Bristande fingertoppskänsla!


En rätt så bra helg har vi haft, flyt i jobbet men med några smärre missöden. Ena dagen börjades med en rejäl sovmorgon och frukost på sängen. Vi satt och pratade länge, och allt som oftast så berörde det mesta båten. Vi återkom till temat fiskebåtar, och den äldre herren som hade varit här och som hade som intresse att åka runt och inventera gamla fiskebåtar längs med sveriges långa kust. Han berättade att det inte är ens hundra båtar som flyter idag och de blir allt färre till antal. Tjoppe konstaterade att det här med att renovera fiskebåt, det kan man ju nu och båt nummer två skulle gå mycket fortare att bygga. Vi hade vår skutas systerfartyg Vrenen i åtanke, som idag ligger i Falkenberg utan att någon lägger sin vårdande hand om henne. Att hon är gratis, är på sina sätt inte ett lyckat drag när nya ägare inte är beredda att skjuta till ytterligare en förmögenhet och en massa tid. Helena frågade sin kompanjon; -Så du skulle kunna tänka dig att bygga om en till fiskebåt? Svaret kom snabbt; -O ja, under rätt förutsättningar. Om man hade allt kapital klart och kunde ha det som dagligt arbete utan någon annan anställning. Antingen i vårt eget ägo, eller att någon köpte tjänsten av oss att bygga om båten, men den skulle nog kosta den nya ägaren en 3,5 miljon i arbete och material. Tiden skulle nog kunna reduceras till två till två och ett halvt år. Helena funderade en stund, tänkte tillbaka på den långa byggarresan, blod, svett och tårar. Men inte heller hon kände sig avskräckt. Men så utbrister hon; -Om du tillexempel skulle dyka upp på varvet i Falkenberg och boka slipen en andra gång för att plasta en båt till, så skulle ägaren tro att du blivit skvatt galen. Likadant om du kom med den hit och la den framför våran båt. Det skulle bli tvångströja på dig! Tjoppe skrattade gott. Jo höll han med, folk skulle nog tro att man tappat allt förstånd. Vi summerade våra tankar med att läget var lugnt, några sådana pengar har vi inte och vi tror inte någon skulle komma och beställa en renovering av oss med de stora pengarna. Men att det skulle vara trevligt att rädda Vrenen från ett kanske dystert öde, det hade värmt våra hjärtan. Båtarna hade kunnat kampera sida vid sida som de gjort på den gamla goda tiden de tjänade som passagerarfartyg mellan Torekov och Hallands Väderö. Om 20 år så är det nog inte många kvar, lite trist.



Vi klev därefter upp ur bingen och påbörjade vår arbetsdag. Däcksväggarna som vi slipat klart skulle tapetseras med väv som sen ska målas. Väv på väggarna låter kanske inte så marint, men om vi kan vår marinkulturhistoria rätt så var det inte ovanligt att man satte vävspända väggar, av före detta segelduk, som man därefter målade. Inte bara på fartyg användes väv utan även i tillexempel gamla redargårdar.

Klart för tapetsering..



Tjoppe i full fart, rolla klister och sen upp med en våd och skära ut för fönster och dörrar. Ett himla roligt material, med vissa liknelser i arbetsmomentet med plast.



Och Helena skar till våderna i önskade längder. Allt från 1,5 meter till 2,10.



Nya vassa knivar gjorde skärandet till en snabb historia, ritch så var den kapat på ett par sekunder.



Är det något vi kan, så är det att arbeta sida vid sida.



En byggardag i oktober 2011. Radion är på, och vi arbetar avslappnat och trivsamt. Lite gemytligt snack, avbräck för lunch och fika och lite mera jobb.

