Vårluft!

Vi har varit lite båtbyggarlediga ett par dagar för att hälsa på barn och barnbarn som bor vid den östra kusten. När vi lämnade Halmstad så låg isen fortfarande på Nissan. Och väl tillbaka så hade den spruckit upp och försvunnit. Det kändes vår och sinnena blev alldeles lätta när vi såg vattnet blänka då solstrålarna studsade på vattenytan.

Vi passade på att vända ansiktena mot solen där vi satt på kajen med en kopp te och vi planerade lite för de närmaste veckorna. Sen satte vi fart med att bygga vidare på ingången till styrhytten, samt på aktersidan om styrhytten där nedgången till maskinrummet är samt ingången till den lilla toaletten.

När mörkret lagt sig, som numera inte sker förrän vid halv sex på kvällen så fortsatte vi med lite inomhusjobb. Våra öppningsbara fönster har nu fått sina fönsterhakar ditsatta.



Känslan man får när man kan sätta bock för en uppgift är obeskrivlig.

Sen plockade vi upp leveransen av div lampor.



En stor däckslampa som ska sitta i badrumstaket och ett par sänglampor. Mässing så klart.

Och i främre hytten har vi bäddat rent med nya lakan.



Vitt och rosa, sommarfräscht. Ja vad gör man inte när våren är i antågande.



Det kräver en viss teknik att bädda denna säng, då den går i brösthöjd på Helena. Faktum är att när täckena ska på plats så slungar vi upp dem som värsta lassot, och gissa om vi har fått upp tekniken nu. I helgen letade vi efter en bra pall att ha nedanför sängen. Men vi är lite kräsna så det lutar nog åt att vi får snickra ihop något själva. Nu har vi inte större problem med att hoppa upp i sängen, men veckan då vi låg för ankare så fick Tjoppe kasta upp Helena ungefär som när han bäddar sängen. Annars hade hon fått sova på durken nedanför. Och en pall kan även vara bra om man har gäster som knoppar över. Det är ju inte säkert att det bara är Stefan Holm som kommer sova i denna binge.



Och varför inte lyxa till det med lite blomster.

Tjoppes kommentar när han kom ner i hytten och såg bäddningen och blommorna var; -Faan, va najs det ska bli att sova här!!! Och det kom från hjärtat. Nu var det lite för tidigt för sängdags så Tjoppe fick snällt hålla sig till tåls.

Men tids nog.

Ja och så mycket mer har vi inte byggt och fixat. Men det kommer...var så säkra!

Tut tut sa båten och så gick bryggan!

Tjoppe och Helena

Den sista färden.

Vi har tjuvstartat. Övertäckningen ska vi riva i vår, i påsk som senast, är vår plan. En dag kliade det rejält i fingrarna, så vi bestämde oss för att plocka bort något, om än något litet, från täckningen. Vi stod ett tag och tittade. En bit plåt? Nä då regnar det in. En bit masonit? Nä då blåser det in. Och så tittade vi på Giraffen. Och giraffen tittade tillbaka. Han såg rätt så trött och sliten däruppe där han fått stå på givakt i tre och ett halvt år. Tjoppe frågade Helena; -Begår vi ett generalfel om vi plockar ner Giraffen nu? Det trodde inte Helena. Men att då kalla båten för giraffbåten faller ju på sin natur dock. Men bort ska den ju iallafall inom några veckor. -Ok, men vad gör vi av Janne Giraffer om vi tar ner honom? -Ska vi ge bort honom till någon? fortsatte Helena. Vi tittade båda upp på den gamle giraffen och vi tyckte nog att han var för ful och sliten, och att han säkert inte skulle orka med några småbarn om man satte honom på en lekstuga eller liknande. Tjoppe sken plötsligt upp och utbrast; -Vi kan elda honom i kaminen och strö ut askan i havet under lite andaktiga former. Helena skrattade, jo denna giraff utskuren ur en bit plywood hade under vår tid fått en personlighet och familjetillhörighet utan dess like. Men Helena funderade vidare och replikerade som svar; -Om vi kremerar vår giraff gjord i plywood och håller en jordfästning för honom där vi strör honom över havet, så kommer folk tro att vi är galna. Hon fortsatte sin utläggning. -Ska jag skriva om detta på bloggen så kommer en vit picup och hämtar oss och sätter på oss tvångströjor och låser in oss på psyket. Jo Tjoppe höll med, men dock så kändes giraffen allt för familjär för att bara slänga honom på tippen. Helena hade ett förslag. -Vi tar ner honom, och sätter honom på en hedersfull plats så åker vi med honom till just tippen, där vi, innan vi lämnar honom, håller ett litet fint farväl. Vi var överens, och ett steg närmare takrivningen var ett faktum.



Tjoppe klev upp på taket och befriade Janne Giraffer från sin takposition.



