Frusna Kalsonger

 Vårt förstag är lite slappt och vi märkte att vantskruven går i botten, med andra ord så finns det ingen mån för att kunna spänna åt mer. Så nu har vi plockat ner hanfoten och lämnat wirestyckena till Mr Kättingmannen som ska hjälpa oss att kapa wire och pressa nya terminaler.
 
Se gärna vår film där Kapten berättar mer om vad vi pysslar med..och samtidigt berättar han om sitt öde med kalsongerna sina.
 
Nu har Kättingmannen varit och hämtat delarna. Kättingmannen berättade om sitt samtal med företaget där han beställer nya terminaler.
 
-Jag ska pressa terminaler åt en svensk kille som är här med sin segelbåt. Han är en långseglare, en jäklig fattig kille. Så kan ni göra något åt priset?
 
Jo enligt Kättingmannen drog han till med att de stackars seglarna lider av tunn plånbok. Han var inte riktigt nöjd med priset de sa så han fortsatte;
 
-Ni kan inte putsa på priset lite mer??? Som sagt, han långseglar och han har just inga pengar till sånt här alls. Men han är jäkligt trevlig. Och om det hjälper på priset så kan jag skicka över en bild på hans fru som är jäkligt snygg.
 
Hur mycket han lyckats pressa ner priset på terminalerna vet vi inte. Men vi fick oss ett gott skratt när han berättade om sina sätt för att pruta ner priset. Fattig långseglare med snygg fru, ha ha ha. Kapten är glad för lågt pris, så att skylla på tom plånbok stör inte alls. Och att hans fru är vacker, jo det håller han ju med om. Men att hennes utseende kunde bidra till lägre priser var dock något nytt. (De flesta brukar klaga på att fruarna är dyra, men Kaptens fru bidrar i synnerhet till god ekonomi).
Tips till alla män: Har du en snygg fru så kan du får rabatt på en sån här som bilden visar ovan, en terminal. Hur mycket dock är oklart, men det hänger kanske på frun.
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 
 

Startklara

Vi har ett fantastiskt väder. Det är så blå himmel så det knastrar i ögonen.
I lördags hade vi grannarna på besök. Mycket trevligt. En massa god mat, paltkoma näst intill. Söndagen blev en rätt lugn historia. Det här att sitta uppe och sudda sent om kvällen orkar vi nästan inte längre. När man var liten så var det en bestraffning att få gå och lägga sig tidigt. Numera så är det bästa vinstlotten att få krypa ner i bingen vid 21-tiden. Ligga och läsa och mysa i väntan på John Blund.
 
Så nu när vi diskat upp efter kalaset och Kapten pysslat med tillverkning av en tröskel så satte vi oss med en fika och diskuterade. Då det riskerar att bli frost om nätterna så har de nu stängt av vattnet på kajen. Vi får fortfarande tag på vatten, men tappstället finns lite längre bort. Och med soliga dagar var och varannan dag. Med ankarspelet fixat. Med hela Dordrecht synat inpå varenda gränd. Och med nyfikenheten krypandes i kroppen....är det då kanske läge att dra vidare månne?
 
Vi övervägde fram och tillbaka.
 
Vad har vi kvar här i Dordrecht att göra? Vi har gott om vänner här. Fick en förfrågan om att komma hem till hamnkaptenen Riki om ett par veckor. Den stora julmarknaden går dessutom av stapeln helgen 16-18 december.
 
Men vänner kommer alltid att bjuda in och julmarknader kommer att avlösa varandra. Någonstans måste man dra gränsen, linjen, sträcket.
 
Vi är klara med allt meck ombord. Återstår gör några småsaker som vi egentligen kan uträtta varsomhelst på jorden. 
 
Så nu sover vi på saken och det kan tänkas att vi startar motorn en vacker dag och puttrar ut ur Wijnhaven där vi tackar Dordrecht för denna gång. Dordrecht är en underbar plats att besöka, där vi blivit mycket väl mottagna, fått många vänner och där vi bara älskar stadens arkitektur och lugna tempo. Men är det inte dags att dra vidare nu när vi har fixat allt som legat i pipen???
 
