Jolly Good!

Nu hänger vi i en boj i Braye Bay på Alderney.

Men för att backa bandet lite så kan vi berätta att vår segling hit gick lysande. Vi hade en fin ostlig vind och strömmen med oss. På vår plotter noterade vi under några sekunder en fart på 11,8 knop. Ett rekord för oss. Det känns lite lyxigt att ha hjälp av strömmen.

 Kapten myser...

När vi låg precis utanför den sista franska udden så betedde sig havet mycket lustigt. Det var stundom en krabb sjö, vågorna kom från alla möjliga håll och mitt i allt detta så gled ett stiljebälte fram på vattnet. Det låg alldeles blankt, fast vi hade vind och så. Vi kunde följa stiljebältet under flera minuter...sen blev allt som vanligt igen. Fina jämna vågor, vinden snett från aktern och med god fart under kölen.

 Hej vad det går...

Vi fick på vår överresa även sällskap av en liten fågel. Han flyttade runt på båten och verkade allmänt nöjd med att få vila sig lite. Han var inte hungrig, eller så dög inte brödet vi hade ombord. Och han var förhållandevis orädd...eller om trötta fåglar beter sig så, de orkar inte fly sin väg annat än i nödfall. Efter någon halvtimme så hade han troligtvis vilat färdigt för han flög iväg och kom inte tillbaka.

 

 Pippi har mönstrat på...

När vi närmade oss Alderney så hade vi rätt gropig sjö. Vi tog ner våra segel utanför hamninloppet och vi styrde in i den lilla bukten. I verkligheten så såg bukten mycket mindre ut än på sjökortet. Vi hade blivit uppmanade att välja en gul boj, de röda är privata. Vi tänkte att detta kan nog bli en liten utmaning då vågorna rullade in obönhörligt i bukten och vinden blåste fritt in från havet. Men vi lyckades komma nära en boj så vi kunde fiska tag i den med båtshaken. Och så fick vi i en förtöjning och kunde förtöja oss. För säkerhetsskull så hämtade vi en gammal ”Sunshine-tross”, från den förra båten, för att känna oss helt säkra på att inte förtöjningen ska gnagas av i det ständiga gungandet.

I bukten hade vi sällskap av två andra segelbåtar. De guppade lika friskt som Wilma, trots att de hade lyckats knipa de två bästa bojarna med tanke på vind och vågor. Vi tog beslutet att inte ta jollen in till hamnkontoret, utan att vänta till morgondagen då vinden vridit sig mer sydligt med ett lugnare vatten som följd. Däremot så sjösatte vi jollen, så var den färdig och klar att användas.

Normalt när man ligger för ankare eller på en boj så lägger sig båten i vindriktningen och båtens krängningar blir rätt så behagliga. Men med strömmarna och tidvattnet som tryckte på så la sig båtarna på sidan mot vinden och båtens krängningar gick från sida till sida. Det blev ett konststycke att laga mat och äta. Vi hade båten fullt surrad och det gick inte att lämna tallriken på bordet utan att den for iväg. Som tur var hade Pimpsten anpassat maträtten så vi kunde äta med bara en gaffel och hålla tallriken med den andra handen. Glaset placerade vi i soffan med kuddar som stöd. Vi skrattade gott åt det hela men insåg samtidigt att nattsömnen nog skulle bli lite störd om det inte började mojna snart.

Vi kröp tidigt i säng och vi satte på ankarlarmet för säkerhetsskull. Ankarlarmet varnar oss för ifall vi skulle börja dragga. Även om vi hänger på hamnens boj så vet man aldrig...vi vill kunna veta att vi vaknar ifall båten börjar driva iväg. Natten blev mycket riktigt småstökig men framåt tre på natten så vred sig vinden och vattnet la sig. Och då slocknade vi som två klubbade grisar. Det finns inget behagligare än när man ligger för ankare och man vaggas skönt till vattnets rörelser. Inga förtöjningar som rycker och sliter i båten, utan jämna fina rörelser. Vid något tillfälle så var vi upp och kollade läget och då möttes vi av en underbar soluppgång, som vi hann fånga på bild.

