Simma Lugnt

Dordrecht fortsätter att överraska oss. Grannarna på terassen intill berättade att det skulle bli kanalsimning under lördagen. Eventet Swim to Fight Cancer skulle äga rum med en massa trevligt jippo runt i kring. Vi gick till parallellkanalen där starten skulle äga rum vid halv tolv. Stämningen stod hög, ballonger och folkfest. Os-landslaget i simning var där och förgyllde eventet, visserligen inte med någon simning, men ändå. Här fick vi se konkurrenterna till bland annat Sara Sjöström (kändes lite stort faktiskt). Holländarna var mäkta stolta över sina OS-hjältar märktes det. De hade en slagverksorkester på plats vilket var bland de häftigaste vi sett. Det fanns olika distanser för simmarna att välja på, allt ifrån 2,4 kilometer till kortare sådan. Och även distanser för barn. Alla startade vid olika tidpunkter så det var röda simmössor i vattnet under flertalet timmar. Stånd med mat och dryck förgyllde. Och folk satt utmed kajerna i solen och hejade på de som kämpade mot vattenmassorna och cancern.

Och vädret...en strålande sol. Slagverksorkestern hade de stoppat ner i en turistbåt och så åkte de igenom kanalsystemet alltmedan slagen från trummorna ekade mellan husväggarna. Före dem åkte OS-landslaget i simning. Vi filmade en snutt, tyvärr studsar ljudet på filmen på ett sätt som inte gör verkligheten rättvisa. Men det var ingen som var i Dordrecht denna lördag som inte blev imponerad och rörd. Folk reste sig från sina matbord på restaurangerna för att ställa sig vid brofästena och se slagverkarna in full action. I flera timmar slog de i trummorna, följde trumledarens visslingar. Ibland ställde de sig ”Freeze”, helt stilla, under några evighetssekunder. Och på en given signal så började alla slå igen på sina trummor. Hela båten gungade stundom. Och när de passerade de lägsta broarna var de tvungna att huka sig.

Det hela avrundades inte sämre med än att vi fick en överraskande exotisk upplevelse som bonus. Ända sedan vi kom till Dordrecht har Tjoppe skojat och tjatat om att han vill se en krokodil i vattnet. Stundom får man känslan av Nilen, särskilt på kanalerna i naturreservatet. Helena har envist förklarat för Tjoppe om att han nog inte kommer få se någon krokodil här. Men vad händer då, när vi går över en av de mindre broarna här i staden. Jo vi tittar ner och får se en...SKÖLDPADDA. Jo det är sant, en helt livs levande rätt så stor turtle är också ute och simmar i kanalen. Mot Cancern är ovisst. Den såg hemmavan ut på något sätt, som att den visste vart den skulle. Och invid en husvägg som stod ner i vattnet så tog han sen ett djupdyk och försvann. Var det kanske ner i det undergjordiska dikessystem månne? Kanske bodde han här för jämnan, uppvärmd av husen, en liten krabat som rymt eller blivit utsläppt från någon uttråkad ägare? För inte kunde han väl ha simmat hit ända bortifrån hemmavattnen? Nu har de förvisso planterat in exotiska växter i naturreservatet, blommor från Himalaya bland annat. Så inte tog de väl med sig sköldpaddor och planterade in här då...på 1700-talet? Frågorna är många. Men helt sant är att i Dordrecht bor en sköldpadda som är ute på en simtur ibland. Inte en krokodil...men iallafall. (Enligt internet så kan sköldpaddor leva på alla platser utom på Arktis och Antartiskt)

Vi satte oss i solen på torget och njöt av folkvimlet på eftermiddagen. Vi pratade om Dordrecht, om hur oväntad staden hade varit för oss. Här kommer vi inseglandes och har ingen aning, solen lyser mest varje dag från en knallblå himmel. Och på stan är det upplevelser och spektakel, de gamla byggnaderna och naturen intill är som guldskatter. Här hör man inga sirener eller stök på stan...nej här umgås alla med stort hjärta. Varje år hotar översvämningar i staden då Alpernas snö smälter. Myndigheterna håller staden med sandsäcker och invånarna hjälps åt. Alla bygger murar och vallar av sandsäckarna där alla börjar hos den som bor längst ner och är mest hotad. Därefter går man vidare till nästa på tur. Man håller ihop och är hjälpsamma, många verkar känna varandra här i de äldre stadsdelarna. Det är nästan lite omöjligt att förbli anonym här...människor tar initiativ till kontakt och det känns lätt att skaffa vänner här. Helena sa till Tjoppe där vi satt i solskenet med en cappuccino;

-Om någon skulle fråga mig vilket i mitt tycke de fem bästa städerna i världen är, så skulle jag svara Dordrecht som en av dem!

Och det känns verkligen så. Inte så vi inte skulle vilja fortsätta att segla vidare. Men absolut som ett minne för framtiden, där ordet Dordrecht skulle få oss att le stort och en varm känsla sprider sig i bröstet. Vilken tur att vi valde att ta det längre stoppet här. Vi är övertygade om att ingen annan stad i varesig Sverige eller Holland hade kunnat slå detta, även om det finns en massa andra fantastiska platser.

Nu hoppas vi att alla simmarna är torra och nöjda med sina insatser. Ett liknande event hade faktiskt passat väldigt bra för Nissan i Halmstad. Att ha start o mål i höjd med Piccasso-parken där eliten får simma runt laxön och tillbaka ner. Det hade kunnat vara något...och Halmstad gillar ju event av liknande slag. Vem vet, kanske Swim to Fight Cancer sprider sig. Eventet finns oss veteligen i Amsterdam och Dordrecht idag. Varför inte även där hemma?!