Helena måttar till en ny våd, Tjoppe som står bredvid hinner knappt reagera när Helena drar kniven över duken och så skriker Tjoppe till. -AJ så ONT det där gjorde. Samtidigt kom någon litet farande i luften, och tre decimeter bort landade en liten kroppsbit på duken. Tjoppe slängde den snabbt åt sidan. Nu hade inte Tjoppe skadat sig, utan Helena. Och ur henne kom inte ett ord. Snabbt framme med papper och så pressade hon sin fingertopp för att hindra blodflödet. Tjoppe utbrast igen; -Jag såg det, jag såg när det hände och det gjorde så ont i mig!! Helena var fortfarande tyst, sen böjde hon sig ner och letade efter sin saknade kroppsdel. Den var för övrigt inte gigantisk, inte hela fingertoppen, men definitivt för stor för att bara vara skinn. Toppen på ena pekfingret hade stuckit ut vid linjalen när hon skar duken och så blev fingret kapat rakt och snyggt på diagonalen, en liten bit av nageln kom med och skinn och människokött. Ritch, här går det undan. Helena vågade inte titta på fingret, det låg fortfarande i press för att stoppa blodflödet.



Helena letar efter resterna av sitt finger..

Vi fortsatte att tapetsera klart, det mesta föll nu på Tjoppe för Helena kunde inte släppa greppet om pappret och att hålla fingret i press. Men till sist blev de klara.



Tjoppe sätter sista våden.

Med fingret i press länge så gläntade hon på pappret. Blodet lät inte dröja på sig.



Vi packade ihop vara saker och begav oss därefter till ett apotek, där vi fick god hjälp med att inhandla blodstoppande plåster och dyligt. Och väl tillbaka till båten så blev fingret till ett snyggt litet paket.



Humöret var trots allt på topp, och vi tog det lugnt resten av kvällen. Och vi återkom flera gånger till att det hade sett så roligt ut när den kapade fingertoppen kom flygande och landade på duken medan Tjoppe skrek hur ont det gjorde. Peppar peppar, så har inga större missöden och skador kantat vår väg. Och den flygande kroppsbiten, den hittade vi aldrig, kanske att den hade landat i klisterhinken när Tjoppe slängt iväg den. Helena skrattade; -Ja nu är man kanske i det närmast inmurad i väggen då! Tala om bomärke.

Captain Cut´n´go, mind your finger and toe!

Tjoppe och Helena

Snyggt spackel och vacker hylla

Vi har ägnat veckan åt att spackla och slipa väggarna i däcksbyggnaden. Vi har sakta börjat vänja oss vid det nya utseendet på däck och vi känner en förväntansfull glädje att det kommer bli minst lika bra, om inte bättre ovan däck än under däck. Snickerierna kring dörren är nu klara och när man kommer in på båten så har man ett par schyssta hyllor (alltså inte feminina sådana utan den träiga sortens hylla).



Här ska det bli ett par hyllor. Mellan styrhytten och köksväggen har det skapats ett litet utrymme och på båt, ja då nyttjar man alla skrymslen och vrår.



Tjoppe lägger sin hand på hyllan.

Vi hade en dag med strålande solsken, och vindstilla. Inför vintern så skyddar vi den plastade kanten uppmot däcket och nu bjöds en perfekt dag för uppgiften. Det var länge sedan vi stod och arbetade på vår flotte, den har mest använts till räkfrossa.



I år blev det inga missöden. Förra året så tappade Tjoppe greppet och blev hängandes i båtens förtöjningar utan flotten under, bara en iskall Nissan under. Nu är det definitivt höst, i Nissan flyter gula löv på ytan. Vackert, även om vi föredrar när de sitter i trädet.



Ett vackert ekollon flöt runt bland löven och räddades för en stund.



Och därefter hängde vi upp en av de nymålade dörrarna, den som går ner till maskinrummet.

Det knackade på dörren och vi fick besök. Vår båtbyggarkompis kände vi knappt igen, då han såg ut som han dragit på sig smink. Nä bedyrade han, det är slipdamm.



Båtbyggarkompisen ska ha allt beröm, inte för den snygga sminkningen månne, utan för att han står ut med oss. Nu är vi inte elaka på något sätt, men Tjoppe är lite lagom krånglig. Stöttar och pushar på för att hjälpa till i beslut och byggande. Står man där ensam med ett byggprojekt så behöver man ett bollplank. Men gull och beröm får kompisen också. Vi är ju måna om att vi ska kunna ses i framtiden, båt bredvid båt, i en trevlig hamn där solen värmer gott även denna gråa månad. Och fira med en kall öl och prata gamla byggminnen.

Aldrig förr har väl kompisen varit så söt som denna gång.

Vi gav oss därefter på lite spacklande och slipande



Däcksbyggnaden såg ut att ha fått vita-prick-sjukan. Nu är vi sugna på att få väggarna klara. Men det ligger inte långt bort.

