Härlig helg

Vilket väder! Vi tog förmiddagsfikat i sittbrunnen då solen lyste varm från vindstilla skyar. Kapten satt i endast t-shirt. Som en sensommardag. Vi har förstått att det i holländska mått är väldigt fint väder här nu. Att ha strax under tjugo grader och sol nästan in i november är lyx delux. Snart är kyligare luft på väg in, men det ser ut att bli fortsatt högtrycksbetonat uppehållsväder iallafall.

Blå himmel och tvätt på tork.

Vi håller på med vårt ankarspel och planering av ankarbox. Däremellan har vi passat på att tvätta upp lite smutskläder då vi har perfekt torkväder ute på däck där vi hängt upp en tvättlina. Bara ett litet missöde. Sjöberg (som havet ibland kallas) har tagit ett par av Pimpstens trosor. Ett missat plagg kvar i hinken när vi hällde ut sista sköljvattnet i kanalen. Det får nog inte bli någon vana det där att underkläderna försvinner, för då får hon gå klädd som i Ankeborg till slut.

Vi tog våra cyklar iväg till båttillbehörsaffären. Konditionsmässigt så är vi i väldigt bra trim nu gissar vi. Orken finns och det känns så lätt att cykla, även långa sträckor. Vi måste nämna häromdagen, då vi såg en riktigt gammal kvinna komma cyklandes. Hon hade sin käpp fäst på sin cykel. Och samma dag såg vi någon komma cyklandes med ett par kryckor fästa bak på hojjen. Självklart så cyklar man, trots ålderdom och diverse handikapp. Förmågan att kunna använda kroppen, ha balans och vighet, är viktig för att kunna känna sig ung i kroppen länge och fungera tillfredsställande. På många ställen i Asien så har man toaletter i golvet och det är en normal ställning där att kunna sitta på huk. Således kan även gamla människor sitta på huk utan några bekymmer. Och inte sällan så kan man se 60-70-80-åringar stå på huvudet när de utför sin dagliga Yoga. Här hemma så börjar nog många få problem med huksittande redan i trettioårsåldern. Det är något att tänka på när vi bygger vårt bekväma liv. Att slutar vi cykla, balansera, stretcha och arbeta med kroppen som instrument. Ja då tappar vi förmågorna. Vi behöver kroppen hela livet. Vi är tacksamma att vi inte har någon bil. Vi måste ta oss fram med muskelkraft på ett sätt eller annat.

I tillbehörsaffären så diskuterade vi ankarkätting. De ska nu leta upp rätt storlek på vår kätting till vårt ankarspel. När vi stod där så sa kvinnan som har båttillbehörsaffären att det ligger en svensk båt i deras hamn nu. Vi gick runt och där, just upplockad på land, stod två killar bredvid en svenskflaggad båt med hemmahamn Göteborg.

–Hej, här står ni och jobbar! sa vi.

De vände sig om och sken upp.

 –Svenskar???!

Vi började prata. Killarna hade seglat just mest överallt, men framför allt i Medelhavet. Nu skulle de hem till Sverige med bil. Och ha deras båt på vinterförvaring här i Dordrecht fram till i vår. Då kommer de sjösätta och ta floden Donau ner till Svarta Havet och tillbaka till Medelhavet igen. Vi fick ett mycket trevligt snack, vi pratade nog en timme. Vi delade kontaktuppgifter för vi lovade att vi kunde cykla förbi deras båt emellanåt och kolla så vintertäckning och annat ser bra ut.

Därefter trampade vi hem i rask takt.

Vi summerade helgen som en perfekt sådan. På lördagen var vi ju på lokala puben i hamnen dit vi blivit inbjuda på säsongsavslutning med Wijnhavens Båtklubb. Vi blev introducerade för de medlemmar som vi ännu inte hunnit säga hej till. Men det hade nog inte undgått någon att det numera finns en svenskbåt i hamnen. Det här att umgås i pubmiljö är fantastiskt, i England upplever vi samma positiva kultur. Saken är den att det är rätt ointressant vad som är i glaset, det kan vara vatten. Utan det är ”minglet” där man går runt och pratar med så gott som alla. Man blir inte fast stående eller sittande, utan vitsen är den att man vill förstärka en gemenskap. Det kan vara i en båtklubb, eller sammanhållningen i byn...Helena har varit på föräldramöte i England på pub.

