Världen är som en bok...

 Further down the page you find the text in English

Vi har haft en härlig strandhängsdag i värmen. Vi  har solat, badat och lekt och låtit dagen förflyta.

 Cascais bjuder på många spännande stränder...
 Idag har vi testat på stand up paddling...
Vi har ägnat oss åt dragkamp på stranden...
 

Emellanåt är det härligt att hänge sig åt det sorglösa och enkla i livet. Men vi måste ändå tillstå i farten på detta ämne. Att det är en jäkla massa sandkorn på en strand. Överallt. Vi är nog ligga-på-klippan-människor. Men det finns en rad fördelar med en sandstrand trots allt. Fötterna får finmassage när man promenerar mellan de heta små kornen och det går att gå eller springa ut i vattnet i lugnare gemak, än från båten eller klippor där man inte sällan är hänvisad att hoppa i.

 Styrman i sanden...
 Kapten njuter av sol och värme...

Ja våra icke sorglösa dagar är ju annars inte så sorgfulla heller. Men kanske att vi i vanliga fall ändå funderar och tänker mer kring vår samtid, kring världsläget, segling, vädret, hälsan, trasiga saker ombord, kunskap och fakta kring platser, tvätt och tandborstning.... Vi funderar och filosoferar mer som regel när vi inte ligger på stranden och försöker hålla styr på alla sandkornen.

Och en sådan filosofisk tanke vi har, är ju kring vårt resande. Där vi vidgar våra vyer vart än vi kommer. Hela vår segling är en upptäcksresa där nyfikenhet är ledordet. Det är viktigare att rusta sig med tid och tålamod än pengar när man besöker nya platser. För det är i de oväntade mötena som man som regel överraskas och förundras. Den engelska kanalön Alderney var en sådan oväntad positiv överraskning för oss. Vi kom en tid på året då väldigt få andra seglar dit. Och de nordspanska byarna Llanes och Cudillero var fantastiska möten. Uppskruvade förväntningar är alltid svårare att leva upp till. Därför så blandar vi gärna de givna turistmålen med platser dit inga eller få andra turister hittar. Såväl shoppingstråk som bakgator traskas med glädje runt med våra nötta promenadskor. Det bästa är nästan de gånger man går vilse.

Vi vill uppleva äventyr, förundras och känna magi. Vi vill lära oss, se och förstå. Och inte bara se olika hamnar. Vi vill möta människor och lära oss om andra kulturer, språk och deras historia. Mark Twain lär ha sagt;

"Resor är ett allvarligt hot mot fördomar, bigotteri* och intolerans. De är därför nödvändiga för många av våra medmänniskor".

(* trångsynthet)

Under resor förvandlas vi, vi blir modigare, mer nyfikna och lättare till sinnes. En vanlig fråga vi får är hur vi vågar segla iväg och släppa allt där hemma. Vi vill kontra med att fråga; -hur vågar man gå omkring i sina vanliga cirklar utan att kasta sig ut och se vad som finns runt hörnet?

Med det menar vi att man måste inte resa långt bort, länge eller dyrt. Det handlar mer om ett förhållningssätt till det du möter. På vägen hem från jobbet, körde du hem utan att se något? Eller tog du tillfället att stanna och dofta på blommor och beskåda träd? Sitta på en bänk och betrakta människor och djur? Samtala med någon du inte känner? Ta reda på din plats historia och det som gör den så unik?

En yttre resa speglar alltid en inre resa. Den förändrar oss alltid, antingen flyktigt eller fundamentalt. Och det är sannerligen därför det har tagit oss så lång tid att förflytta oss. För det finns så många platser att se. Och ideligen känner vi att det är mycket i vår väg som vi missar, trots vår gemakliga takt. Men vi kan inte se allt, hur gärna vi än vill...

Filosofen Augustinus lär ha sagt;

”Världen är som en bok. Den som inte reser läser bara en sida”.