 

Dagen därpå så tog vi oss in till hamnkontoret för att klarera in. Vi tog jollen in och bar upp den för en slip ovanför den målade gränsen som visade hur högt vattnet går vid High Water. Vi blev mycket väl bemötta och inte sämre blev det av att vi inte behöver betala något. Det kostar normalt 15 pund per natt under högsäsong att ligga på en boj (men det är fritt att ankra). Besöker man Alderney så ska man veta att man inte får ta med sig hund i land. Och så är det vänstertrafik precis som i UK samt att vi fick ställa tillbaka klockan en timme – IGEN. Ett tag visste vi knappt ut eller in vad tiden var, då vi precis bytt från vintertid till sommartid samtidigt som vi bytte tidszon. Alla klockor ombord var inte omställda så vi irrade bort oss några gånger. Men kyrkklockan uppe i stan hjälpte oss till slut att bekräfta tiden.

 Utsikt från ön
 På väg upp till St Anne´s, öns huvudstad.
 Det går ett litet tåg på ön, men tyvärr kan vi inte åka tåget för den rullar bara under sommarhalvåret. Vi är en vecka för tidiga. Men vackert spår så säg.

Här har man egna pund, även om de brittiska punden går att använda. Men du får Kanalöarnas egna pund tillbaka i växel. Och dessa går inte att använda någon annanstans än här. Vi hade innan avresan ringt vår teleoperatör och kollat vilka regler som gäller för vårt abonnemang. Här är vi inte i EU så vi fick veta att det kostar 15 kronor per minut att ringa för oss. Och det kostar att skicka SMS och MMS. Men att ta emot SMS kostar inget. Däremot så kan vi inte använda internet, det skulle ruinera oss. Så därför så kommer vi inte kunna höra av oss i vanlig ordning, och blogginläggen dyker upp mer sporadiskt när vi funnit ett wi-fi uppe i byn.

 The States of Gurensey, här har de egna pund.

När vi senare efter vår inklarering promenerade upp till huvudstaden St Anne så bara njöt vi. Av omgivningarna, av utsikten, av folket. Och väl uppe i byn så bjöds vi på en liten levande stad, fri från stress men full av människor i rörelser. Överallt så blev det ett småsnack, mellan ”the locals” och likaså med oss. Vi gled in på en ställe för en kaffe och en omelette. Vi kände oss rika nu när vi inte behövde betala för oss i hamnen. Engelska pund hade vi växlat till oss i Sverige för nästan ett år sedan, så de måste ju förbrukas. Vi hittade en mataffär och ÄNTLIGEN kom vi över lite riktigt te. Vi kommer att bunkra så mycket te att vi klarar oss ända till Gibraltar. För är det något som brister i de övriga länderna så är det något vettigt te, som inte bara smakar halm och konstgjort. Nu tillhör vi troligtvis ett väldigt kräset te-släkte. Troligtvis av så mycken tid tillbringad i England där vi vet vad te ska smaka.

 Smarrig omelette på "The Adventurer´s Rest"

Vi hann notera på vår promenad att det finns Cornish Pasty att finna i stadens ”Bakery”. Kapten är galen i denna pirog av oansenlig karaktär. Fyllningen består av kött, potatis och kålrötter. Låter smått äckligt. Men vi älskar det.

 Vackra hus.
 Och färgglada hus..
 Vackra kullerstensgator..
 
När vi promenerat oss trötta och besökt turistinformationen och fikat oss nöjda så gick vi tillbaka ner till jollen. Men vi dök upp i värsta lågvattnet. Helt plötsligt så fick vi långt att släpa jollen för att få den i vattnet. Vi övervägde...ska vi slita och dra eller....
Så här såg det ut när vi lämnade hamnen...
 Så här såg det ut när vi kom tillbaka...

Vi gick tillbaka upp för rampen och in på Alderney Sailing Club där det denna eftermiddagen serverades Afternoon-tea. Vi dök upp med halva öns alla pensionärer. Pimpsten frågade om det var öppet för allmänheten eller bara ”for locals?”. Vi fick svaret att vi var hjärtligt välkomna, bara vi hade pengar. Damen i fråga log från öra till öra. Och frågade därefter vart vi kom i från. –Vi kommer från Sverige, vi ligger nere i bukten med vår segelbåt. Då ropar hon högt över hela lokalen –LISTEN UP EVERYONE!! Here we have REAL sailors! Not as you others, you just come here for coffee and cake. You never sail! (notera att vi var på seglarklubben) Det blev ett stort skratt I lokalen och vi fick oss lite småprat med lokalbefolkningen. Mätta på hembakt och en halv kanna te var innanför västen så trippade vi ner till jollen sen. Och så kunde vi lättare få i båten i vattnet då högvattnet var på gång. Och så åkte vi ut till Wilma som hade klarat sig själv hela dagen.