Liten luggsliten Giraff verkade inte alls ledsen, Tjoppe bar ner honom mer varsam hand.

En sista bild på gänget, Helena, Janne Giraffer och Tjoppe.



Han kom till efter att en förbipasserande söndagsflanerare uttryckt sig att vår båt såg ut som Noaks Ark. Idén om att ha djur ombord väcktes och varför då inte en giraff. Vi har haft mycket glädje åt Janne, som vi klätt ut allt eftersom årstid. Tomteluva på vintern, Glass i munnen på sommaren och så har han åkt kvast till Blåkulla i påsktider. Han har även haft ett av barnbarnens nappar runt halsen och ballonger i hornen när vi haft fest ombord. Det hela kan nog ses som vansinnigt barnsligt av två stycken 45-åringar. Men det är samtidigt lite menat att livet ska inte alltid vara så allvarligt, och att man visst kan leka, fast man har klivit ur barndomen. Vi pussade på Janne och satte honom i bilen.



En trevlig syn för alla som såg oss på vår väg till tippen, en giraff i tomteluva som stack upp huvudet ur takluckan. Sämre sätt kan man sluta på om man är en bit plywood. Helena tittade upp mot taket där Janne för en stund sen suttit. -Båten ser lite opersonlig ut nu. Tjoppe höll med. Sen gasade vi iväg till återvinningsstationen.

Väl där så höll vi ett litet avskedstal till vår vän innan vi la honom i rätt konteiner. Tjoppe skrattade och sa att om någon hört oss, så måste de tro att vi är skvatt galna. Men vi var tämligen ensamma på tippen och så lämnade vi Janne där och hoppades att han skulle återvinnas till något trevligt. Tala om reinkarnation. Det kanske blir toapapper av honom och vi handlar honom på nytt. Och vi kan tydligt höra hans protest när vi ryckt honom från rullen. -Nä nu räcker det, nu är det andra gången ni skiter i mig!!

Ja ja, end of the story. Janne Giraffer är numera en historia blott.

Efteråt kändes det ganska så bra, vi plockade på oss lite mer vuxenpoäng och klev ner i maskinrummet och började plasta våra batterilådor.



Vilken gång i ordningen vi plastar har vi tappat räkningen på. Eller som Helena uttryckte sig. -Det är lika lätt att plasta som att baka en sockerkaka. Man får tänka till lite först, men i grunden har man receptet i huvudet. Hon syftade på mängden härdare i plasten, som ju faktiskt innehåller färre ingredienser än sockerkakssmeten. Resten går på rutin. Just sockerkaka och plast har vi en egen historia om. En gång bakade Helena just sockerkaka, glömde försluta den väl och gick därefter och plastade, med en sockerkaka som smakade styrén som följd. Den sockerkakan fick samma öde som giraffen.



Tjoppe tog plats nere i maskinrummet och Helena hissade ner hinkar och dyl. Att vi plastade i maskinrummet var en I-V-åtgärd. Dvs att lådorna var för stora för att gå ner i hålet så de har skruvats i hop nere i maskinrummet. I-V betyder kort och gott = Inget Val. Annars hade verkstan varit ett lämpligare ställe.



I full gång..



Tjoppe konstaterade att han har en hat-kärlek till plastandet. Materialet är så otroligt bra, man kan forma precis som man vill och det håller och blir snyggt. Det är kul att sätta fart, men ganska snart så störs man av lukten och att det blir ett ganska tradigt moment. Bättre blir det senare när plasten härdat och man målar.

Med detta avklarat så bröt vi av för lite lunch, en enkel makrillsmacka och en kopp te.

Därefter gick vi på våra plattjärn.


Vi har ju hållt läsarna på halster om syftet med dessa järn. Vi är här i full gång med att konstruera en trappa till ingången till styrhytten.




Tjoppe passade på att bränna lite hål på fickan. Han tyckte det blev lite väl varmt ett tag.

Här kommer vi nu till en stor anledning till vad tjusningen med att bygga båt är. Att få tänka ut och realisera tanken till en färdig produkt där funktion, färg och form ska stämma. Denna trappa har haft åtminstone fem olika utseenden i våra tankar, vi har diskuterat och ritat upp på papper och vägt för och emot. Och vår första idé har vi helt reviderat, den hade blivit, ja förvisso snygg men totalt opraktisk.



Nu blir det en ganska enkel men smidig trapp som inte tar plats. Och utrymmes brist är ju ett faktum på en båt. Det blir tre steg upp men Tjoppe demonstrarar här bara med ett steg då han saknar fler armar att hålla med. Vi kände oss mycket nöjda när vi kapat alla bitarna till vår trapp. Vi satte punkt för vår arbetsdag och övergick till lite god mat, dryck och en god film nere i salongen. Givetvis med en sprakande brasa.

Mot målet!

Tjoppe och Helena

Varning för klimakteriebesvär på ångbåten!

