon talar faktiskt inte jättelångsamt) Men på en IPad (finns också i vårt ägo) eller iPhone (som används nu) går det inte alls lika bra. 😁😫😳. 
 
PCn var innan den dog mycket älskad (nu är den hatad). En favorit och den bästa digitala kompanjon man kan ha. Den var gammal och trots att nyare datorer har inhandlats senare, så har nya blivit ratade. Den gamla har varit no 1. Snudd på kärlek, om man nu kan vara förälskad i en PC. Dess tangenter var så underbara att lägga fingrarna på, perfekt liten touch bara men ändå en knapp med visst motstånd.
 
Den gamle datorn har dött förut men vi har lämnat in den, och fått den lagad. Nu satt den knappt ihop på slutet. Dagligen har den hängt med, den hade Officeprogram som gick att använda (gratis) offline. Så även stunder utan internet (vilket är oftast) så kunde texterna skapas.
 
Det får bli en fin begravning av PCn, med väl valda ord. Snyft. Saknaden är enorm😢😂😂😂. Närmare tio år fick vi ihop. 
 
Ja datorer, krångel titt som tätt. Nu har vi dammat av något nyare skit som ligger. Och det kommer ta några dagar innan den är igång. Vi kan inte få in internet pga att inställningarna är fel (vi behöver iTunes) för vi arbetar med delningar från mobilen. Och vi kan inte installera iTunes utan internet ( moment 22) Så vi måste leta reda på ett fast internet ( vår väns ) och så ska vi försöka ladda ner Officeprogrammet. På nyare datorer kräver det någon form av prenumeration. Suck, en del ting var bättre förr. 
 
Ja ja, vi är inte så ledsna för det. Snart har vi löst det. Och vi har ju helt andra puckar att ta i tu med, backslagsfrågan inte minst. Det finns ny pinfärsk information i ärendet. Men vi behåller denna som en cliffhanger tills vi har en PC som fungerar. 
 
Och arbetet med skrovet går framåt. Det blir superduperbra. Dock uppstod manana-vakuum hos leverantören, så vi stod utan spackel och gör fortfarande. De ska ringa nu inom en timme och meddela oss ifall nytt kommit. Under tiden slipar vi och gör annat. Hela Wilma kommer att målad. Så mycket kärlek hon får.
 
Kanske att PCn som dog inte blev tillräckligt bekräftad och att vi brast i vården av denne. Vi ska inte låta det ske med Wilma. Hon ska bli den vackraste betong-damen norr om ekvatorn. What else can we do. Hon är ju vårt hem, vårt transportmedel, vår hobby och vårt allt. Utan henne är vi bara en liten lort ( som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta). 
 
Vi lovar att rapportera. Bara vi får en PC som fungerar. Vi får väl se, så häng i. 
 
Skepp o Hoj

Att göra det omöjliga

(...eller i vart fall drömma om det)

Further down the page you will find the text in English...

 
Tagus Yacht Marinha, Amora, Portugal

Vi får med jämna mellanrum en känsla av att vi inte är som andra. Ja och den känslan får vi säkert alla lite till mans, det är ju det som gör oss speciella och unika. För vår del så består den unika känslan till stor del utav att vi ofta gör annorlunda eller rent av tvärt om mot vad andra väljer. Och den bästa sporren för detta är när människor talar om för oss att ”det går inte, för att bla bla bla...” Det är liksom som vår nyfikenhet tar över och vi vill kolla, läsa och lära oss om det är möjligt eller inte. Och det är klart, vi går ju inte tvärtom i allt. Och det är klart att vi vet att man inte kan leva utan syre, gå på vatten och flyga utan vingar... Men vi är intresserade av fysik och människans förmåga att bemästra och tämja naturens lagar. Och det är vi ju inte ensamma om, det har människan gjort i alla tider. Det kanske inte är en tillfällighet att vi gärna läser Teknikens Värld och liknande litteratur. Bara för att vi gör på ett visst sätt idag så betyder det inte att vi alltid har gjort så, eller kommer att göra så i framtiden.

