Smeden Jack går igen..

Som kanske inte alla vet så infaller Halloween enligt tradtionen just den 31 oktober. Den gamla irländska traditionen, som togs med av emigranterna till Amerika, firade att skördesäsongen var slut och och vinterhalvåret började den 31 oktober. Tron hos Kelterna var att osynliga krafter var i rörelse och de dödas själar kunde återvända till jorden under Halloween-natten. Till traditionen bjöd även att gå runt med ljusförsedda rovor med utskurna ansikten, s k Jack - o´- Lantern. Traditionen säger att lanternorna representerade smeden Jack som varit för ond för att komma in i himlen. Han hade även lurat jävulen så han fick inte komma in i helvetet heller, utan fick han irra runt på jorden. Här på båten har vi inte sett till någon pumpaförsedd smed, vi tror inte heller att det spökar. Men om man är lite vidskeplig så skulle man nog lätt kunna dra igång historier kring vårt gamla flytetyg. Dels så förekommer en del ljud ombord, alla givetvis med vetenskaplig förklaring, även om vi inte alltid hittar den rätta förklaringen på en gång. Och säkerligen finns det småläskiga historier kring de sjömän som varit aktiva ombord, oväder ute på Nordsjön och vem vet - ve och fasa - om någon hamnat man över bord. Något som än idag är det värsta som kan hända ute på havet. Den där smeden Jack verkar ju lite för larvig för att våga sig ut till sjöss, då han istället valt att skrämmas med en grönsak. Hur som helst så är traditionen idag etablerad i Sverige. Det förekom visst en Halloweenfest i Stockholm år 1961 som spårade ur och som polisen blev tillkallad till, och denna hittills okända sed måste ha varit smått skrämmande för ordningsmakten och andra. Helena har varit med om en liknande händelse, då hennes tidigare arbetsplats skulle överraska de utländska arbetarna med ett luciafirande. Efter mörkrets inbrott så klev alla fram vid vederbörandes bostad, i vita särkar och glitter och stjärngossestrutar. Och så knackades det på fönstret och så stämde alla upp till sång varpå en nyfiken och överraskad arbetskamrat tittade ut genom fönstret. När vi kom till irländaren Johns bostad, så knackade vi och började sjunga. Han tittade ut och sen såg han förskräckt ut och sprang och gömde sig. Han trodde på allvar att det var ku klux klan som var i farten.
 
Ombord på båten har vi inte skyddat oss mot spöken, men dock mot regn. Vår konsult Felix af Lysekil har hjälpt oss med ett regnskydd till vår skylight. Nu kan det regna och snöa i vinter samtidigt som vi skyddar fernissan på skylighten och vi kan samtidigt ha den på glänt så vi får in frisk luft om vi så önskar. (tyvärr blev det lite reflexer i bilden, men en ny bild kommer vad det lider).
 
Och innefrån båten så ser det såhär trevligt ut.
Ett fönster i skyddet gör att vi fortfarande kan se fiskmåsarna segla över båten om mornarna. Vi tackar världens bäste Felix så mycket, tack och bock!
 
Annars håller vi på att fernissa möblerna för fullt, ja det är ju några lager som ska på så detta kommer vi ägna oss åt hela veckan.
Möblemanget mörknar alltmer. Vi har inte ens kommit halvvägs i antalet strykningar här.
 
Och i byssan ser golvet ut såhär. Den röda fyrkanten talar om vart golvbrunnen ska sitta. Intressant är det att man ser igenom plasten så länge den inte är målad.
Och denna bild är utsikten från båten en tidig morgon när solen är på gång att kliva upp. Ett riktigt projekt sunshine minst sagt.
 
Kranbalksvis!
 
Tjoppe och Helena

De döda löven..

 
Ibland dyker det upp saker bara sisådär..någon vänlig själ har lagt något vid/på båten som den tycker vi ska ha. Oftast har vi inte varit på plats ombord. Ibland finns en avsändare men som regel inte. Nu har vi fått en present igen, en hel kartong med fin ved som vi kan elda i kaminen. Och ingen avsändare så vi vet inte vem vi ska tacka. Men efter inspektion i den hemliga lådan så gladdes vi åt att finna prima virke. Vi tackar och bockar för gåvan.
 
Detta är guld värt om kvällarna när temperaturen sjunker och vi är trötta och frusna efter en lång arbetsdag.
 