Vi inser att vi faktiskt känner rätt många i Dordrecht vid det här laget. Och ett ungt par med litet barn som står i planeringen inför en jordenrunt-segling har vi nu halvt bestämt att segla i väg med några dagar till en insjö en bit härifrån och ankra. Vi hoppas det kan bli av, de har ju säkert jobb att sköta och så. Men att sticka iväg två båtar och ta med sig grill eller nåt, känns jättelockande. Och Vicky som var hon som först tog emot oss när vi kom inseglandes i somras, hon som inte vill flytta ombord på sin båt för hon har ingen plats för sin flygel. Ja hon vill så gärna att vi kommer hem till henne och hennes man för en bit mat. Vi hann att prata med många fler, men inte alla. Och hux flux var tiden förbi. Det hör också till saken. Man bryter upp i tid och åker hem till sitt.

Vi traskade ner till Wilma och tog med oss en gå-bort-present så knatade vi över till Politikern med fru. Jo de har namn, de heter Hans och Esther, men vi har lite svårt att släppa vårt nick-name ”politikern”. Och där satt vi hela kvällen och vi åt ost och blev senare bjudna på en fantastiskt god indisk gryta med ris. Vi pratade om allt möjligt. Vi vet nu att den 12 november så kommer jultomten till Dordrecht. Om detta berättar vi mer vid senare tillfälle. Vid midnatt bröt vi upp och gick ner till Wilma och la oss.

Höstens löv fyller uteserveringarna. Men det hindrar inte människor från att slå sig ner och njuta av solen.
 
Skrattandes sammanfattade vi när helgen gått till ända, att vi har haft fullt upp. Inte en tråkig stund. Vi umgås och träffar människor och känner en gemenskap med en lång rad personer. Varje dag blir det snack med båtgrannar, grannarna på balkongerna, de vi möter på biblioteket, i affären och så vidare. Likt engelsmän så är holländarna väldigt skickliga i att umgås. Inte så att vi svenskar inte kan. Men man har en otrolig förmåga här att socialisera sig. Prata med de man stöter på, man vinkar och söker kontakt. (Som på bibblan häromdagen där en trevlig man bjöd oss på kaffe och vi satt och pratade i ett par timmar. Bara sådär). Folk verkar mindre tidspressade här och är inte så misstänksamma som vi är hemma. Hemma behöver vi bryta lite is först...men här finns ingen is.

I morgon väntar vi besök på Wilma. Det ska bli kul. Gästsängen är bäddad.

 Gästsängen bäddad ombord.
 
Håll tillgodo med en filmsnutt.
 
 
 
Skepp o Hoj!

Med Billys bokhylla i Blodet

 Ikea i Barendrecht, Holland

Närmare fyra mils cykling för att komma till ett IKEA fram och tillbaka. En effektiv cykeltid på 3,5 timme. Det är andra gången i livet vi cyklar till IKEA, förra gången hände i Malmö. Men båda gångerna har inträffat år 2016. Nog lever vi ett annat typ av liv numera. Känns i röva om inte annat. Nej skämt å sido. Vi mår förträffligt bra.

Men hur gick det då?

Vi trampade iväg mot Barendrecht. Ut ur Dordrecht och ut på landsbygden förbi en enorm variation av bondens djur. Vi såg får, getter, åsnor, hästar, kor, höns, gäss, ankor... Vi cyklade förbi en åker med skördeklar brysselkål. Jäklar så fin brysselkål, hade vi sett till bonden himself så hade vi frågat om vi fick ta ett litet kålhuvud och smaka på. Men nu vågade vi bara fotografera.

Efter någon knapp timme cyklade vi igenom ett litet pittoreskt samhälle. Den smala vägen ringlade sig mellan husen, gamla små hus med vackra trädgårdar.