Vi hoppas att vi har vår upptäckarlusta kvar länge än. Och att den dagen vi slår oss till ro på ålderns höst, att vi är fattiga i plånboken men rika på minnen. Hellre dör vi med ett leende på läpparna än med en guldtacka på bröstet.

 

Skepp o Hoj!

 

 Hur är det att köra runt med en badring föreställande en sköldpadda om halsen? Vi vet.
(tack för bilden Blackpearl)

 The world is like a book

We had a lovely day on the beach. We sunbathed and swum and let the day flow away.
From time to time it is wonderful to go in for a more carefree and simple life. But. We must say that there is a freaky mass of sand grains on a beach. Everywhere. We are no beach-people. We prefer to sunbath on cliffs. But there are a lot of benefits with a sandy beach after all. Your feet are given a massage as you walk between the hot little grains and you can walk or run into the water easily. From the boat or rocks you have to jump into the water.

Yes, our non-carefree days are otherwise not so sad either. But perhaps we think more about our world, sailing, weather, health, broken things onboard, knowledge and facts about places, laundry and toothbrushing other days.

We have philosophical thought about our travels. Our sailing is a discovery trip where curiosity is the keyword. It is more important to equip yourself with time and patience than money when visiting new places. Because it is in the unexpected meetings that you usually get surprised and marveled. The English Channel Island Alderney was such an unexpected positive surprise for us. We arrived at a time of year when very few other boats sailed there. And the northern Spanish villages Llanes and Cudillero was fantastic too. Great expectations are always harder to live up to. Therefore, we like to mix the typical tourist destinations with places no or few other tourists find. Both shoppingstreets and backstreets are happily strolled with our well-used walkingshoes. The best time is the times we get lost we think.

We want adventure, to marvel and to feel magic. We want to learn, see and understand. And not only see different harbours on our way. We want to meet people and learn about other cultures, languages and their history.

Mark Twain has said;

"Traveling is a serious threat to prejudice, bigotry and intolerance. They are therefore necessary for many people"

During travel we become brave, more curious and happier. One common question we get is how we dare to sail away and let go of everything at home. We want to contend with asking; -how do you dare to walk around in your old circles without throwing yourself out to see what's around the corner?

By that we mean that you must not travel far away, for a long time or with a big cost. It has more to do about what you see and meet. On your way home from work, did you drive home without seeing anything? Or did you take the opportunity to stop and smell flowers and view trees? Sit on a bench and watch people and animals? Talk to someone you do not know? Find out the local history and what makes it so unique?

An outer journey always reflects an inner journey. It always changes us, either momentarily or fundamental. And that's probably why it took us so long time get here. Because there are so many places to see.

Philosopher Augustine has said;


"The world is like a book. The non-traveler only reads one page ".


We hope we will be able to explore for a long time. And that day we are old we hope that the wallet is empty but we are rich in our memories. Rather we die with a big smile on our lips, than with a gold-ingot on our chest.

 Ship o hoj!

 

 

Lugn dag

Vi hade en mellandag med lite gråmulet väder, men varmt och skönt. Så vi gjorde Cascais till fots. Kapten passade också på att lämna in sin mobil för lagning. Så nu har han en ny skärm och batteri på sin iphone och så har han fått tillbaka alla sina telefonnummer. Känns gott att ha lagat och även fortsättningsvis använda den gamla och inte köpa nytt i onödan.
 
Till detta så har Kapten börjat plocka upp skräp på landbacken. Ett skräp per dag. Och en dag utbrast han när vi hade gått och lagt oss;
 
-Hjälp, jag har ju inte plockat upp något skräp!! Det får bli två i morgon istället.
 
Så vi fortsätter rensa Europa på diverse skräp längst med stränder och i vattnet. Heja oss!
 