Ni lär märka. Denna vecka blir vi dock kvar...men sen kanske...och vi vet vart vi ska i så fall. Men vi avslöjar inget nu.
 
Åhh så spännande....
 
I övrigt håller en tröskel på att se dagens ljus.
Mellan salong och verkstad ser det ut så här. Tråkiga rör.
Än är bitarna lösa...men något såhär kommer det att bli.
 
Det känns så bra att vara startklara på nytt. Känslan är fantastisk.
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 
 
 
 

Fox Walk

Woop woop! Dagarna flyter på...(jo det är väl en lämpligt uttryck för den som lever på vattnet)

Vi har ju som sagt fått leverans av vår ankarkätting. ”Kättingmannen” kom och levererade den fram till båten. En mycket trevligt man som hann med en fika ombord på Wilma innan han åkte vidare till sitt arbete. Han berättade att han varit i Skandinavien och i Sverige förut. Främst i affärer. Men framför allt så har han varit i Sverige på en kurs. En kurs i att ”hitta tillbaka till naturen” igen. Ja nog hade vi tyckt detta varit småfånigt för ett tiotal år sedan. Att behöva gå kurs för en sådan sak. Är det inte bara att kliva ut i klorofyllen och ställa skorna i mossen. Men idag kan vi förstå det bättre. Han berättade att han upplevde det som att han aldrig riktigt blev en del av naturen utan att han kände sig som en åskådare. Att hela livet rusade förbi som en film framför hans ögon. Att det bara var en massa arbete, en almanacka full av beting och åtaganden. Det klassiska ekorrhjulet med andra ord.

 På kursen så skulle de gå ut i skogen. De hade en uppgift att notera ting som inte hörde till skogen. Så som en plastpåse, ett snöre eller något annat onaturligt som vi människor skräpat ner med i vår natur. Glad i hågen så knatade han på i skogen och han hade hittat tre-fyra saker. Kursledaren skrattade och sa att jo, det var nog bra men att han missat ett femtiotal ting längs hans väg. Va, tänkte kättingmannen. Han hade ju varit helfokuserad på uppgiften. Nästa dag fick han göra samma promenad i skogen igen. Han fick lära sig ”Foxwalk” och ”Wide Angle Vision”. Han satte ner sin fot försiktigt i mossen. Och med foten ner i backen så måste han direkt höja blicken för att se längre bort att ingen fara hotade, att kusten var klar. Precis som man tänker sig att en räv tar sig fram. Ett steg i taget, titta ner, titta upp och så sakta vidare. Efter sin promenad så hade han funnit 24 ting i skogen som låg i uppgiften att finna. Kättingmannen berättade att det gav en ökad medvetenhet om livet i största allmän och att han idag lever starkare i sina sinnen. Som en hårt arbetande egenföretagare med ansvar för sin familj och sitt företag med 25 anställda. Idag kunde han fatta bättre beslut för sin verksamhet och för sin egen del. Han mådde bra själsligt.

Vi förstår honom mycket väl...det är väl där våra tankar kring ett seglande kommer in. Vad händer med en själv när man har enormt med tid? För vår del på havet eller i naturen längs med kusten. Vi har haft flera segeldagar där en hel dag flutit förbi, vi har knappt pratat med varandra. Vi har suttit och tänkt de tankar som dykt upp av sig självt i huvudet och framför allt så har vi betraktat på allt runtomkring. Man kan tro att man har tråkigt och är sysslolös med tio timmar ute på havet. Men svaret är nej. När du landat tillräckligt i dig själv så finns där massor att se och reflektera över. Vi tror människan i rätt hög grad är gjord för eftertanke och funderingar. Vi tror gärna när vi springer i ekorrhjulet att vi har kontroll....  Men det är kanske den som mest tror sig ha koll på sin situation, agendan full med deadlines,  som är i störst behov av tid och eftertanke. Man missar mycket av livet. och många är nog rädda för tid..rädda för att känna sig uttråkade och rädda att möta sina egna tankar. Tänk på det nästa gång du sätter dig ensam på ett kafé eller ett tåg eller liknande plats. Försök då att undvika att titta på din klocka och i din mobil. Utan sitt och studera din omgivning och sitt bara stilla. Att ägna sig åt betraktelser och filosofiska tankar är också att göra något. För många börjar det krypa i kroppen. Man blir lätt rastlös.