Vi gjorde några små strandhugg med jämna mellanrum, stannade och fotograferade eller tog en klunk vatten. Men framför allt så behövde vi titta i kartan (läs mobilen) för att hålla koll så vi inte cyklade vilse. Ofta följde vår väg en flod eller liten kanal och vi har nog aldrig skådat så många svanar på en och samma dag som denna.

Till slut kom vi fram till Barendrecht och IKEA. Det var första gången för oss som vi besökte ett IKEA utomlands. Och vi vet ju så väl, som svenskar, hur ett IKEA fungerar och är uppbyggt. Skulle vi möta samma bild här? Vi var nyfikna.

Det första som skilde var att utanför IKEA bredvid bilparkeringen så fanns ett STORT cykelgarage för de kunder som tagit cykeln till varuhuset. Ja nu är vi i Holland. Här är det inte alls konstigt att cykla till alla platser du ska till, inte ens till IKEA.

Väl inne på varuhuset så möter vi samma syn som på ett svenskt IKEA. Alla ”showrooms” och alla finurliga namn på IKEAs varor är samma som hemma. Lite roligt att se namnen med Å, Ä, Ö. Undrar om holländaren vet hur de ska uttala ett namn som ”PÅTÅR” Men något som vi märkte, i alla showrooms hade de som inredningsdetaljer rätt mycket böcker. Och alla böckerna var på svenska. Herr Kemprad har verkligen slagit ett slag för det svenska. Vi fick ett svenskt bibliotek på kuppen. Sköna fotöljer och svensk lektyr. Ja här gick det att tillbringa många timmar om man så ville.

Sortimentet i varuhuset var näst intill detsamma. Men när vi letade efter de billiga bra underlakanen som vi köper i Sverige så fann vi inte dessa. Här i Holland verkar de endast ha dra-på-lakan. Men vi vill bara ha ett precis vanligt enkelt lakan. Här använder de lakan med resår i. Det blev inga lakan inhandlade. Vi förstår att man måste anpassa sig en del efter det land man är i.

Vi handlade en matta som Kapten ska ha på sin arbetsbänk i verkstan. Den gamla fick sig diesel spilld på, och lukten går inte att få ur. Men för 40 kronor så skär vi ut en ny bit. Och till sovhytten så köpte vi en förvaringslåda som vi ska skruva upp på väggen som bokhylla. Några små billiga handdukar likaså. Och så det sedvanliga som de flesta svenskar säkert lägger i sin IKEA varukorg; servetter och värmeljus.

Vi ville absolut testa våra svenska köttbullar med potatismos i restaurangen. Men här blev vi grymt besvikna. Köttbullarna är väldigt populära här, men överlag kan man säga att holländaren föredrar att fika och köpa kaffe och bakverk framför mat. Och de som åt mat valde pommesfrites till allt, så även till köttbullarna med brunsås.

Asså. Är det någon kulinarisk hit att äta pommesfrites med svensk brunsås?????

Blä, som att äta en kaviarmacka med chokladpudding till.

Vi beställde vår mat. Bad om att få mos till våra köttbullar. Killen bakom kantinerna la omsorgsfullt upp köttbullarna. Hans handlag med tallriken signalerade om ovana. Tveksamt om han hade någon hotell- och restaurangutbildning med sig i bagaget. Och ingen stressar ju här. Vilket är bra. Men då borde det finnas tid för lite knorr på arbetet. Men upp kom köttbullarna på tallriken till slut. Därefter såsen. Och så pommesfrites på.... –Oh, sorry. We asked for mashed potatoes.... Killen tittade upp och kom på. Jo vi hade inte alls bett om pommes utan han hade glömt. Mänskligt.

Så killen skrapar bort pommesen som han lagt på tallriken tillbaka ner i kantinen. Trots att det låg brunsås på pommesen. Kanten på tallriken var sölig och så slängde han på ett par slevar med vad???

