Redo att lämna Bortre Lorienten

Status med Wilma är att hon är tät nu, frostpluggen sitter på plats och vi har provkört motorn. Och därmed börjar vi känna oss klara för avfärd. Vi planerar att lämna "Bortre Lorienten" i morgon torsdag, för att ta oss till en liten ö som heter Houat. Där tänkte vi slänga i vårt ankare och ligga och guppa en natt i det fria.
 
Därefter, på fredag så har vi planen att gå till en hamn i höjd med Nantes, men utanför vid kusten, som heter Pornichet.
 
Så nu håller vi på att fylla vatten, bunkra lite mer mat, fylla det nu hela kylsystemet med glykol, tvätta en tvätt (som vi gör för hand ombord), stuva, och betala för oss i hamnen.
 
Ikväll är vi bortbjudna på en afrikansk afton så vi behöver inte tänka på att laga mat. Det ska bli trevligt och spännande.
 
Norrmannens båt är också fixad. Han har en ny laddare och i stort sätt nytt laddsystem från både motor, generator och landström. Väldigt sinnrikt gjort enligt kkonstruktören Kapten Betong.
 
Ja allt löser sig och idag skiner även solen och vi har en si så där en tjugofem grader. Kan knappast vara bättre.
Planerad rutt de närmaste dagarna. Ön Houat lär vara vacker och mycket lämplig för ankring (ringen).
 
Ja vi återkommer säkerligen något mer innan avfärd.
 
Skepp o Hoj!
 
 

Ubåtsbasen i Lorient

Nu har vi hunnit varva lite båtreparationer med glatt umgänge och utforskande av staden Lorient. Vi är fortfarande i Bretagne i Frankrike, men nu i departimentet Morbihan. I Lorient stad bor 60.000 personer men med hela storstadsområdet medräknat så uppgår befolkningsmängden till närmare 200.000.

Här, liksom på andra ställen vi passerat utmed Atlant- och Engelska Kanalkusten så syns tydliga spår från andra världskriget. Under andra världskriget byggde tyskarna upp en stor ubåtsbas här i Lorient. Rätt tidigt efter krigets utbrott (juni 1940) gav Grossadmiral Karl Dönitz order om att bygga upp en ubåtsbas på halvön Keroman strax söder om Lorient. Femtontusen man behövdes för att bygga de tre anläggningarna KI, KII och KIII. Flertalet fransmän blev tvingade att delta i uppbyggnaden och det säger väl en hel del om hur komplicerade krig är, inte minst för civilbefolkningen. För sin egen överlevnads skull så tvingas man bygga upp något som används i kriget mot dem själva.

 Vi tog cyklarna till Keromanhalvön och tittade på den föredetta ubåtsbasen. Den ligger bara ett stenkast från vår båt men landvägen måste man cykla runt hela hamnen...

Totalt byggdes åtta tyska ubåtsflottiljer i franska hamnar vid Biscayabukten; Lorient, Brest, La Pallice, Sant-Nazaire och Bordeaux. Syftet var att kunna bekämpa den allierade sjöfarten i Atlanten, inte minst den civila handelstrafiken som försåg Europa med varor.

Mellan 1941 och 1943 befann sig minst 3000 handelsfartyg till sjöss, vilka var i behov av skydd från stridsfartyg. De brittiska sjökrigsresurserna pressades rejält då tyskarna började fälla minor utanför den brittiska kusten. Varje natt fällde tyska flygplan minor i farvattnen och 20.000 man på runt 1000 brittiska fartyg arbetade med att bekämpa mineringarna. Allt för att skydda den kustnära sjötrafiken och inte minst det livsviktiga fisket.

Ofta så passerade handelsfartygen i konvojer och det stora problemet för de tyska utåtsbesättningarna var att skaffa kunskap om var och när konvojerna skulle passera vid en viss tidpunkt.

Totalt sänktes fartyg motsvarande 23 miljoner ton av de tyska ubåtarna och tiotusentals sjömän fann sin grav i Atlanten. Inklusive en stor del av de tretusen svenska sjömän som försökte ta hem livsviktiga varor till det avspärrade Sverige.