Många långseglare önskar sig azurblåa vatten och fina badstränder och gärna med tillrättalagda restauranger längs med strandpromenaden. Vi tycker också det är trevligt. Men det kittlar inte. Tvärtom så känner vi emellanåt att där alla andra är, där vill inte vi vara.

Och att segla över Atlanten är så klart en stor bedrift, men så speciellt unikt är det inte idag. Det är bara att gå in och titta på Marinetraffic.com under rätt tidsperiod, så ser det ut som en autobahn av båtar som seglar mellan Kap Verde och Karibien. Vi kanske kommer segla dit i framtiden, det har vi inte stängt dörren för. Men det kittlar inte...inte lika mycket som...frågan vi fick upp i huvudet häromdagen...som löd...

KAN MAN SEGLA I KASPISKA HAVET???

Tillsammans med vår norske vän satt vi och diskuterade frågan. Nej, vi har aldrig hört någon långseglare som tagit sig dit. Och går det att segla dit blev nästa följdfråga. Ja, det ser ut så när man tittar på kartor, det finns floder med slussar. Och det finns stora fartyg som trafikerar Kaspiska Havet, vi har svårt att tro att de har byggts och trafikerar enkom denna sjö. De levererar sannolikt varor mellan olika världsdelar.

Men är det inte ett farligt område?

Tja farligt och farligt. Det får man väl ta reda på. Svaret behöver ju inte bli ett svartvitt JA eller NEJ. Det bor ju människor där iallafall. Och det finns nog platser man bör undvika. (Kolla på en karta och titta tex hur nära det är mellan Cypern och Syrien. Det är ingen idag som frivilligt reser till Syrien men man tar glatt ett charter till Cypern). Frågan är kanske mer HUR man gör sin resa. Man kanske behöver någon med sig som tolk, man behöver sannolikt en rad tillstånd. Men åter så fastnar vi i frågan;

Kan man segla på Kaspiska havet? Och skulle det inte vara häftigt att segla dit?

Kaspiska havet är beläget mellan Europa och Asien med länderna Azerbajdzjan, Iran, Kazakstan, Ryssland och Turkmenistan. Det finns många intressanta städer att besöka, Baku och Astrachan för att nämna några. Kaspiska havet är en endorheisk sjö, det vill säga att det finns inget utflöde, bara tillflöde. Floden Volga tillför havet dess vatten och regleringen av vattennivån sker genom avdunstning. Volgas tillflöde är sötvatten i norr och i kombination med djupskillnaden (där djupet är som störst i södra delen) bidrar detta till att den norra delen av sjön praktiskt taget är saltfri. Medan salthalten ständigt stiger i södra delen. Det har uppmätts en salinitet på 32 procent.

Kaspiska havet ligger 28 meter under den övriga havsytan på jorden (och Kaspiska Havet och Svarta Havet är en förlängning av Medelhavet och det urtida Tethyshavet som existerade för lääänge sedan). Den har ett djup på över tusen meter och tillhör därför en av världens yttersta platser.

Och sen, vilken annorlunda och häftig kultur. Något helt annat än det vi är vana för.

Nu inte sagt att vi kommer att segla till Kaspiska havet. Men man vet inte, i framtiden så. Och under tiden så kan man ta reda på om det ens är fysiskt möjligt. Även om man lever en dröm som kan man drömma. Och vi har ju total frihet att välja att ta av åt styrbord eller babord. Hela tiden. Vi är inte styrda av så mycket annat än fysikens lagar och olika länders lagar.

Och om du som läser känner till något om segelbåtar i Kaspiska havet, så hör gärna av dig.

 Så här går våra diskussioner...det röda strecken är tänkbar rutt. Rätt många idéer, men ännu så länge bara över en kopp kaffe...Svarta havet inklusive Krimhalvön, Libanon, Israel, Kaspiska havet...ska det vara så omöjligt månne???