I ett ännu pågående vinterland ligger båten fast i isen. Vi går dagligen och känner efter om inte isen börjar ge sig, och jo kanske lite. Isen är tjock och envis. Vi står ändå uppe och ute på kaj och sågar, så vi får frisk luft i lungorna, en svag sol på näsan och som bonus en ökad åtgång av snytpapper. Helena häbdar att hod behövder ed massa snydbabber, gärna ed hel bal. Till synes är frisk luft bra, ibland lite för bra om man råkar bli nedkyld. Vad vi gjorde då var att försöka bryta nedkylningen och förkylningen vilket gick till på följande sätt:

¤ Mycket te, värmer och lenar.
¤ Till middag så serverades en hemmagjord köttsoppa, rykande varm
¤ Efteråt så tog vi plats nere i salongen, och satte en brasa och vi kurade ihop oss i soffan.



Soppan blev så där vansinnigt god som den som serverades i Lönneberga och som Emil förordade. Men soppskålen drog vi inte över huvudet dock. Buljongen i soppan var riktig, det vill säga från köttben och grönsaker så kokades den finaste buljongen och den fick reducera. Sen stora fina rotsaksbitar i och kött som var så mört att det smälte i munnen. Buljongen blir inte lika salt om man får göra den själv. Till detta serverades knäckebröd med västerbottenost. Ingen mandelklimp även om idén for igenom Helenas knopp för en sekund.

Vi avnjöt denna rätt under ett långt mmmm:ande och vi drack ett glas kall ljus lager till.

Vi hoppade disken och tog med oss snytpapper och slog oss ned framför brasan och tv:n. Helena huttrade under filten så Tjoppe la på mera ved och mera ved och ännu mera ved. Nu är båten välisolerad och inte särskilt stor om man jämför med hus. Så det blev rätt så varmt. Helena kastade av sig täcket, sen åkte en del plagg av..och när detta inte hjälpte så gick båda upp på däck och ut på kajen. När Helena fick syn på Tjoppe som stod i bara skjortan utomhus så utbrister hon:

-Det ångar om dig!!

Tjoppe var så varm att det uppstod ånga från hans kropp i kylan.

-Hur varmt är det egentligen nere i salongen? fortsatte Helena.

-Ingen aning, blev svaret.

Helena började skratta och fortsatte;

-Det har blivit en ångbåt!!!

Båda skrattade. Vi återvände ner till salongen, nu med en termometer för att uppmäta gradantalet. Värmen slog som en vägg när vi klev ner för trappen. Efter en stund fick vi svaret, 36 grader. På tv:n var det reklampaus, med ett inslag om klimakteriet. Kvinnan klagade på värmevallningar.

-Jag har klimakteriebesvär, tjoade Helena högt.

Tjoppe var inte sen.

-Jag med!

Vi enades om att vi skulle köpa Femal Balans båda två för att bli av med denna värmeattack.

Nu löste sig det hela med att vi inte la på flera vedklabbar på glöden, utan den slocknade till slut och sakta så sjönk värmen. Ångbåten hade åter blivit ett motorskepp igen och ingen rökpelare stod upp från Tjoppes hjässa när han gick upp för att släcka och låsa på båten.

Och sen kröp vi ner i vår binge för lite god sömn, Helena med 3,7 kg snytpapper i näven.

Tidigare under dagen hade vi ägnat oss åt lite båtbyggeri trots allt. Vi kan ju inte bara rapportera om våra klimakteriebesvär. I verkstan pågår tillverkning av batterilådor.



Vi ska plasta dessa, för att skydda durken från otrevligt batteriläckande. Nu visade det sig att lådorna inte gick ner genom nedgången till maskinrummet. Så vi fick skruva isär lådorna, bära ner dem i delar och skruva ihop dem på nytt i maskinrummet. Således kommer plastningen att ske någon gång närmaste dygnen - i maskinrummet!

Vår värmeväxlarlåda har kommit på plats i maskinrummet också.



Helena sågade till lite eklister som Tjoppe skruvade på plats.



Nu återstår bara dörrluckan, och teakfästet till fickpluntan där Tjoppe ska ha en skvätt whisky när han ska gå ner och "kolla värmeväxlarn".



Jo Tjoppe har en fin plunta märkt med hans namn "TJOPPE" som skulle passa jättefint i värmeväxlarskåpet. Så nu vet alla vänner vad det innebär när Tjoppe frågar: -Vill du följa med och kolla in min värmeväxlare? Sådana där skenmanövringar finns det ju lite varianter på, som att följa med hem och kolla etsningarna i taket. Får man den frågan så är det inte whisky som vankas, kanske vi ska förtydliga.

Fortsättning följer på detta värmeväxlarskåp.



Annars är livet ganska gott, till och med sol!

Ångbåtsblues!

Tjoppe och Helena