Livets goda

Nu är plastningen avslutad och vi kan pusta ut. Känslan är otrolig, och med detta tunga och kletiga arbetsmoment i ryggen så gläds vi åt att kunna börja måla.



Den sista och avslutande delen av vår plastar-historia var styrhyttstaket. Tjoppe fick till en början plasta det mesta själv, då Helena var iväg på ett annat arbetsuppdrag. Och det som ter sig så enkelt när man är två visar sig vara en helt annan femma när man är singel. Väl förberedd med glas och plast och aceton så började Tjoppe. Men snart gällde det att hoppa ner från taket, och ut på kajen för att börja fylla på nytt. Och efter  ytterligare någon timme så kör det ihop sig och Tjoppe hoppade upp och ner mellan tak och kaj i närmare trettiograders värme. Tungt och kladdigt och stressigt, vid något tillfälle hann plasten börja brinna i hinken. När Helena väl dök upp senare så pustade Tjoppe ut och bedyrade hur viktig hon är, hur allt blir mycket enklare med hans assistent. Så Helena hoppade i arbetskläderna och så slutfördes plastningen i solskenet.



Här skyddar vi dörrar och ventiler från rinnande plast medan Tjoppe plastar sidor och underkanten på taket.

Glada och trötta så bröt vi för lite god mat, kalkonfilé med färska primörer och hemodlad koriander. Mums!



Och till detta ett mycket passande vin.



Denna gamla kultflaska finns faktiskt att få tag på fortfarande. Och uppe på däck i solnedgången så slog vi oss ner med vår mat och vårt vinglas. Chiantivinet görs på Sangiovesedruvan, en druva som ger mjuka men samtidigt lite kryddiga toner. Och det passar perfekt till den lite lättare maten, ljusa köttslag, pasta, buffé som exempel. Mat och vin är definitivt inte bara näring som ska intas med smaklökarna, utan hela inramningen har betydelse för matupplevelsen. Här får definivt ögat sitt, vacker solnedgång, vacker vinflaska och mat med färg. Det gäller att njuta den korta stund vi har.

Dagen därpå hade vi ett fullspäckat schema igen. Det hade utlovats regn ytterligare något dygn senare och vi insåg att här är goda råd dyra. Vi bestämde oss för att måla denna sista varma sommardag innan kylan och regnet var tillbaka.



Grå grå, grå grå är grundfärgen. Sida vid sida arbetade vi på.



Vi började med att måla på babordssidan så vi kunde få den värmande solen på oss. Och så öppnade vi ventilen till byssan och satte på radion så det skrålade ut till våra öron.

Efter ett par timmar så la vi färgen åt sidan, bytte om för att åka till Tylösand för att titta på studentbalen.



Helenas dotter tar studenten och alla undomarna kommer i kortege i vackra bilar och när de släpps av så går de på röda mattan fram till festlokalen. Nära och kära står på sidorna och trängs för att få en bild av alla de unga vackra. Helena blev stolt som en tupp när dottern dök upp i sin blåa kreation.

Med alla hundratals människor runtomkring där det var svårt att få en skymt av alla eleverna så gav vi tillslut upp och åkte tillbaka till båten. Där tog färgen vid igen.



Och vi höll på tills vi var helt klara med relingen.



Vi kände oss förtjänta av en kopp te vid relingskanten.



Och det såg ut att bli ännu en vacker kväll, den sista innan väderomslaget.



Nu väntas lite slipning av ojämnheter i plasten och att rugga upp den gamla målade ytan innan vi lägger på den vita färgen på brädgången. Och vi hoppas att vi får tillräckligt långa regnuppehåll för att kunna fatta penseln.

Något annat trevligt som har hänt är att vi har fått våra mattor levererade.



Välkommen hem till oss!



Och innanför dörren i korridoren har vi en lång matta som är mjuk att gå på. M/S Sunshine heter ju inte båten - än! Men med tiden så.. Riktigt roligt är det när man kan designa mattor själv.

Annat kul är att det prunkar i krukorna, jordgubbarna börjar bli stora. Det blir nog egna gubbar till midsommartårtan!



Vi vårdar och tittar till odlingarna ofta och följer utvecklingen med spänning.

Ja så mycket mer har nog inte hänt i vårt snurriga båtliv.

Hissa segel!

Tjoppe och Helena



Ta skydd!

I flera dagar har vi nu dragit fram plastfat, glas, hinkar och rollrar medmera. Och så har vi fortsatt vårt eviga plastande av reling och styrhyttstak. Då Cirkus Scott har slagit sig ner i staden och bara två hundra meter från båten så har vi haft nära till såväl elefanter som förbipasserande människor. Och många trevliga kommentarer om hur fin båten blir har vi fått. Men den bästa kommentaren kom från en pojke i 8 årsålder. När plastfatet började bli något tomt så la vi upp den på stenmuren intill Tullhuset. Och där låg det, det stora blåa fatet med varningstext och märken på. Pojken närmade sig med sin familj, hoppade till av förskräckelse när han ser fatet och tittar sig runt efter var han kan ta skydd och samtidigt pekar han mot fatet och skriker;            -AKTA; DET ÄR SPRÄNGMEDEL!! Med en otrolig inlevelse så sprudlade han ur sig teorier om hur sprängmedlet hade hamnat där på muren. 



