Bästa kudden är ankaret

Vi har äntligen börjat kunna leta efter lite väderluckor. Idag kom det paket från Sverige som vi väntat på. Dels innehöll paketet en ny generator till vår vän norrmannens motor, samt en specialgjord manlucka till hans dieseltank. Så nu i helgen så ska dieseltanken hans torkas ren och vi ska öppna upp sidan på tanken och montera dit den nya manluckan. Så han i framtiden har möjlighet att själv underhålla dieseltanken. Vi i det här fallet är väl främst Tjoppe, huvudmekaniker i gänget som han är. Vi vill ju samtidigt tacka vår alldeles speciella vän Konstruktören som anlitats hemifrån Sverige, en specialtillverkad manlucka trillar ju inte ner från himlen så där per automatik.

 -Nu kan vi göra hål i vännens tank...den specialtillverkade manluckan har kommit.
 Ny generator till vännens motor...snart fungerar allt ombord igen.

Igår var Helena Pimpsten uppe i norrmannens mast, ett fall hade åkt ur sin trissa när vi bytte alla skotlinor. Och då är det ju lämpligt att den lilla klätterapan får uppdraget, lätt och vig som hon är. Utsikten var god, men det var jäkligt blåsigt så det svingade gött däruppe.

Så nu kan vi snart sätta bock för norrmannens beting, ett av hans försegel ska lagas innan avfärd och av en händelse så släpar vi runt på en fantastisk symaskin.

Ombord på Wilma så är nu batterierna igång där vi kopplat på alla våra energikällor såsom vind, sol,  landström samt laddning från motorn. Vi har fått vår Epirb nu, vår nödsändare och den är även registrerad och klar. Vi har investerat och handlat en hel del i båttillbehörsaffären Uship här i La Rochelle. Vilken fantastiskt service och vilka rabatter de skakat fram åt oss. Att vi slog till på ett Rocna-ankare när vi ändå öppnat plånboken, gjorde ju inte kalaset billigare precis. Men vi kommer aldrig att kunna finna ett bättre pris med lika bra service. De har kört saker till vår och norrmannens båt. Vi har fått låna deras bil. De har fått fram reservdelar och varor på bara något dygn eller två. Och den av killarna som pratar bra engelska är SÅÅÅ serviceminded. Idag levererades det sista till båten, de kom med ankaret, och vi lämnade över en flaska vin som tack. Muta eller ej, det skiter vi i. Men affärerna var klara och klart grabbarna var värda en liten uppskattningspresent, så hjälpsamma som de varit.

 Ett tungt ankare är bästa huvudkudden...
 Den bästa försäkringen ute på stora hav är en nödsändare...

Så är ni ute och långseglar så kan det vara värt att spara era investeringsbehov till ni kommer till La Rochelle. Här hittar man allt man kan tänkas behöva för sin båt. Var vår slutnota hög så man fick hicka, så var det inget mot vår vän norrmannens slutnota. Vi måste ha varit veckans flitigaste kunder. Sista biten tåg som vi behövde fick vi på köpet. Tack tack!

Nu har vi faktiskt betat av hela vår investeringsönskelista. Det enda vi har att göra nu före avfärd är att vi ska klättra upp i Wilmas mast och kolla att allt ser bra ut innan vi går över Biscaya. Dels vickar antennen lite grann däruppe när man är ute och seglar. Vi tror inte den lossnar, men det kan ju vara onödigt att tappa den mitt ute på havet. Och så ska vi passa på att sy lite på lazy jacken(påsen på bommen som storseglet bor i). Den har gått lite sönder i kanten och när vi ändå syr vår väns segel så...

Vädret börjar lova gott igen nästa vecka. Vår plan är att segla en omväg för att se Fort Boyard, som ligger en tio sjömil från La Rochelle. Därefter får vi gå den långa vägen utanför ön Ile d´Oléron, för vår väns mast är lite på gränsen till att gå under bron som förbinder ön med fastlandet. Och det vore ju typiskt om han fastnade där efter allt meck och fix vi ägnat oss åt de senaste veckorna.

Äntligen börjar vi kunna bunkra och förbereda för fortsatt färd. Måndag eller tisdag ser ut att funka.

Skepp o Hoj!

Balans

 
Livsglädje, Stellans blomma som i år gett oss varierade färger på blommorna fast fröna är plockade från enkom cerisa blommor...
 

Vi kan inte minnas när vi senast hade en dag med riktigt ruskväder. Men nu infann sig en sådan. Regnskurarna avlöste varandra och emellanåt hördes mullrande ljud från Tors hammare, efter att den slagit gnistor över himlavalvet.