Ja nog om våra funderingar. På temat om att göra omöjliga saker så finns det två ungdomar här på varvet. Fantastiskt trevliga och väluppfostrade och de heter Stefan och Victor, precis som Pimpstens båda söner heter. De är äventyrliga av sig (men samtidigt ansvarsfulla) och Victor inte minst har en fantastisk fysik. Han klättrar och hoppar mest överallt. Upp i mobilkranar klättrar han i bara händerna utan stöd av fötter, han svingar sig upp på kontainrar här på varvet där han bara når taket med fingetopparna...i ett "schwung" så är han uppe på taket. Och häromdagen så tog han ett tag om Wilmas roder och svängde ledigt ut sina ben i horizontell riktning. Ja bara si så där...det hela ser så lätt och ledigt ut. Ja tala om att göra omöjliga saker..

 Vi fastnade på bild då Victor svingade sig upp på kontainern intill och fotograferade, solnedgång över Amora och efter en dags hårt arbete på Wilma...

In English;

To do the impossible

(...or at least to dream about it)


We often get the feeling that we are not like others. We probably get that feeling all of us occasionally and that is what makes us all special and unique. For our part it means that we often want to do things differently or quite differently from what others choose. And the best kick for this we get when people tell us that "it's not possible because of blah blah blah ..." It's like our curiosity takes over and we want to check, read and learn if it's possible or not . And, of course, we are not opposite of everything. It is clear that we know that you cannot live without oxygen, walk on water and fly without wings ... But we are interested in physics and man's ability to master and stretch the laws of nature. And we are not alone, it has been human in all times thinking like us. It may not be a coincidence that you find World of Technology and similar literature onboard on Wilma.

Many sailors prefer to sail to azure-blue water with fine beaches. We also think it's nice. But it does not tickle. For us, we sometimes feel that where everyone else go, we don´t want to go. We want to do something different. To sail across the Atlantic is quite a challenge, but it's not that unique today. (Just check on the website Marinetraffic.com in the right time of the year, it looks like an autobahn of boats sailing between Cape Verde and the Caribbean). Maybe we will go there in the future, we have not closed that door. But it does not tickle ... not the same as ... the question that popped up the other day ... that was ...


CAN YOU SAIL TO THE CASPIAN SEA ???

Together with our Norwegian friend we sat and discussed it all. No, we have never heard anyone who has gone there by sailingboat. Is it even possible? On a map you can see there are rivers with locks. And there are big ships that operate the Caspian Sea. We think they ship goods between different parts of the world, just not inside the Caspian Sea.

But is it not a dangerous area?


Well dangerous or dangerous…we have go find out ofcourse. The answer doesn´t need to be black or white, a YES or NO. There are people who live there at least. And probably there are places you should avoid. (Look at a map, for example, how close it is between Cyprus and Syria. Nobody today volunteer to go to Syria but you easily are taking a charter to Cyprus). The question is more HOW you make your trip. You may need someone as an interpreter, you probably need a lot of permission. But again we stuck to the question;


Can you sail on the Caspian Sea? And wouldn´t it be cool to sail there?

The Caspian Sea is located between Europe and Asia with the countries of Azerbaijan, Iran, Kazakhstan, Russia and Turkmenistan. There are many interesting cities to visit, Baku and Astrachan for example. The Caspian Sea is an endorheic lake so there is no outflow, only inflow. The river Volga supplies the sea its water and the regulation of the water level takes place by evaporation. Freshwater comes in from Volga in the north and in combination with the deep difference where the depth is the largest in the southern part, this contributes to the fact that the northern part of the lake is virtually salt free. While the salt is constantly rising in the southern part. A salinity of 32 percent has been measured in southern part of the Caspian Sea.


The Caspian Sea is 28 meters below the sea surface. It has a depth of over a thousand meters and is therefore one of the world's outermost places.


And more, what different culture. Something completely different from what we are used to.