Ett hårdare potatismos fick man leta efter. Det hade återgått till sin ursprungliga konsistens av en potatis näst intill. Och här och där skymtade man bränt mos av att de emellanåt vänt på den stenhårda potatisblajjan. På med lingon och en liten svensk flagga och varsågod. Inget grönt gulligull på tallriken som hemma. Kladd på fingrarna blev resultatet av det såsiga bortskrapet. Hade suttit fint om han torkat av tallrikskanten med sin släng innan man fick sin tallrik.

Vi fick vår portion. Vi betalade. Det gick att använda vårt svenska IKEA-familykort. Fantastiskt så säg och därmed så ingick kaffe på maten gratis. Vi slog oss ner och smakade.

Jo köttbullarna var som i Sverige. Precis den typiska IKEA-köttbullen. Brunsåsen höll också måtten. Men potatisen hade inte ens kunnat passerat en skolbespisning. Kapten lämnade så gott som allt sitt mos. Oätligt för moset smakade bränt. Pimpstens portion var bättre.

Vi kände att det blev tummen ner för vårt restaurangbesök. Portionen kostade motsvarande 65 kronor. Så vi har det oförskämt bra hemma med prissättning samt serviceinriktad, kunnig restaurangpersonal på alla våra IKEA-varuhus. Det är iallafall vår upplevelse. Vi funderade lite varför köttbullarna och annan mat här var så mycket dyrare här än hemma. Matmomsen är ju dessutom lägre här, och arbetskraften likaså. Men kanske är det för att vi hemma har en ”dagens”-kultur med väldigt pressade priser. De flesta lunchhak i Sverige serverar en högklassig mat. Och fast det går fort på IKEA hemma så måste vi tillstå att personalen är fantastisk. Effektiv, vänlig och tallriken skäms inte för sig fast allt måste gå så snabbt. Här i holland såg det annorlunda ut. Vi tror att det hade gjort nytta ifall IKEA skickade ner lite folk från något varuhus och körde lite utbildning på plats. Man kanske inte vet hur ett svenskt potatismos ska vara helt enkelt. Och pommesfritesen ju så oförskämt fina ut. De kan sin pommes här.

Vi gav oss iväg mot kassorna. Och vi valde att gå igenom självscanningskassorna. Samma skyltar som i Sverige, att man kan gå där om man har max 15 artiklar i sin vagn. Vi klarade gränsen och gick dit. Det var ingen kö alls.

En tjej stoppade oss. –Denna kassa är bara för ett fåtal varor. Vi var ödmjuka och frågade om det gick bra att betala här om man inte överskridit antalet varor om femton stycken. Hon tittade kritiskt på vår vagn och sa. –jo upp till femton går bra men meningen är att det ska gå fort här. Pimpsten räknade varorna högt på engelska så tjejen såg att vi inte alls lurade henne med att råka slå in en vara mer än det tillåtna antalet. Vi klarade passagen och fick gå fram och scanna in våra varor och betala. Frågan är om det är en snabbkassa om det ska dubbelkollas. Vitsen verkade borta.

Vi råkade glömma att trycka på den engelska flaggan på kassan så vi fick all information på holländska. Tjejen kommenterade det hela med en känsla av att vi kommer att få bekymmer. Vi svarade glatt att vi reder oss nog fast det är på holländska. Och inte var det något problem. Det hade kunnat stå på kinesiska också för betalningsförfarandet är ju lika everywhere. En knapp med VISA-loggan klarar flera språk konstaterar vi.

Hon kunde ju inte veta att vi var IKEA-experter från självaste Sverige som passerat självscanningen mången gånger. Vi har ju liksom Billys bokhylla i blodet. Allt löste sig fint. Ingen var otrevlig. Men kanske att personalen var väldigt osäker. Och noga med att kolla så alla följde IKEA-lagarna. Vi frågade om varuhuset var nytt. Å nej, det hade funnits där i 15 år. Ja då borde nog inte personalen vara rookie.