Det kändes ombonat och mysigt ombord, där vi sökt skydd för ruskvädret. Vi lät dagen bli en bra dag. Flitens lampa fick lysa ombord. Vi monterade tillbaka sjövattenfiltret, fast nu på sin nya plats. Och så lyfte vi ner batterierna och kopplade dessa. Helena plockade fram symaskinen och sydde om banden som håller batterierna på plats. Vi avbröt arbetet med en kopp kaffe. Och Yatzy. Och med durken bortplockad så passade vi på att vårda motorn. Kolla olja och fylla på lite mer glykolvatten i systemet. Vi avslutade med att städa ombord. Dammsuga och plocka. Champinjoner skivades och potatis sattes på kok. Ett par skivor fläsk stektes. Allt i gemaklig takt.

Vår batteribank, här fyller vi i första hand på med sol och vindkraft...
 

Den färdiga middagen bjöd på fläsk, potatis och champinjonsås med en generös sallad därtill. Vatten att dricka. Mat som vi ätit i hundratals år. Mat som mättar och mat lagat från grunden av lokala råvaror. Vi är tacksamma att vi varje dag har såväl tid och möjlighet att laga mat från grunden, där vi håller de matindustriella intressena stången. Att ta hand om sig själv är ballt. Att sköta sin sömn och ge vår kropp det bästa av mat med en stor portion rörelse, är den bästa gåvan vi kan ge till oss själva. Vi människor prioriterar inte sällan ner dessa grundläggande mänskliga behov.

Och vi tänker ibland tillbaka på det traditionella ekorrhjulsliv som även vi levde. Vi trodde så mycket. Men idag ser vi saker från en helt annan vinkel, med en helt annan insikt. Så fel vi haft. Bara den som är förunnad att ställa sig utanför systemet, har förmågan att fullt ut förstå. Våra kroppar talar till oss och våra biologiska behov har svårt att finna sin rätta plats i vårt moderna samhälle. Vi västerlänningar åker runt i tvåtonspermobiler vart än vi ska, vi motionerar i artificiella miljöer och vi äter mat som säljs förpackad efter bearbetning av matindustrin. Mat inte sällan full med socker och tillsatser där viktiga vitaminer och mineraler gått om intet. Mat som ju är vårt viktigaste bränsle. Väckarklockan som rycker oss ur sömnen om morgonen, för att gå till arbetet, med alldeles för många arbetstimmar. För de flesta en dag utan tillgång till naturligt dagsljus och sol. Internet och ständig uppkoppling. Inte konstigt att många faller... Vad är det som säger att vår västerländska livsstil skulle vara den bästa? Hos naturfolk så existerar inte våra vällevnadssjukdomar. Hos naturfolk så dör man frisk, inte sjuk, även i hög ålder.

Ja nu lever vi i Sverige länge och vi har det materiellt bra. Så livet är ju inte svart eller vitt. Men såpass vet vi två iallafall. Att den mall och agenda som är uppsatt för vår västerländska livsstil, ligger långt ifrån våra mänskliga biologiska behov. Vi människor har tappat det. Vi dövar oss med koffein, nikotin, alkohol och medicin. Och i kalendern fyller vi på med än fler av våra måsten och kom-i-håg. Vi klarar inte längre tolka kroppens signaler.  

En människa i balans sover betydligt mer, älskar oftare, äter mindre och rör sig mer.

En människa i balans skrattar oftare, ser detaljer och tänker och funderar mycket mer.

En människa i balans har inte behov av en massa yttre stimuli, skaffar sig inte diverse beroenden och tappar behovet av att vara ständigt uppkopplad.

En människa i balans söker naturen.

Vår resa är inte över än, vi ser ännu förändringar hos oss själva. Och vi följer vår inre resa med stor nyfikenhet och spänning.

Vi vet inte vart resan för oss.

 Ett år av seglande har gjort oss fem år yngre...
 
Skepp o Hoj!

Dubbelkollen

Vi har tyckt oss känna en konstig doft ombord på Wilma. Lite avloppsdoft, men med en metallisk touch. Vi har sniffat runt som två små detektiv-illrar och sökt efter svaret. Och till slut så fann vi det. Våra batterier. Vi lyfte på durken och la handen på dem och kände...glödheta. Så vi plockade bort dem och lyfte ut dem på däck. Och istället så kopplade vi på landströmmen direkt på vår batteriladdare så vi kunde fortsätta ha alla elektriska bekvämligheter som vi ju är vana vid.