Längs med vår promenad så fann Kapten ett palmträd med väldigt hårig stam. Han jämförde med sin egen bringa och tyckte sig nog se en viss likhet!
Kaptens håriga bringa??? Nej nej...det är bara stammen på ett träd...
Flera roliga gatupratare, här en skylt utanför en bar. Vi skrattade gott åt skylten!
Efter Kaptens laga-telefon-ärende i köpcentrat så drog vi alla iväg till den långa strandpromenaden. Och vi spanade in vilken strand vi skulle välja inför morgondagens strandhäng...
Och glada blev vi när vi fann denna reklamen på ett av husen intill stranden. Take-away Boat. Ja alltså...man kan beställa hämtpizza så kommer de ut med den till båten även om båten ligger ankrad. Coolt!
Här kanske vi ska sola och bada i morgon...
Eller här kanske...
Det var rätt skönt med en mellandag. Styrman njuter av allt det vackra Cascais har att erbjuda...
Busigt vatten i strandkanten...
 
Med vald strand inför nästkommande dag, lite praktiskt fix på stan och matinköp så bröt vi upp för käk, vila och sömn. En schysst dag helt enkelt...och en väldigt nöjd Kapten som fått sin telefon lagad.
 
Skepp o Hoj!

Lek och Sömn

 
Nu har vi hunnit landa lite bättre i Cascais.
 
Puss på dig...nu är vi här!
 Hmm...har Kapten krympt?!
 
Och till skillnad från förra hamnen så gillar vi skarpt denna semesterort. Här råder sommarpuls, kanske lite extra mycket puls då vi prickat in en vecka med festligheter. Det är konserter i hamnen varje kväll och fullt av människor på stränder och torg. Försäljning av souvenirer och foodtrucks som kränger käk till hungrig turist. Caféer och restauranger...
Här finns fantastiska foodtrucks. Ett koncept vi gillar...
 Den ena vagnen är sötare än den andre...här kränger de korv!

Ena kvällen sköt de av ett enormt fyrverkeri över viken så vi fick inte ligga kvar där av säkerhetsskäl. Polisen kom snällt ut och informerade oss redan ett dygn innan, så vi tog vår tillflykt till den dyra gästhamnen intill. Tackvänligt om man nu tar ut onödigt hög taxa, så var de iallafall enormt servicevänliga och duschar och faciliteter var fräscha. Vi fick till och med hjälp att lägga till med Wilma i den trånga hamnen, crew från hamnen hjälpte till att putta på Wilma med deras gummibåt så vi slapp trixa och krångla.
 
Vår ankarvik som vi fick lämna för ett dygn...Wilma ligger längst bak i bild in mot stranden...svårt att se.
 Samma vik...
 Härliga Cascais...nu har vi själva semster känns det som...
 
Under dygnet vi låg inne i gästhamnen så dök Kaptens äldste son upp med familj. Det var ett kärt återseende då det gått ett år sedan vi senast kramades. Barnen var lite blyga i trettio sekunder och sen var det full rulle. Mycket som skulle berättas och den yngste, en kavat fyraåring, har blivit båttokig. Så han och farfar hade mycket att prata om som ni förstår.
Farfar är favoriten...
Åttaåringen fixade hjärtan med fottramp i...
 
Barnen hade innan avresan från Sverige klivit upp tre på natten för att ta sig till flygplatsen. Med någon enstaka tupplur på resan så hade de sedan landat i Cascais. Och med alla intryck och nya möten och långa promenader så föll det sig inte bättre än när vi senare på kvällen gick ut på restaurang så toksomnade barnen i sina stolar. Ja det gick inte att väcka dem och deras mat vi beställt in, blev uppäten av de vuxna. Vi fick låna filtar att lägga om barnen då det började kyla på. Vi förundrades över hur god sömn ett barn kan ha i en obekväm sittställning...men behöver man sova så gör man det. Någon som passerade utanför restaurangen log hjärtligt när de fick se vårt sällskap. Det måste sett rätt komiskt ut med tre utslagna barn...
 