Utanför kassalinjen så fanns ”The Swedish Food-market”. Och nu började den trevliga delen av vårt besök. Här var tjejen i kassan gudomligt serviceinriktad och hjälpsam. Och sortimentet. Ja här fanns allt för en utomlandssvensk. Till och med svensk julskinka och vinglögg med alkohol. Lussebullar. Pepparkakor. Kalles, sill, lax, knäcke, lingonsylt...och mycket mer. Till och med svenskt lösgodis. Vi berömde tjejen i kassan för det breda sortimentet. Det var nästan som en butik i butiken med alla svenska specialiteter. Och hon tackade så mycket men berättade att de får hela tiden in nya önskemål om typisk svensk mat. Hon vägde upp vårt besök.

När vi handlat klart så tittade vi ner i vår vagn. Rätt fullt. Skulle vi verkligen få med oss allt på cykeln? Men si det gick jättebra. Och ingen tittar ju konstigt här när man kommer med full cykel.

Cyklingen hem kändes fort. Även om det var samma sträcka. Men vi kände oftast igen oss och behövde inte plocka upp mobilen för att kolla vägen. Vi konstaterar att när man åker bil så är det svårare att minnas återvägen om det är en ny färdväg. Men på cykel så passerar omgivningarna långsammare och man hinner registrera och memorera betydligt mer.

Hemma så var det rätt skönt att kliva av stålhästarna. Träsmaken gjorde sig gällande. Klockan var halv sju på kvällen. Aldrig förut har väl ett glas vin en fredagkväll smakat bättre.

Vi summerade dagen.

Jo absolut kunde vi cykla den långa sträckan flera gånger. Absolut så skulle vi inte äta potatismos på detta varuhus igen. Absolut så skulle vi handla mera på ”The swedish food-market”. Och absolut så var vi överens om att Ingvar Kemprad behöver sin serviceinriktade och proffsiga personal på sina varuhus. Med bara varor så hjälper det inte. IKEA är så mycket mer än ett varuhus fyllt med möbler. IKEA-kulturen innefattar även upplevelse och en sysselsättning för många. Primärt behöver man inte alls ha behov av att handla möbler. Utan att det räcker gott med att värmeljus och servetter är slut hemma. Och så tillbringar man en halv dag på varuhuset, äter och fikar och låter sig inspireras av alla showrooms med smarta lösningar för hemmet. Alltid något nytt att se. You can hate it or love it. Men nog är det en kultur alltid. IKEA-kulturen. Och ingen kan väl den bättre än en svensk.

 Kapten matar getter längs med vägen.
Brysselkål
Denne lille vän var geteglad att se oss.
Sååå söt. Kul att se åsnor som omväxling.
Framme vid IKEA-varuhuset
Cykelgaraget var enormt. Vi är i Holland om någon har missat detta...
Välkommen...tack tack!
Vi funderade över att få utlänningar förstår innebörden av varornas namn när de är på svenska. Än svårare att uttala namnen som innehåller å, ä och ö. Men visst är det ballt att hålla fast vid det svenska.
Sååå enormt många böcker på svenska. Nästa gång kanske vi hänger på låset så kan vi läsa oss en bok i varuhuset. Sköna fotöljer finns det ju lite varstans.
Maten hade mer att önska faktiskt. Potatismoset var bränt och portionerna slafsiga.
Men på "The Swedish foodmarket" så var det högsta betyg. Pepparkaksdeg och Kalles här på bilden.
Julskinka (men vi köpte ingen..)
Klassiskt svenskt lösgodis. (köpte inte heller)
Men däremot så handlade vi räkor med skal (jippie!!), pepparkakor, lussebullar, vinglögg, kalles, lingonsylt, kanelbullar, julmust, inlagd sill. Nu är julen räddad.
Får allt detta plats på ett par minicyklar???
Ja-ja-män! Pimpsten tog nästan alla varorna på sin cykel som har både sidoväska och pakethållare. Saknade inte alls någon bil. Men en soffa hade vi nog inte kunnat få med oss...
 