Men sjökriget fick sitt slut så småningom.  En av de viktigaste faktorerna bakom den allierade segern i slaget om Atlanten var att det brittiska försvaret lyckades knäcka den tyska marinens hemliga koder. Först på senare år, när hemligstämplade arkiv öppnats, har betydelsen av detta arbete framstått i sin fulla vidd.

Enigma kallades en krypteringsmaskin som tyskarna använde och som kodade all tysk militär radiotrafik för att ingen obehörig skulle kunna läsa de hemliga meddelandena. Redan 1932 hade polackerna lyckats knäcka Enigma, men under andra värlskriget så byttes koderna varje dag vilket gav 150 miljoner möjliga kombinationer. Så i juli 1939 lämnade polackerna över all sin kunskap till britterna som övertog arbetet.

Tack vare den brittiske schackmästaren Hugh Alexander så kunde britterna läsa radiotrafiken mellan de tyska ubåtarna till sjöss och ledningscentralerna iland och då först kunde de allierade med stor framgång börja jaga de tyska ubåtarna.

Ja, minst sagt en mäktig och tragisk stycke historia. Vi läser ju en hel del historia och inte minst militärhistoria. Kanske att intresset finns då Helenas pappa var militär inom svenska marinen och Helena själv är uppvuxen på ett kustartelleriregemente. Och det är med lite olust vi konstaterar att många länder idag har börjat rusta upp sitt försvar på nytt, efter många års nedrustning. Tiderna känns mer oroliga igen.

Vi fick häromkvällen förmånen att umgås med ägarna på engelska segelbåten Escapade. Kaptenens far hade varit med på landstigningen i Normandie, D-day. Och det var en faschinerande berättelse Richard berättade för oss. Hans pappa hade blivit oerhört sjösjuk på överresan och den skräcken de unga pojkarna kände när de rusade i land var obeskrivlig. Richards pappa överlevde, vilket många av hans kamrater inte gjorde. USA, Canada, England, Frankrike och faktiskt även Norge deltog med manskap i landstigningen vid de olika stränderna längs med Normandies kust som blev skådespelet för denna dramatiska händelse. När vi var i Normandie så kunde vi inte besöka dessa stränder vilket vi väldigt gärna hade velat. Vi seglade ju ett långt ben mellan Honfleur och Cherbourg för vindarna bar oss dit och det stämde bättre med tidsplanen. Men någon dag ska vi ju segla tillbaka och då kommer vi gå in i Caen och ta oss tid att djupdyka i ett stycke viktig historia.

Nu till något mer muntert. Våra vänner med den trasiga franska segelbåten har åkt hem till Nantes och till vardagen. Ja det kanske inte är så roligt, för vi saknar dem redan. Men mycket trevligt är att vi har fått en gruppbild skickad till oss.

 Våra underbara vänner! Tyvärr saknas blivande fru Merceron på bilden, för det är hon som står bakom kameran. Detta är en underbar familj, gott folk. Våra vägar möttes på grund av två trasiga båtar. Vi hoppas kunna träffa dem snart igen. Och definitivt så kommer vi hålla fortsatt kontakt. Vi gillar varandra, hur underbart är inte det.
 
Ja godnatt gott folk...nu ska vi sova lite här ombord på Wilma. Hamnens internet är starkast på natten så då kan det bli så här. Ett litterärt nattsudd. God natt!
 
Och Skepp o Hoj såklart!

 

Alternativ Fredskonferens

Asså, slå klackarna i taket till två på natten är inget som vi två trötta normalt ägnar oss åt. Men nu hände det. Vår norrmansvän har hunnit knyta nya bekantskaper här medan vi seglade på annat håll. Och nu hade vi blivit inviterade av detta gäng. Vi blev hämtade med bil i hamnen och därefter kördes vi till en flott villa intill havet. Där satt vi ett stort gäng och vi blev introducerade för varandra. Många nationaliteter blandades, vi har inte kolla på alla men vad sägs som ett axplock såsom Sverige (vi), Norge (vår norske vän), Belgien, Frankrike (såklart), Senegal, Elfenbenskusten och Kongo. Vi skålade alla tillsammans för en alternativ fredskonferens som vi räknade ut att det ju faktiskt var. Det var fantastiskt intressant att prata med alla nya vänner och särskilt en del gav nya insikter och kunskaper.
 