 

We don´t say we will sail to the Caspian Sea. But you do not know, in the future maybe. And meanwhile, one can find out if it's even physically possible. Even if you live a dream you can dream. And we have total freedom to choose to take off left or right. We don´t have to follow much more than the laws of physics and countries' laws.


And if you, as a reader, know something about sailboats in the Caspian Sea, please feel free to contact us.


Enough for our thoughts. On the topic of doing impossible things, there are two youngsters here on the yard. Very nice and well-behaved, and they are called Stefan and Victor, the same names as the two sons of Pimpsten are called. They are adventurous (but at the same time responsible) and Victor has a fantastic physique. He climbs and jumps most everywhere. Up in mobile cranes, he just climbs with his hands and he climbs up on containers or just anything that seems to be impossible. And the other day he took Wilma's rudder and swung his legs out in a horizontal direction. Talk about doing impossible things!!

 Victor is impossible in a good way...
 
Skepp o Hoj!

 

Bakslag för backslag del II

(...eller konsten i hur man slänger pengarna i sjön)
 
 Kapten lipar åt sitt backslag, ja vad annat kan han göra?
 
Amora, Portugal

Vi fick ett samtal från Sverige. Från Södertälje närmare bestämt, från en trevlig kille på Transauto. Leveransen av vårt backslag hade kommit. Det måste vi i farten få trycka lite extra på, att det verkar fungera fint att skicka gods genom Europa. Det är verkligen inga problem att skicka saker hit och dit, bara man inte har bråttom (det tog en vecka, vilket vi tycker är rimligt). Nu hade de tittat på backslaget och gjort sin bedömning.

Gick det att laga? Japp. Skulle det bli dyrt? JAPP.

Jo de måste helt enkelt byta ut en rad delar, egentligen alla delar som finns inuti boxen. Och orsaken är att det gått in vatten. Sammantaget så pratar vi i kronor mellan femtio till sextio tusen. Hur kul är inte det (not). Nä man slår inga frivolter i styrhytten precis (inte på däck heller för den delen).

Men samtidigt, skönt att vi inte valde att gå på Carlos-lösningen. Vår mekaniker här i Amora, som saknar provbänk samt lider av portugisiskt mañana-syndrom (jo han är en bra mekaniker, men man vet inte riktigt när han jobbar). För med Transauto skulle vi ju få garanti på arbetet vilket inte Carlos kunde ge oss.

Men femtio-sextio-tusen. Samma summa som för ett nytt. Och ett nytt backslag på en 30 år gammal motor. Ja ni hör ju att det rimmar lite illa. Hur länge tänker denna motor hålla då???

Ja så där står vi nu. Med tre svinadyra alternativ. Och vi tänker i banorna;

BÄTTRE EN BRA LÖSNING ÄN BARA EN LÖSNING (kortsiktiga lösningar blir ofta dyrare i långa loppet är vår erfarenhet).

Då återstår det ju bara att försöka hitta en prisvärd helt flong ny motor inklusive backslag. Någon motor som kan passa Wilma utifrån hur båten är utformad. Så i helgen så ska vi lyfta på durkarna till maskinrummet och mäta hur mycket plats vi har. Sen när vi bestämt oss och beställt en motor så får vi ta hit en kranbil för att lyfta ur den gamla motorn och skicka ner en ny. Och montera den nya på plats. Nu sker inte detta på en kvart som ni förstår. Det kanske till och med krävs några svordomar på vägen.

Ja det var ju kanske inte detta vi primärt hade planerat när vi kastade oss loss för ett och ett halvt år sedan. Men faktum är att vi redan då berörde tanken, då vi tänkte att ”vad är det värsta som kan hända när man är ute och seglar”? Jo att vi faller i vattnet och drunknar och dör (vilket ju inte har hänt och ramlar vi över bord nu så slår vi ihjäl oss på landbacken). Och vi sa, att vi får nog räkna med att en dag så går säkert den gamla motorn i bitar så vi måste köpa ny. Ville vi ändå ge oss av på äventyret? Svaret var ja, vi har till viss del planerat äventyret utifrån att vi någon gång ska drabbas av en stor kostnad. Så nu får vi deala med det (kanske lite tidigare än vi tänkt dock).