Fortsättning följer..

Kust och Hav!

Tjoppe och Helena




Telepatibeställt vin och grillad korv!

En till dag har passerat på båten..

En dag som förvisso var rätt så grå på himlen men stämningsmässigt en lysande dag, Helena började må bättre och kunde toffla runt lite grann bland Tjoppes byggarbråte, fixa lunch och fika, och på eftermiddagen så öppnade hon en fernissa burk och strök ett par trösklar. Att vara två är mer än dubbelt så roligt än att vara ensam, konstigt det där.

Morgonen började lugnt, vi sov bort halva förmiddagen. När vi vaknat till så fixade Tjoppe lite te till de tu och så satte vi oss med datorn i knät mellan kuddar och täcken. Vi la även upp arbetsdagen. Jo Helena orkade nog vara med litegrann om hon fick ta en värktablett summerades det. Tjoppe frågade också om hälsoläget, om det var ork nog för lite god mat och ett glas vin på kvällen? Jo, svarade Helena, det skulle vara gott. -Jag kan sippa lite och vi kan laga något gott men enkelt. Tjoppe tittade konstigt efter frågan och tänkte 'och när lagade denna tjejen inte gott, månne'. Nästa fråga som följde var; -har vi något vin? Och har vi budget för vin? På samma gång är vi både rika och fattiga skulle man kunna säga. Men kapitalet plöjs ner i båten och i plånboken skramlar det ett par mynt om man har tur. Och före lön är det bara kvitton i plånboken. Att bygga båt kostar många penningar, och hade vi inte haft båten så hade vi tex kunnat resa på solsemester lite då och då. Innan Helena hann svara så fortsatte Tjoppe; -Jag fixar vinet, så fixar du maten, deal?? Helena nickade belåtet, mat fanns det i kylskåpet så det blev en billig historia för hennes del. Ett par minuter senare bankade det på dörren till båten. -Någon knackar, Tjoppe!! När vi ligger halvnakna i sängen med rufs i håret så har det blivit Tjoppes sak att möta världen uppe vid dörren. Morgonrocken på och han tassar snabbt upp, bank bank bank, kommer det en gång till innan han är framme och öppnar. Helena hör att det är en man som Tjoppe pratar med men kan inte höra ordväxlingen, men det låter muntert och trevligt. Ljudet från dörren som stängs på nytt och Tjoppe kommer ner till Helena med ett leende från öra till öra och utbrister;

-JAG SA JU ATT JAG SKULLE FIXA VINET!

I handen höll han upp ett gott rött vin från Sicilien. Hemleverans med telepatisk beställningsfunktion var något nytt, hur gick det här till ville Helena veta. Svaret var enkelt, vi hade lånat ut vår ström under en tidigare helg för att båtarna som plockades upp för vintern kunde spolas av, och Tjoppe som tycker om när människor hjälper varandra, ville inte ha några pengar så nu kom tacket, i form av trampade druvor från en solig sluttning nära Etna. Vi skrattade gott.

När morgonen passerat och nästan hela förmiddagen så klev vi till slut upp, en grå dag mötte oss, men för årstiden rätt så angenämnt. Tjoppe tog på sig uppgiften att bädda, -ja är man sjuk så ska man ta det lugnt och vila! Vår säng är inte så lättbäddad, höjden på sängen är väl tilltagen, man måste hoppa upp, det blir ju så på en båt att ju högre upp på skrovsidorna, desto bredare mått får man ut. Och vår säng är bred och härlig, som en kungatron.



Har man försökt bädda en säng som man samtidigt står i, så vet man hur svårt detta är. Men vi har fått till snitsen båda två, fast på egna personliga sätt. Täckena slänger Tjoppe på ståendes från golvet, med ett värsta lassokast, och på första, andra och högst tredje försöket så ligger täcket superslätt och fint. Helena har provat, men det ser ut som ett kuddkrig har ägt rum då. Hennes taktik består i att under hela processen stå i sängen och med lätt fot inte skrynka till täcken och lakan. Det hela blir nog lättare när vi skaffat den pall som ska knäppas fast nedanför fotändan.



Sen riggar Tjoppe igång för lite arbete, skivorna på det vi reglat upp dagen innan ska på plats.