Alderney är så otroligt vackert.  Atmosvären och invånarna är helt bedårande. Överallt så konverseras det på ett lättsamt sätt. När man ställt sin lite artiga fråga så blir man lätt kvar en kvart extra för lite småsnack, på posten, på turistbyrån, i affären. Alla har en skön stajl. Men roligast är nog att lyssna till radiostationen som bara sänder över Alderney...här nämner de varandra till bara förnamnet på radion. ”Har du barn som vill börja spela tennis så ring Bob.” Och vid ett annat meddelande över vad som är på gång på Alderney så säger kvinnan vid radiomicken att; ”känner jag er rätt så kommer ingen ihåg vad jag just sagt, så jag kommer repetera meddelandet om en halvtimme”. Det ligger en sorts gladlynt stämning över ön. Jolly good är bara förnamnet.

Skepp o Hoj!

Alderney

Soluppgången i morse. 
 
Återkommer med ett längre inlägg inom kort. Vi har lyckats hitta ett internet på ön hos turistinformationen, men vi har inte datorn med oss i skrivande stund. 
 
Oavsett, detta är ett litet paradis. 
 
Skepp o Hoj

Vi sticker vidare

Igår så fyllde Pimpsten år, hela 51. Det är ju fantastiskt hur uppskattad och firad man kan känna sig fast man är någon annanstans i världen långt i från vänner och familj. Men med sociala medier och annan kommunikation så hördes gratulationerna ända till Cherbourg i Frankrike. På kvällen hade vi våra båtgrannar Nico och Birte, ett ungt tyskt par, över på en drink. Fantastiskt trevligt och givetvis dominerades snacket av båtliv och segling. De har flaxat runt en del i världen med deras segelbåt så vi passade på att klämma dem lite på information. Så härliga berättelser och erfarenheter de har, inte minst från Kanalöarna. Öborna där är uppenbarligen mycket trevliga men lustiga möten har de råkat ut för då de har ett litet eget sätt att se på världen. Saker är inte så noga liksom. De berättade en anekdot som var så rolig så vi låg ner i soffan och vred oss av skratt. Ja jäklar...här kommer vi...!
 
Då vi har planer på att kasta loss idag för att segla till Alderney, så gick gårdagen till en hel del förberedelser. Vi handlade diesel till spisen. Och vi monterade solpanelerna på vanten så sitter de på plats även om de inte blivit kopplade än. När de börjar kunna leverera ström så har vi en sammanlagd solbank på nästan 700 W. Inte illa...och till det så har vi vår vindsnurra som riktigt blåsiga dagar han leverera 12 ampere. Gott så säg.
Wilmas nya sopaneler sitter på vanten i perfekt vinkel mot solen..
 
Japp...hyggligt tidig morgon. Nu dricks te och Kapten försöker vakna...ena ögat har öppnat sig iallafall. Snart ska vi upp till Capitanerie och betala för oss. Vi ska även inhandla rätt längd kabel i båttillbehörsaffären, så vi kan koppla solpanelerna någon lämplig dag. Nu är vi tjenis med alla i butiken..alla pratar och hejar på oss...oavsett språk. Vi ska även försöka hinna bort till mataffären en sväng och bunkra lite mer mat. Vi fick av våra vänner igår återigen bekräftelse på hur dyrt det är på Kanalöarna. De hade på Guernsey gått upp och handlat liten bit ost, bröd och smör och det kostade närmare 200 kronor. Motsvarande här i Frankrike ligger på cirka 50 kronor. Vi kommer dock få promenera bort till affären, för kaptens trampa på minicykeln gick sönder igår. Så nu behöver han laga...men det blir inte idag. 
 
Vi ska försöka hoppa på medströmmen och Alderney-race vid lunchtid. Då vänder strömmen och vi hoppas på en snabb och effektiv segling. Dagen lovar sol. Om någon där hemma denna måndag har tid, så går det säkert att följa oss på Marinetraffic.com (länk via vår blogg finns). Och då ska ni kunna se vår hastighet...vi hoppas att vi kan göra över tio knop. Det skulle vara häftigt.
 
Japp...så vi hörs och syns igen...förhoppningsvis från Alderney nästa gång.
 
Skepp o Hoj!