Helt klart en rolig och upplevelserik dag. Här följer en liten film från dagen. Håll tillgodo, kanske inte så värst bra redigerad, lite tidsbrist (ha ha ha) Vi har så mycket att stå i (?!!!). Vi ska träffa alla i båtklubben här i Wijnhaven på en drink på lokala puben kl 16 i eftermiddag. Och därefter är vi bjudna upp till "Politikern med fru", de som bor granne med "advokaten Maria". Har vi tråkigt månne? Är solen gul och gräset grönt? Skiter björnen i skogen? Med andra ord...en korkad fråga. Häpp!
 
 
Skepp o Hoj!

Fire

Ahhh....mysteriet med ”ärturna” är löst. Pimpsten hade suttit på bibliotetet ett par timmar och kom ner till kapten på båten. Och vem satt i vår sittbrunn och drack kaffe med kapten. Jo vår hemlige kock. Eller Mr Kees som han egentligen heter. Vi hade ju misstänkt att det var han som viftat med träsleven i kastrullen.

Kapten och Kees hade suttit länge och haft trevligt i höstsolen över kaffekoppen. Diverse kartor och annat låg utspritt runtomkring dem. Vi hade frågat honom om lite praktiska saker och han verkar vara mannen som fixar och löser saker. Som med ärturna. Peas-a-cake (katjing...hängde ni med på ordvitsen där).

Vi hade dels frågat honom hur man tar buss eller tåg till IKEA i Breda. Men se...det finns tydligare ett IKEA närmare än så. Ett på cykelavstånd. Och därav så låg det kartor i sittbrunnen. Nu hittar vi dit, till IKEA. Mr Kees och hans fru kallar IKEA för ”Svenska Ambassaden” och IKEA-katalog för ”bibeln”. Jo jo...det tål att grunnas på. Men faktum är att IKEA-katalogen tillhör en av världens största upplagor. I tassemarken med Bibeln. Lite smått himmelskt och fantastiskt är det ju nog. Som ett litet småländskt paradis. 

Mr Kees kunde också hjälpa oss med att beställa ankarkätting. Vi påbörjar operation ”fixa ankarspel” medan vi ligger här. Och med ankarkättingen kan vi kolla att den gillar sin blivande ankarbox. Se, det är inte bara att ha en låda si så där. Utan en lång kedja eller kätting kan kalva över och krångla i sin box om det vill sig illa. Som regel innebär det inga bekymmer att lägga ner den, men när den ska upp, ja då kan den trassla helt enkelt. Det finns nog ingen riktig skola på detta. Det finns lite olika lösningar om det skulle visa sig vara problemet. Men nu tror vi att det kommer att fungera jättebra. Vi har pratat med Kapten Flyg o Fläng som ankrat mycket och som byggt egen ankarbox. Och stärkta av att han delar vår uppfattning så börjar vi nu ta tag i saken.

Efter ett par koppar kaffe så drog Kees vidare till sitt. Och vi cyklade iväg med ett par dieseldunkar till macken. Vi behövde bunkra lite diesel till kaminen så vi kan ha fortsatt varmt och gött ombord.  När vi trampade iväg så såg vi en stor svart pelare, en hemsk rök, resa sig bortifrån en dunge på andra sidan floden. Röken färgade hela himlen gråsvart, men som tur var så blåste det inte åt vårt håll. Efter en stund så ringde det på Kaptens telefon. Mr Kees var i andra ändan. Som en slags tankeläsare är han. Och han ville ringa och berätta att det brinner. I Albasserdam, ungefär på det förra stället vi låg innan vi kom till Dordrecht. En fabrik som sysslar med svetsgaser stod i fullan lågor och alla brandkårer var inkommenderade från grannkommunerna för att hjälpa till med släckningsarbetet. En stor nyhet i Holland och allmänheten varnades. Så därför ville Mr Kees ringa och informera oss. För han vet hur rysligt illa det står till med våra holländska språkkunskaper. De fick nog bukt på branden för röken avtog framåt kvällen.

 Väl hemma så tände vi några värmeljus, en helt klart kontrollerad liten låga. Dagen hade gått i rykande fart. Och vi njöt av en god middag, mat utan hetta bör tilläggas. Därefter kröp kapten och hans flamma ner i bingen för en god natts sömn.
 
Skepp o Hoj!