Rolig gatupratare...Free Beer! Nej nej...man får läsa noggrannare, Free WIFI och Great Beer!
 
Restaurangen låg precis intill hamnen så vi fick bära dem ner till Wilma. Restaurangpersonalen förbarmade sig över vårt öde så vi fick låna de tre filtarna för att lämna tillbaka dem nästkommande dag. Barnen lades därefter i akterhytten på Wilma, där herr Kapten och fru Styrman normalt sover. Så kunde de vuxna fortsätta sitta och prata och ha trevligt en stund.
 
När det var dags att väcka barnen för att gå till hotellet så var de oväckbara. Vi menar det...i ett komaliknande tillstånd så gick det inte att få liv i dem. Inte ens i åttaåringen som hade bedyrat att hon verkligen ville gå med föräldrarna och INTE sova på båten. Så det var bara att låta dem ligga kvar och få sin välbehövda sömn. Föräldrarna fick lämna Wilma utan några barn.
 
Vi bäddade gästsängarna åt oss själva. Precis när vi lagt huvudet på kudden så vaknade fyraåringen. Och var lite ledsen. Men farfar frågade;
 
-Ska vi titta på fyrhjulingar på ipaden???
 
Lillkaptenen sken upp. Saknad mamma och ledsamheter var som bortblåst. Och där låg de och beskådade alla tuffa fyrhjulingar som gick att uppbringa på internet. Efter tio minuter så sov den lille hjälten och farfar kunde då också släcka sin lampa.
Ena gästsängen fixad...vi fick oplanerat tre gäster ombord redan första natten...
 
På morgonen så var det tre förvånade barn som vaknade. Pigga, glada och nyfikna. Men när vi berättade att de varken ätit middag och att de inte gick att väcka så de blev kvar på Wilma, så trodde de inte riktigt på oss. Sen blev det att utforska båten, äta frukost och dra en repa på stan annan vi anslöt oss med krabaternas föräldrar.
 
På eftermiddagen lämnade vi vår gästhamn och vi seglade en kort tur utanför viken. Sexåringen somnade bums i soffan nere i salongen, fyraåringen drog en lång tross genom, över och nja inte under båten. Men hade han kunnat så hade det gått ett rep där med. Styrman gick vid ett tillfälle ner i båten och kunde då följa trossens framfart som till och med hade tagit en omväg via Farfars/Kaptens garderobsstång inne i klädskåpet. Jisses så påhittiga barn är. Sen gick fyraåringen upp och somnade i pappans famn, fortfarande hållandes i änden på repet. Den skulle han nog inte släppa för något i världen. Man har nog hört att barn kan vara tokiga i tåg. Sådana som går på räls. Men här har vi en kille som också är tokig i tåg, men i tågvirke! Knopar överallt. Vid ett tillfälle hade han knutit fast farfars ratt, så den fick lösgöras så farfar kunde styra. Stora tjejen njöt av vår tur men så blev det lite gungit efter ett tag och hon började nämna att hon mådde lite illa. Så hon somnade också vilket oftast är det bästa. Hon låg skönt på däck i solen allt medan Wilma tog oss alla tillbaka till ankarviken.
Mellanbarnet bad om att få bli killad under foten där hon satt med benet ner genom takventilen!
 
Vi släppte ankaret så långt in mot badstranden som vi bara kunde. Och så väcktes barnen och det blev fika på däck. Ja som ni hör så är tempot lite intensivare nu när vi fått hjälp av några energiknippen ombord. Och när vi senare skjutsade in familjen till landbacken och vi blev ensamma så kom tröttheten över oss.
Vi somnade gott efter en intensiv första dag med härliga barnbarn...Nu åter i vår ankarvik!
 
Det blev en kort kväll och vi somnade lika trötta som barnen hade gjort kvällen innan. Ja för det är viktigt att farfar att får sin sömn så han orkar med nya spännande dagar. För än är inte äventyret slut.
 
Skepp o Hoj!