Eller ännu mer vågat..ha en helt it-fri helg. Många blir oroliga och nervösa. Det är först när du landat i dig själv som du kan släppa detta ideligen störande informationsflöde vi utsätts för dygnet runt.

Häromdagen så cyklade vi till IKEA igen (hejja hejja, vi hojjade totalt fyra timmar den dagen) I restaurangen så satt vi och samtalade med varandra. Här i Holland så är det färre personer som rymmer ner i sina mobiler än vad det är i Sverige som vi uppfattar det. Vi har studerat detta i Sverige på just IKEA. Alla sitter uppslukade av sina mobiler där hemma, men här så ser man inte alls dessa mobiler i tid och otid. Mammor sitter och pratar aktivt med sina barn. Man samtalar och det pågår interaktioner mellan människor som inte ens känner varandra. Ett barn som en mamma släppt loss lite mellan alla borden vilket får bordsgrannarna att börja prata med varandra och med det lilla barnet. Råkar man av misstag stöta emot någon i en kö så är det en anledning till att inleda ett samtal med din kö-granne.

Ja nog om detta...många tycker det kanske är mossigt. Men ska vi fortsätta rusa på som vi gör så kommer vi bli socialt handikappade och ständigt sökande efter meningen med livet.

Innan vi slagit oss ned med vår lunchtallrik på IKEA (denna gång åt vi inte köttbullar med mos dock) så hade vi betalat för maten. Det satt en liten trevlig ung tjej i kassan. Vi pratade engelska med henne, vi frågade något om dryck till maten. Och så frågade hon; -Where do you come from?

-From Sweden.

-Ja det gör jag med, svarade hon då på klockren svenska. Det kändes helunderligt att höra någon här prata svenska helt plötsligt. Vi skrattade och frågade henne vad en svensk tjej gör här på ett IKEA-varuhus i Holland. Hon berättade att hon flyttat hit för några månader sedan pga kärleken, och att hon fått jobb på IKEA. –Ni då? Vad gör ni här? Ville hon veta.

-Vi är långseglare som är på väg till värmen som stannat till här ett tag. -Vi ligger med båten i Dordrecht!

-Vaa!!! Det menar ni inte. Jag bor i Dordrecht!

Det visade sig att tjejen, Cecilia, bodde jättenära Wilma och Wijnhaven. Vi lämnade över vårt visitkort och bad henne höra av sig. Att hon kunde ta med sig sin pojkvän och komma ner på en fika någon dag.

I övrigt så har denna vecka varit fylld med möten med människor och beting av olika slag. Efter vårt blåsiga väder häromdagen så hade Mr Kees presenning på hans båt blåst av. Så Kapten Betong tillbringade en halv dag med Kees och de fixade med båten och fikade.

Och vi har därtill fått ett annat litet uppdrag. Det finns en svenskbåt som är upptagen på vinterförvaring här. Vi blivit ombedda att gulla lite med deras båt. Ladda batterier och mäta några saker. Vi hjälper så gärna..känns bra att kunna vara behjälplig. Vi vet hur det är att vara långt ifrån sig båt.

Vi är på ett båtvarv och sköter om en annan svenskbåt.

I skrivande stund står köttgrytan på spisen och puttrar. Hans o Esther kommer ombord ikväll. I vår ostressade takt så går dagarna åt till de få beting som ändå utgör ett långseglarliv. Det är underbart när de mest vardagliga tingen får ta sin tid. Och man har tid att fördjupa sig i saker som man stöter på. Givetvis blev vi nyfikna på kättingmannens berättande om Foxwalking och Wide Angle Vision. Vi hittade lite information om detta och har lagt upp två filmer. Vad vi förstår så de människor som ägnar sig åt Foxwalking är de som jagar samt andra som studerar naturen och vill komma nära djuren ostört. Samt att det finns med i överlevnadskurser. Och som för kättingmannen, att bara kunna landa i sig själv och må bra och hitta kontakten med moder jord. Det är säkert en utmärkt kurs för företagsledare. Inte alls flummigt...snarare basic.

Skepp o Hoj!