Ett ljushuvud ombord

Här har vi Tjoppe, båtens ljushuvud som är i full gång med att måla på strukturfärgen.
Nu har vi snart gjort om alla väggar med ny färg. Och vi är inte allt för ledsna för detta backjobb för vi tycker resultatet blir strålande.
Närbild av väggen. Medan den varit blöt och inte torkat har vi varit noga med att inte gå in i väggen. Men den uppmaningen gäller nog även då det torkat.
Sista biten på operation renovera innerväggar.
 
Det har uppstått en bisyssla på båten. Sysslan består i ett fasansfullt munläder mellan Tjoppe och Konstruktören. Konstruktören har fått nys om när det serveras fika ombord. Och sedan semestrarna för oss tog slut så maler dessa två kring temat fly-undan-vardan. Den stundande vintern ligger nog som grogrund för denna diskussion och de har även många teorier om hur man skulle kunna undvika mörker och kyla. Nu ligger inga svar nära i tiden, då de nog får bita i det sura svenska vinter-kalla-mörka äpplet. Lösningarna varierar över tiden men det handlar om allt ifrån att rymma till varmare breddgrader till att bara vara ledig och kunna bygga båt och vara ute i ljuset de få timmar som ljuset finns där. Vari problemet egentligen ligger har de två båtbyggarbojsen redan räknat ut. MÖRKRET är boven. I den vetenskapliga teorin ingår att det är jobbet stör, och då inte båtbyggarjobbet. Utan att de få timmar som solen är uppe, ja då är man inlåst på något jävla kontor någonstans. Första arbetsdagen efter semestern så utspelades följande. Helena var mycket glad och såg fram emot att gå iväg till jobbet. Vinet, kunderna och arbetskamraterna skulle bli roligt att återse. Mellan Konstruktören och Tjoppe så var tongången en liten annan. Det utväxlades mellan dessa tu en konversation över SMS klockan 7 på morgonen första arbetsdagen. Tjoppe skrev till Konstruktören kort: Ångest! Efter ett par minuter kom svaret: Hjälp!!!
 
Det är kul med kompisars kompisar när man bygger båt. I våras höll vi på med skylighten och vi försökte få till det med ett elektriskt ställdon. Men lösningen blev onödigt komplicerad. Då dyker kompisens kompis upp tillsammans med kompisen. Som brukligt så snackar man båt. Och kompisens kompis har vad det verkar en massa bra-ha-saker liggandes. Kompisen brukar säga att det inte kompisens kompis har - det finns inte. Och när vi står där och arbetar med skylighten så kläcker kompisens kompis ur sig att -jag har ett aldrig använt mekanisk ställdon i original som satt på alla fiskebåtar förr i tiden. Tjoppe blev eld och lågor och frågade om det var något han tänkt att göra sig av med. Sen hörde vi inget mer och sommaren gick. Men så häromdagen så kom kompisens kompis med det mekaniska ställdonet. Och det kommer inte bara fylla sin funktion utan även estestiskt så kommer ställdonet passa som en smäck. Bild kommer när montering har skett. Innan ska visst Helena putsa upp det har Tjoppe bestämt.
 
Det är synnerligen svårt att få tag på en sådanhär makapär och vi tackar kompisens kompis så hjärtligt.
 
Nu har en annan trevlig bekant även avslöjat att han sitter på gamla marina ting och vi är inbjudna som hugade spekulanter. Det här är godis för fiskebåtsbyggare.
 
Annars är det rätt lugnt.
 
Skepp och Boj!
 
Tjoppe och Helena

Gamla ting och tidens tand!

Ett båtprojekt av denna kaliber kräver även sitt administrativa arbete också. Planeringsmöten och kontorsarbetet fortlöper mellan skruvdragningarna och färgstyrkningarna. Uppskattningsvis så ligger det en timme planering, kontor eller införskaffning av material på en halv dags praktiskt byggande. Så bygger vi åtta timmar så lägger vi till ytterligare två på övrigt som hänger ihop med projektet.
 
Då bygget börjar koncentrera sig till ovan däck men inne i däcksbyggnaden så står kök, bar och matsal på dagordningen.
 
Och då bygget är tänkt att mynna i en verksamhet så kräver det lite mer av oss. Riktiga ritningar gör arbetet lättare. Här är en översiktsritning för ovan däck.
 
Och det gamla ankaret som Helena knackat bort gammal rost på och målat upp fick äntligen pryda ena väggen nere i salongen.
Ibland blir man så glad när något nytt kommit på plats. Framför soffan mot väggen så ska det byggas ett litet runt bord. Och visst har den marina känslan förstärkts ytterligare i och med detta gamla ankare. Ibland ska man inte kasta gamla saker, det går att renovera och laga också. Och att ting blir slitna, brukar bara förstärka känslan. Lite krokigt, lite böjt, ett litet hack..låt det sitta. Tidens tand, att åldras är vackert. Gäller så väl ting som människor.
 