Ja Dordrecht imponerar, tropiska nätter och sköldpaddor. Det är så man undrar vart man har hamnat. Och idag fick vi träff på ett tvätteri här i staden när vi googlade. I hamnen betalar vi 95 euro för en månad. Mindre än vad man hade fått punga ut för en hotellnatt. Som ni märker så går vi inte runt och lider i väntan på vår propeller. Och vi bär hela tiden en känsla av att Dordrecht har mer att överraska oss med. Frågan är bara vad.

Men en krokodil...??

Nä där går nog gränsen.

En film från denna fantastiska dag i Dordrecht.

 
Skepp o Hoj!

Följ med på en tur

Följ med oss på en tur i Dordrecht kanaler, ger en känsla av Venedig.
 
Vi har lagt upp lite foton i slutet för vetskap.
 
Skepp o Hoj!

Sauce Béarnaise

Ett härligt högtryck har placerat sig ovanför oss, dagstemperaturer på 32-33 grader och nattemperaturer långt över tjugo. Normalt finns det ständigt beting att göra ombord. Och vi är noga med att hålla på våra rutiner och vi är hyggligt diciplinerade.

Men nu är det så varmt på eftermiddagarna ombord att värmen tenderar att konkurrera ut en finsk bastu.. Vi blir slöa av värmen... All ansträngning kostar på. Så varför inte låta sig ha lata dagar så länge kvicksilvret slår klackarna i taket.

Så nu ligger vi i hängmattorna och läser böcker, spelar yatzy i sittbrunnen, tar en tupplur på bryggan, kör lilljollen runt i kanalerna, fikar och helt enkelt bara slappar och njuter. Stundom ser båten ut som ett slagfält...att plocka undan efter sig mynnar ut i en enorm svettattack, när solen står som högst så har vi 40-45 grader ombord.

Så vi har det skönt som aldrig förr. Vårt största bekymmer är våra funderingar för hur det ska gå för pensionärsgänget som ljudboken handlar om. De begår bankrån och rånar kasinon. Och de gömmer diamanter i sina promenadkäppar. De stjäl knark från ett MC-gäng. Men de slarvar hela tiden bort sitt stöldgods, eller blir lurade och bestulna själva. Ja de är efterlysta som ni förstår och de hamnar ständigt i knipa. Så när ljudboken emellanåt är avslagen så har vi fullt upp att fundera över deras förehavanden. Hur ska detta sluta?

Ena kvällen trotsade vi värmen ombord och gick in och slog en hemmagjord bearnaisesås. Vi har inte kunnat hitta någon i affärerna och de som ser ut att likna en traditionell bea är fulla med E-nummer och är sockerstinna. I Sverige går det faktiskt att hitta rätt schysst bea i affärerna. Vi har drömt och längtat en längre tid efter en riktigt god Bea och nu slog vi till och lagade en själva från grunden. All industrifabricerad mat i affärerna där vi har svårt att hitta schyssta råvaror, är kanske vår lycka trots allt. Den tvingar oss att använda råvaror och vår fantasi än mer. Till saken är att det är inte alls svårt att slå sin egen bea, men den kräver lite fysik i visparmen. Det är mest att man lätt fastnar i gamla hjulspår. Ofta har man redan alla ingredienser hemma. Men ändå så köper man sin  färdiga bea, hollandaise, mayo eller aioli. Och smaken sen, gah! Vi åt såsen tillsammans med en grillad köttbit som fått goa sig i vår egna marinad. Och till det en fräsch tomatsallad till. Vi höll på att dö lyckodöden när vi åt, som vi slickade skålarna på slutet.

 
Middag i skymning. Sauce Béarnaise är namnat från landskapet Béarn i södra Frankrike, den har funnits sedan 1836 vad man vet.

Och en av nätterna var det så varmt när vi skulle gå och knyta oss. Så vi tog våra täcken och kuddar och vi la oss i hängmattorna och hängde upp en fotogenlykta emellan oss. Så vi sov ute under bar himmel. Någon spelade klassisk musik från husen intill. Och vi följde skönt båtens rörelser med Lilla Björn ovanför masten. Gissa om romantiskt. Men till slut vill kroppen vända sig när man sover. Och att ligga på mage i en hängmatta är en utmaning. Så klockan tre på natten så kröp vi in i våra sängar i kojen och sov vidare. Temperaturen hade lagt sig vid det laget så det var svalt och skönt ombord.

Ena dagen när vi åkte en vända med lilljollen och senare satt på bryggan och dinglade med fötterna så ropade någon från terassen intill. Ett holländskt par i vår ålder tittade ut och frågade;

-Would you like to come over for a drink?

Vi hade egentligen tänkt duscha och fundera över middag. Men det är fantastiskt trevligt när människor tar initiativ och bjuder in. Vi tackade ja till erbjudandet. Hittade en skjorta och sommarklänning att dra på för att inte dyka upp i bikini och tjoppes bara överkropp. Så där blev vi hela kvällen på deras terass med utsikt över Wilma. Och vi umgicks och hade trevligt. Hon var journalist och han politiker. De var nyfikna på vilka vi var, de har ju sett vår båt i ett par veckor nu. Så samtalen under kvällen var enormt inressanta där vi nu fått lite inblick i hur det holländska samhället fungerar. Och de har fått lite inblick i ett långseglar liv och hur Sverige är. Det slutade inte sämre än att det blev middag med kycklingspett och somrig sallad därtill. Klockan ett på natten tackade vi för oss och tassade ner på Wilma. Mycket trevligt och vi kommer garaterat att ses fler gånger. Kanske kan vi locka med en god gryta ombord på Wilma någon kväll så kan de få se hur ett gungande hem på tio gånger fyra meter ser ut. Men först får vi vänta in svalare väder. Annars dör de av värmeslag.

Ja den som lever få se.

Skepp o Hoj!