Utsikten från vår båt, Cirkus Scotts otroligt stora tält restes på ett par timmar. Ena dagen så rymde en elefant och han spatserade runt i hamnområdet.

Vi fortsatte vårt plastande fast babordssidan av relingen. Där har vi vattnet på utsidan och kunde inte längre ta hjälp av kajen att stå på. Då blev det flotte och stege. Tjoppe på utsidan och Helena på insidan av relingen och så lät vi hinken med plast gå emellan och vi plastade bit för bit. På väderleken var det lovat uppehåll. Och med nästan allt färdigplastat, så vad händer. En jäkla liten mörk molntuss passerar ovanför båten och släpper lite stänk. Om någon har undgått att se Tjoppe arg, så ska ni vara glada för detta. Om en bil går sönder, en motor, en bro rasar eller ett höghus lika så så blir han inte arg. Då skulle han bara bygga upp det igen. MEN REGN! Och vår nyplastade reling som inte hunnit härda riskerade att bli förstörd.



Svordomarna haglade över hamnområdet. Och inte bara en gång.



Där kom den igen, svordomen! Vokabulären är inte till för barnaöron vill tilläggas. Vi försökte hålla över byggplast över relingen men det blåste för mycket så det var inte lönt. Vi tittade på klart.se för att se om de ändrat väderleksprognosen. Den sa att det skulle vara en stor sol över oss.



-JAG HATAR METEOLOGER!! Tjoppe var inte nådig. -JAG HATAR DET HÄR LANDET! Och medan han fortfarande klampade runt på båten i ilska så slutade det faktiskt att regna. Då tystnade den arge mannen och vi kollade in plasten. Var den förstörd? Tjoppe rollar ur mer luft med aceton för att se om allt var förstört men vi verkade ha klarat oss. Puh! Sen kom solen tillbaka och vi kunde fortsätta. Vi höll på till sena kvällen och kunde sätta punkt när hela relingen runt om var plastad. Även det fina fotavtrycket var tillfixat.


Så med facit så blev det ändå en mycket trevlig arbetsdag med hela relingen klar. Återstår gör styrhyttstaket. Vi åt en sen middag och innan vi gick in så vattnade vi jordgubbsplantorna i växthuset. Det växer och knakar och Tjoppe verkar inte ha något emot trädgårdsmästaryrket. Men meteorologer, de bör hålla sig på avstånd!



Vi somnade bums som vanligt och det blev en regnfri natt. Skönt för Helena och Jordgubbarna!

Ta skydd! (kan gälla så väl mot sprängmedel som Tjoppar!)

Tjoppe och Helena

Storlek 44

En vecka har förflutit sen bokstäverna bildade ord i senaste inlägget. Ett bästa sommarväder har etablerat sig, sol sol sol och riktigt varmt, i ett par dagar har vi haft 29 grader. Annars svala 22-26 vilket är en perfekt temperatur för man ska må som en kung. Med det torra och varma vädret så kom då dagen D då vi äntligen kunde börja plasta. I några dagar har vi nu plågat kajområdet med en tung styréndoft. Vi tycker lukten sitter överallt, den i det närmaste sticker i näsan. Och när våra promenanta medmänniskor kommer förbi så säger många: -Åh vad gott det luktar! Eller: -Det luktar barndom! Med dessa positiva utfall så har vi insett att det råder en viss skillnad mellan att stå med näsan i plastfatet eller att förnimma doften på 25 meters avstånd. Att nu äntligen få börja plasta finalen på båten är något vi verkligen har längtat efter. Skrov, brädgång, däck, styrhytt, däcksbyggnad och så nu reling och styrhyttstak, allt gjort under rätta väderleksförhållanden under de senaste fyra åren. (Och det är en bedrift i sig i detta nederbördstäta land!) Vi gjorde ett snabbt överslag..närmare fyra ton plast. När nu det kommer förbi folk i all välmening för att ge goda råd så är vi själva fullt övertygade om att vi redan gjort alla grodor, vi testat alla arbetssätt, använt alla tänkbara redskap. På Scott Bader, där vi köper plast och glas, ett företag som är världsledande inom plastindustrin och de levererar till huvudsakligen företag så låg vi första sommaren på deras 10itopplista av de kunder som handlat mest. Så ett gott råd kring plastandet tar vi med en nypa salt likt säkert en som seglat jorden runt skulle göra om hur man framför en segelbåt. På Scott Bader är de fantastiskt serviceinriktade, de förstår vädrets makter och när man inser att glaset tar slut och man behöver en rulle till och ringer sent fredag eftermiddag. Ja då stannar någon av personalen kvar tills man hunnit dit. Övertid för en enda kund! Vi tackar så mycket.