Däcksvåningen får ett helt annat uttryck när väggen kommer upp. Det hela känns mysigt när man kliver in på båten. När vi har fått i glasen i ventilerna och taktäckningen är väck så kommer korridoren att lysas upp av tre fönster som släpper in ljus.

Hungern satte i så vi bröt för lite mat. Förra året eller om det var året innan dess så var det korvens år. Vi grillade en hel del korv på kajen. Tjoppes äldste son tog fasta på det repetativa matbeteendet, fast vi åt annat också, kan intygas. Hur som helst så var vi nu sugna på den gamla favoriten grillad korv med bröd i skitig byggarnäve. Och vi hälsar glatt till Tom, att det smakade mycket bra.



Faktum är att varje gång vi grillar just korv så brukar vi skratta och tänka på Korvens År och Toms reflektion. Ska vi summera detta år i ett kulinariskt tecken så skulle det kanske kunna vara Nudelns År. Vi pratar ju här om våra luncher, middagarna är härligt varierade, varken korv eller nudlar kan vi lova.



Under Korvens År så förlorade vi tre stycken grillar, en blåste i sjön, en gick sönder och den tredje var den som Tjoppe skulle skaka ur kolet ur. Han tog tag i ena benet på grillen, vände den upp och ner och plumps så försvann allt utom stålröret som han höll i. Han kastade då i en dragg för att dra upp grillen, fick napp och fiskade upp EN CYKEL. I år så har vi fått behålla vår grill, tack och lov.



Här är vårat dörrhandtag. Vi stänger numera om oss i däcksbyggnaden, och vi saknar ännu handtag på dörren. För att slippa leta varje gång man ska ta sig in och ut så har vi numera hängt upp handtaget på väggen bredvid dörren.



Efter lunchen så blev det fortsatt arbete med väggen. Våra berömda mallar åkte fram, däcket och taket svänger gott på den tvärgående väggen. När mallen var ritad så skulle den klippas. -Du kan klippa med handtaget, upplyste Helena. Det lät roligt men var egentligen menat som en påminnelse om var saxen numera hängde. Sagt och gjort, Tjoppe klippte med handtaget och sågade därefter ut skivan i önskat mått. Av resterna blev det ett T, som i Tjoppe. Glad Tjoppe över att ha fixat till alfabetet på kuppen, ställer han sig och poserar vid sin bokstav.



T som i Tjoppe.

Med tanke på T så blev vi just sugna på Te. Helena fixade fika, en kompis med båt kom förbi och när vi satt där och pratade så kom det förbi en trevlig äldre herre och började fråga om våra båtar.



Det visade sig att han hade som intresse att åka runt Sveriges kust, från Haparanda och söderut och runt längs västkusten till den norska gränsen och dokumentera de få fiskeskutor som fortfarande finns. Vi fick veta att det är högst 30 skutor som fortfarande användes till fiske. Och totalt så finns det nu endast en 80-90 stycken som flyter, de flesta tyvärr i mycket dåligt skick. Vi bjöd ombord mannen för en titt, och han blev nog imponerad och konstaterade att detta var nog på väg att bli den finaste fiskeskutan i landet. Själva känner vi till ett par riktigt fina, men sen är det spridda skurar. Det krävs otroligt med kapital och tid att rusta upp en gammal båt, och de blir stadigt färre och färre, något som vår nuvunne vän kunde intyga.



Lite mera arbete innan kvällen tog vid.



Och när alla skivor var på plats så bröt vi för kvällen, fixade till lite god mat och såklart det trevliga vinet från telepati-leverantören.



Och Helenas yngsta dotter kom förbi och vi hade det mycket trevligt med fetaostfyllda köttfärsbiffar med bacontäcke och bandspagetti slungad i olivolja, vitlök och färska örter. Till det en tomatsallad. Ingen korv, Tom, vi lovar!!



Lite mingel före maten, och dottern taggar på facebook 'fördrink i salongen på M/S Sunshine'. Nu heter vår båt inte det, annat än till vardags. Kanske ett namn att ta fasta på för det är nog inte många som idag känner igen vår skuta som den gamla väderöbåten Orskär.

Skål för gamla fiskebåtar!

Tjoppe och Helena