Det har slagit om till kyligare väder nu, men med kylan så har det också varit klart och molnfritt. Och utan moln - ja det betyder sol. Vi har fått klä oss ordentligt men det har varit värt kylan när vi samtidigt fått en härlig höstsol att vända ansiktena emot.
 
Ombord under veckan har vi spacklat och slipat i byssan.
Idel jämna och släta ytor. Och medan Tjoppe slipade väggarna så gjorde Helena rent stålrollern som vi använder när vi plastar.
 
Och öppningen mellan byssan och matsalen sattes igen för att stänga ute den värsta styrendoften.
Och så här långt kommet så var vi förberedda för den kommande plastningen. Vi åt en sen middag och kröp ner i kojs och vaknade till en frostig morgon.
En glad Tjoppe blev avbildad i morgonfrosten. Vart efter dagen gick så smälte han sakta, alltså inte den riktiga Tjoppe. Vi plockade fram alla våra plastningsprylar. Vi kan det här efter några tons plastande..Helena ställde sig på kajen och började riva glas i solskenet.
Och så var arbetet igång..plast, härdare, aceton, rollrar och hinkar, glas och så vidare.
Tjoppe har börjat stryka plast. Ett tåligare golv får man leta efter. Och givetvis plastar vi upp en liten bit på väggen också. Med en båt som rör sig så är aldrig golvet plant, så man får ta hjälp av golvskrapa när man skurar. Då är det bra att ha plast en bit upp på väggen.
Halvvägs..
 
Och för att Tjoppe skulle få ventilera sig med frisk luft emellanåt så passade det med en fika på kajen. Ett underbart höstväder, och inte behövde vi vara så rädda för att plasten skulle börja härda i hinken då temperaturen i köket var blygsam men tillräcklig.
 
Vi och båten badade i solsken.
Fullt med höstlöv i Nissan. Vilka vackra löv sa Helena till Tjoppe. -De är döda! Kom svaret. Helena gav sig inte -Vilka vackra döda löv i vattnet! Jo det kunde Tjoppe hålla med om. Fast han föredrar dem gröna fortfarande på sitt träd än fallna till marken när höstmörkret sakta lägger sig.
Och när vi satt där med tekoppen och njöt av de döda löven och den småkalla solen så diskuterade vi vårt blivande ankarspel som vi ska börja titta närmare på vad det lider.
Styrendoften vädras ut medan vi satt och fikade.
Och ett lika säkert hösttecken som lövens död är om hösten är, så har y-bommarna blivit upplockade för vintern. Nu är vi nästan ensamma på kajen under några månader tills Tjoppes gröna löv åter sitter på träden.
Tjoppe muntrades upp med en samarin. I affären tidigare hade Helena frågat -fikabröd?! Svaret kom snabbt -jag vill ha Samarin. Helena tänkte fundersamt över svaret; salt brusvatten kan inte vara en höjdare, inte ens till kaffe eller te. Men så klev Tjoppe fram till ett paket med fyra mazariner i och så ler han brett och säger -SAMARINER!
Med samarinfyllda bukar under betraktande av döda lövs framfart i Nissanplurret till en höstsvag sol så fortsatte vi därefter plastandet tills vi äntligen blev klara. Lagom till solnedgången som inträder tidigt numera. Då återstod det bara att runda av dagen lite med mera jobb. Helena började förbereda middagen, grillad fläskfilé med en smarrig tomat och fetaost-sallad.
Matlagningen är enkel när man inte har ett kök. Trevligt smuttande på en druv/granatäpple/rooibos-juice under tiden. Drycken är ett mycket gott alkoholfritt alternativ. För arbetsdagen var inte helt över trots att maten höll på att förberedas. Tjoppe hade tagit fatt i en pensel och oljade sittgrupperna.
 
Genast ändrade sig möblerna karaktär när den mörka träfärgen kom fram.
 
Sen en dusch, grillning av kött och en trevlig avslutning med mat och vin framför brasan och tv:n innan vi åter kröp till sängs. Otroligt vad en dag går fort.
 
Alle man på däck!
 
Tjoppe och Helena

Med ryggen mot land

Vi gav oss ut en söndag förmiddag då vattnet låg helt platt och vi inte behövde surra något ombord. Vi njöt av stillheten ute till havs, låg och drev ett tag för att äta en sen frukost. Tjoppe och Konstruktören ville fortsätta till Portugal, men Helena satte stopp för idén. Men nog känns det frestande att inte vända tillbaka. Kanske nästa gång.
 
Mot horisonten!
 
Tjoppe och Helena