Vid närmare inspektion så visade det sig att en cell i batteriet hade kortslutits och batteriet hade kokat torrt. Vi har ju den senaste månaden upplevt en någon försämring av batterikapaciteten. Vi har ju inte vetat hur gamla våra batterier ombord är. Men detta var kanske förklaringen, de var på gång att ge upp, kasta in handduken och lägga sina batteriskor på hyllan.

 Kapten synar de gamla batterierna...

Det kändes ändå skönt att vi innan detta faktum hade tagit beslutet om att köpa nya batterier och dessutom utöka banken från 460 ampere till 690. Så nu väntar vi leverans av dessa, sannolikt i morgon. Och det ska bli spännande att testa den nya banken. Vi behöver bygga om lite för att få plats med ett till batteri. Vi behöver flytta på ett sjövattenfilter och kapten har idag tillverkat en liten hylla, vid namn Dino som sjövattenfiltret ska bo på. Ja för där vi vill ha sjövattenfiltret, finns ingenting idag, och det går ju gärna inte att hänga ett filter i luften, bara si så där. Nog för att kapten är händig men vissa begränsningar har han dock. (Nog för att det finns luftfilter, luftgitarr och luftsott. Men lufthyllan är ännu inte uppfunnen)

Idag hände något annat märkligt. Vi har inte haft någon kontroll från myndigheterna sedan vi var i Belgien. Men så idag så stod fyra herrar utanför Wilma och frågade efter våra papper. De ville inte kliva ombord och inspektera. Men de tittade noga på Wilmas papper och på våra pass och frågade om vilken vår nästa hamn blir och om vår framtida tänkta rutt. Vi berättade glatt. De var mycket trevliga men de skrev ingen rapport så vi fick ingen kopia på kontrollen att lägga till våra handlingar. De verkade nöjda ändå, och så var vi.

Sen gick det tre timmar så stod det ett annat myndighetsgäng utanför Wilma. Tre herrar och en tjej. Och så frågade de efter våra papper. De ville inte heller kliva ombord och inspektera. Men frågade oss vilken vår nästa hamn var och om vår framtida tänkta rutt. Vi sa att nästa hamn blir nog Royan. Och då sken ena killen upp och sa –Där är det vackert, det är min hemstad! Sen frågade de om vi varit upp till centrum och tittat något. Han gav tips på en del sevärdheter här. En kille frågade om vi legat med båten i L´Aber Wrach när vi var i Bretagne. –Ja ja mänsan, bekräftade vi. –Ja det är också vackert, och det är MIN hemstad, svarade inspektör nummer två. Sen så önskade de oss en fortsatt trevlig dag och lommade iväg på bryggan. Denna gång fick vi inte heller någon rapport.

Båda kontrollgängen för dagen hade pistoler och hela försvarskittet med sig i byxlinningen. Det skramlade rejält när de rörde sig. Som den franska marseljäsen självt. Man muckar inte direkt gräl med människor som ser som ut en bunt sammanbitna Bruce Willis-kopior från Die Hard-filmerna.

Det var dock lite synd att gäng nummer två inte ville komma ombord. För det var nystädat och på spisen stod mat och puttrade och doftade gudomligt.

Vi kan konstatera att man som svensk och EU-medborgare får det enkelt att långsegla, särskilt när det kommer till myndighetskontrollerna. Att segla runt så långsamt och kringelikrokigt som vi gör, är något som inga knarkhandlare eller människosmugglare ägnar sig åt.

Jo och så avslutningsvis. Här ligger vi tre betongbåtar vid vår brygga. Wilma och två engelskflaggade. Det hör inte till vanligheterna. Eventuellt blir det en fika ombord på ena betongbåten någon dag. Om vi hinner mellan allt meck och fix.

Ja och om någon undrar över staden Royan, som ju ligger i Frankrike. Vi har ju skrivit att vi ska gå över Biscaya nu. Vi kommer nog gå till en hamn söder om oss innan vi sticker över till Spanien. Vädret har blivit mer ostadigt och vi behöver ett säkert väderfönster för en 4-5 dagar för att gå över. Så fram tills dess så kan vi ju ta kortare dagsturer där vädret åtminstone lovar gott över dagen. Och det kan vara lite strategiskt att gå en hamn till, samt att Royan lär vara en trevlig plats att besöka. Ja vi tror att vi gör så...men det är nog vädret som bestämmer mer än vi.

Skepp o Hoj!