Vi två hamnade framför allt i samtal med en kille från Kongo, en hjärtkirurg. Vi pratade om Afrika och Kongo och vi var rätt nyfikna. Vi pratade skillnader mellan Afrika och Europa och han gav oss några kloka ord att fundera över.
 
Han sa; -Huruvida ni skulle gilla Afrika om ni reste dit, beror mycket på er själva. Man måste förstå afrikaners mentalitet och att ingen stressar eller tycker det är så viktigt att passa en tid. Kan man förstå och gilla detta förhållningssätt så är den afrikanska kontinenten och dess människor en skatt att ösa ur..."
 
När vi kom in på Europa så diskuterade vi kring den stress som vi i västvärlden lider av och den enorma effektivitet som ständigt måste råda för att få samhället och vardagen att gå ihop för människor.  Kirurgen beskrev det hela mycket klokt;
 
-Européerna äger klockan.....MEN afrikanerna äger tiden!
 
Så fantastiskt klokt och väl beskrivet.
 
Efter minglet så drog vi vidare till en restaurang. God mat och nu hamnade vi bredvid nya personer i sällskapet. Det blev mycket franska och såklart engelska. Vi hann givetvis inte prata med alla då vi var arton till antalet. Men de vi fick närmast oss fick vi rätt bra kläm på och vi diskuterade allt mellan himmel och jord bara språket mäktade med. Helena åt torsk och Tjoppe slog till på en entrecote. Det hör ju inte till vanligheterna att vi går ut och äter så det kändes väldigt lyxigt. Klockan rann iväg och halv tolv bröt vi upp.
 
Då åkte nästan hela gänget med ner till hamnen där vi hade nattsudd på normannens båt. Han hade dukat upp norsk rökt och gravad lax, såser, kex och champagne, vin och vatten. Alla var såklart nyfikna på våra nomadliv som kringseglande ledighetsutövare. Våra allas världar var rätt olika minst sagt. Och det är fantastikt hur många människor man kan knö in i en båt, vi satt 14 personer i norrmanvännens salong. Först klockan två på natten bröt vi alla upp och vi var sannerligen glada för att ha nära hem. Vi klev över normanvännens reling och över Wilmas mantåg så var vi hemma och nära sängen.
 
Innan vi somnade så summerade vi kvällen lite grann. Vilka nya inputs och så annorlunda en del var oss själva. Men med öppna sinnen så är det ju fantastiskt. Dels konstaterade Helena att när vi satt på förminglet innan middagen så kände hon sig malplacerad bland de övriga damerna. Jo visst var Helena finfixad och så, men på fötterna hade hon ett par schyssta (men väl användna) ecco-gympadojjor. Ni vet, praktiska skor för långseglar-livet. De övriga tjejerna i sällskapet hade högklackat, stilettklackat och enormt påkostade modekläder. Smink och hår låg felfritt kring huvudknopparna. Hela deras skapelser doftade taxfree-parfym från någon internationell flygplats. Helena försökte göra sina skor mindre synliga när vi satt och förminglade. Vilket inte var det lättaste då de i trädgården hade ett glasbord så man såg allas skor oavsett vart man gjorde av sina fötter.
 
MEN...
 
Efter restaurangbesöket när alla drog till hamnen och ner till normannans båt. Ja då kom damerna trippandes på kajen i sina klack- och stilettskor. Promenaden är rätt lång på bryggan och det var lite bekymmersamt för modefolket att trippa bekvämt bort till båten. Men då kände sig Helena desto mer hemma och rätt klädd för ändamålet. Helt plötsligt var hon tacksam för sitt val av skor. Att vara snygg är inte alltid det primära, nä tacka vet vi praktiska skor och kläder.
 
Ja det var många världar som möttes denna kväll och våra huvudet alldeles trassliga av allehanda språk. Så när vi fick lägga våra huvuden på kudden så konstaterade vi att såna här utekvällar får det inte blir för många av på ett år. Nä tacka vet vi tidig sänggång. Men kul vara det.
Ett glatt gäng på restaurant...
 Fixad för fest...med bekväma skor!
 Wilmas besättning...
 På restaurangens toalett ägnade sig Helena åt filosofi...vad tänker en konstruktör på egentligen, som skapar denna toapappershållare??? Helena har hur som helst inget toapapper i sina behållare.
 
 
Skepp o Hoj!