Så ny motor it is (tror vi, om det inte sker ett under och det växer upp ett backslag ur marken här på varvet där vi står). Men det är klart, nu pratar vi om en kostnad som uppgår uppemot halva värdet av Wilma. Hälften av vad Wilma är värd. I vart fall en tredjedel av värdet med gott mått. Sug på den ni!

Vi har kollat runt på lite motorer. Och det finns ju många märken att välja emellan. Och alla tycker ju lite olika. Men för oss är det viktigt att kunna få tag på reservdelar. Samt att vi vill behålla nuvarande propeller som är lite stöddigare än båtar av vår längd brukar ha (motorn måste klara av propellern enkelt beskrivet) Wilma är tung och svårmanövrerad vilket märks i hamnar där det är trångt, vi behöver vår viftare där bak.

För oss vore det ju drömmen att kunna slänga i en VOLVO och inte något kinesiskt märke med svåruttalat namn. Men Volvo...dyrt som satan. Vi ringde dock en kille som Fartzan Felix känner och hörde oss för. Och nu...nu i oktober så har Volvo en kampanj som varar oktober ut. Det vill säga, vi måste bestämma oss absolut senast på tisdag.

Vi tror det blir tumstock och några extra långa fika-pauser i helgen för att fatta ett beslut. Jo det här kräver nog ett nyktert beslut med lång eftertanke. Vi avundas oss själva inte. Och fortfarande så ligger vårt gamla backslag på en arbetsbänk på Transauto och väntar på vårt svar på frågan; -ska vi laga, eller inte?!

Bortsett från backslags-helvetet så ter sig livet alldeles förträffligt. Solen skiner från en klarblå himmel (sånär som på ett moln i betong, se bild). Vi har hunnit med en norsk laxorgie på norrmannens båt. Han bjöd in oss och våra danska vänner så vi var ett glatt gäng om fem som hängav oss åt norsk rakfisk samt rökt och gravad lax. Himmelskt gott och den där rakfisken var enastående fin, det var första gången för oss att smaka denna norska delikatess. Den får fem firrar av fem möjliga.

 Vi fann ett moln på himlen...
 När vi inte spacklar, slipar eller målar så far vi på utflykter...
 Gästerna ombord på vår väns båt där vi provar norsk rakfisk. Helt fantastiskt gott. Ett glatt norsk-danskt-svenskt gäng.
 När vi har grillfester så kommer alltid varvsmanagerns gamla pappa förbi med strålkastare åt oss, så vi ska få belysning efter det solen gått ner. Han är så otroligt gullig och snäll den gamle mannen, dagligen ger han Pimpsten en puss på kinden. Och i sitt följe har han denna (föredetta) herrelöse hunden som heter Boots (för han biter alltid i skosnören, skor och byxben när han vill ha uppmärksamhet)

Dagen därpå så var det dags att fira de två unga seglarna Victor och Stefan (jo de bär samma namn som Pimpstens båda söner...). Vi firade deras nyfixade rigg. Fast riggaren kom aldrig som uttalat (mañana you know) så det blev inget gjort. Men vi firade ändå, för det hade vi ju bestämt sedan tidigare. Det blev en enkel men trevlig grillkväll och vi blev ett gott gäng på åtta pers. Så vi är således ett gott gäng här med god sammanhållning. Vi upptäcker omgivningarna stunderna som vi inte jobbar på båten. Så vistelsen här är absolut en del av äventyret. Det känns inte alls som vi tryckt på en pausknapp. Det händer hela tiden något nytt och kul. Och det där med backslaget och motorn...ja det löser sig. Ingen har ju trillat över bord iallafall. Och det är ju det viktigaste.

Skepp o Hoj!