Relingen är bultad i spanten, 60 bult. Här har vi spacklat igen hålen innan plasten åker fram.



Självklart behöver man grunda med en stadig frukost. Ägg och bacon.



Vår utsikt från frukostbordet. Så liten en har, så gött en mår!

Därefter var det påklädning, snickarbyxor och oömma kläder och inget långt hår som fladdrar, plast i håret är lika med sax!



-Nu kör vi, sista tagningen! Vi baxar fram fatet som vi haft i bilen i en vecka. Det är välblandat innehållet efter en veckas rundkörining i staden, vilket är bra.


Första biten glas och plast.



Vi kan våra roller, och vi behöver nästan inte prata med varandra utan det går på rutin.



Bit för bit. Det ser mycket lätt och fort ut på bilderna, men det tar sina timmar att plasta. Mängden härdare kan anpassas lite efter utetemperatur, man vill inte att plasten ska börja brinna (stelna) i hinken innan man är klar och samtidigt vill man att plasten ska härda på relingen hyggligt fort. När kvällstemperaturen kommer och det går ner mot 15 grader så stannar härdningsprocessen av. Och har det då inte härdat och regnet, tvi vale, kommer. Ja då är det inte roligt. Plasten blir vit och konstig, med dålig hållfasthet så då får man göra om.



Styréndoftande kvinna som ägnar sig åt legoarbete.



Arbetet fortgår tills kvällen kommer. Hungriga och trötta får vi ge upp. Så gott som hela styrbordsrelingen hann vi med första plastardagen.

Vi städar undan och tar oss en dusch för att sen åka iväg för en bit mat. Rätt så slut är man efter en hel dag i värmen och doften så en hamburgare från grillkiosken sitter fint. Vi lämnar båten, och vi har sparat en bit av relingen där vi inte plastat så vi kan hoppa i och ur båten. Och till synes för att man ska välja rätt väg tills plasten har härdat så ställer vi fram en stol. Vi hoppar in i bilen och far iväg efter den efterlängtade burgaren. På vägen tillbaka säger Tjoppe; -Tänk så här när man lämnar båten för någon minut och plasten inte härdat än, om det skulle komma någon som kliver mitt i plasten! Helena svarar att -ja tur för oss att klockan är så mycket då, för ingen kommer ju såhär dags. Sen ser man ju var man ska kliva, varför välja vägen där inte stolen står?

Väl tillbaka till båten så parkerar vi bilen. På kajen ser vi två personer stå, vi känner först inte igen dem. Men väl lite närmare så visar det sig att den ena är en föredetta arbetskamrat till Helena. Vi pratar trevligt för det var inte igår man sågs direkt. Och efter någon minuts prat så kommer erkännandet; -Jag ställde foten på relingen för att knacka på dörren. Men det var alldeles blött och kladdigt när jag klev. Arbetskamraten vänder upp sin fotsula och jovisst, just snygg plastad undersida och skon stinker styrén. -Går det att fixa båten, det blev ett märke där också!? Vi tog en kik på fotmärket på relingen.



Jo här har vi fått ett schysst avtryck, uppskattningsvis storlek 44. Vi lugnade kollegan med att berätta att vi får slipa ner märket när plasten härdat helt och så plastar vi om. Mycket skamsen såg han ut stackaren, men vi bedyrade att läget var lugnt. Han försvann med sitt sällskap därefter i riktning på bion. Och vi tänkte lite att undrar hur länge det dröjer innan han sitter där på bion och störs av den stinkande skon. Och att han tillslut inser att den dojjan är bara att kassera. Även han har nog fått ett minne för livet!



Det var onekligen en vacker kväll som olyckan var framme!

Vi åt våra hamburgare och vi summerade dagen. Jo det hade gått bra, men så typiskt med fotavtrycket på relingen. Och Tjoppe sa; -Tänk att jag ändå satt i bilen innan och sa just det, att tänk om någon kliver på relingen nu när vi vänder ryggen till för ett par minuter. Vi skrattade båda gott och därefter gick vi till sängs och dog som två klubbade grisar.

(Till f.d kollegan vill vi härmed hälsa att läget är lugnt, vi har slipat ner och plastat om nu så ingen kan se att du varit i farten längre - om man nu inte läser bloggen förstås;))

Vi fortsätter inom kort med plastandets bravader..


Han hade storlek 44 och kunde inte komma loss, tänk att fotsteg kan bli så dyra, när man hälsar på hos oss!

Tjoppe och Helena