Men ibland får man ändå göra om, när man inte blir nöjd.
Tjoppe testmålar vår struktur-jotun-färg. Och med ett lager väggfärg i vår egna kulört ovanpå så blev vi mycket nöjda. Nu har vi beställt färg så det räcker till resten. Nu kan vi riva bort den gamla (nästan nya) vävtapeten.
 
Och medan vi höll på som bäst så passerade det en gammal Pettersson-båt utanför. Nu pratar vi gammalt och snyggt..
 
Han visste vad han gjorde, denne CG Pettersson. En båtkonstruktör som levde mellan 1876 och 1953. Han ritade över 1000 båtar. De går lätt att känna igen, med dess långsmala skrov och raka stäv. Det sägs att CG Pettersson inte bara satte svenska folket i sjön, utan även bidrog till landets barnafödande. Ruffarna var nämligen så smala att det inte gick att sova där för man och hustru utan att det blev barn.
 
Ja tyvärr är ju inte vår skuta av trä enbart idag. Ibland får man kompromissa. Ska vi ha lång livslängd på denna gamla dam så gäller det att bygga på ett sätt som gör att underhållet fungerar. Med så stor båt, sinande kunskaper (alla kloka och kunniga båtbyggare är på utdöende) och långt mellan varven så är inte en träskuta så optimalt att ha. Eller som Tjoppes kloke far säger: -Alla båtar är underbemannade. Så sant så sant. Men hatten av för alla som arbetar med träbåtar och som står och målar och slipar och fernissar...år efter år.
 
En fröjd för ögat!
 
Tjoppe och Helena
 
 
 

I bukten utanför staden

Härliga väder, att kunna öppna upp alla dörrar och fönster på båten och den varma sommaren bara finns där som ett sammetslent täcke. Och när kvällen kommer så är fortfarande luften alldeles varm. Då har man hamnat i lilla paradiset. Vi hade förmånen att få åka ut med goda vänner i deras segelbåt och se solnedgången. Och där satt vi i detta skådespel och åt plockmat. Vi la oss i bukten utanför staden och det enda som lös upp var båtens egna lanternor och stadens ljus långt långt bort. Och timmarna gick och vi satt kvar mitt ute i det mörka havet, och luften runtomkring kändes nästan tropisk och vi pratade och umgicks gemytligt i skenet av lyktan på bordet i sittbrunnen. Det här är livet i realtid, punkten då man lyckas förflytta sig från såväl framtiden som det förflutna. Och mitt i allt stannar man upp i tanken och reflekterar: -NU lever jag!
 
Ja på sämre sätt kan man tillbringa en kväll efter det att man jobbat med båten. Svettig efter arbetet och solens strålar så tog vi en dusch innan vi mönstrade på våra vänners segelbåt. Vi tackar så mycket för att vi fick möjligheten att umgås under en av sommarens bästa kvällar.
 
När det var konstaterat att vädret skulle vara nederbördsfritt så hakade vi av två av våra dörrar på båten. Jo sådär länge sedan är det inte sen vi målade dem. Men väder och vind tär på allt, och då är särskilt dörrarna som är av trä extra utsatta. Inför den stundande vintern med mycket fukt och kyla så ville vi måla dem på nytt. Lite färg hade spruckit i kanten och då är det bra att inte fukten kan tränga där.
 
Här har Helena slipat lite lätt på dörrarna innan hon öppnat locket till färgburken. Trots att knappt solen lyser igenom diset så är det ruskigt varmt.
Och Tjoppe började göra åverkan i däcket ovanför toaletten.
Sen ett hål i sidan också.
Jo Tjoppe har måttat till med ventilationsrör innan. Och detta rör kommer gömma sig i en liten utskjutande vägg.
Ventilationsgaller på utsidan..
Och paxfläkten inne i badrummet kunde därefter monteras.
När Helena var klar med dörrarna så gick hon in. Där började hon riva tapeten.
Av någon anledning så har inte tapeten tyckt om spacklet. Efter konsultation med vår målarmästare Sören så bestämde vi oss för att dra bort en bit för att testa en annan lösning.
Ja ibland blir det backjobb, och man får inte hänga läpp för det. Det skulle ju faktiskt vara konstigt om man byggde om ett fartyg av denna storlek och sen aldrig något blev fel. Och vi räds ju inte att arbeta så det är ju bara att med stor glädje ge sig på arbetet på nytt. För att det till slut ska bli så bra så man bara känner sig nöjd och belåten. Vad vi kommer att prova istället är en Jotunfärg som ger murstruktur. Vi kommer att slipa lite lätt på topparna för att den inte ska bli för vass och därefter ska samma kulör målas som vi hade tidigare. Men detta är ännu så länge ett test. Helt klart behöver vi hitta en lösning som är hållbar, för när sedan möblerna är på plats så skruvas de fast och då måste väggarna vara hyggligt underhållsfria/lättskötta.
 
Tyvärr, eller kanske tack och lov så har vi ingen bild från solnedgången ute till havs. Utan kameran så var det nog lättare att uppleva livet i realtid.
 
Red sky in the morning is for the sailors warning
Red sky in the night is for the sailors delight!
 
Tjoppe och Helena