Vi slingar och röker på!

Ett, två, tre, fyra...tjugotre, tjugofyra...trettioåtta, trettionio...femtiotvå, femtiotre, femtiofyra...sextiosju, sextioåtta..åttiotre, åttiofyra, åttiofem..nittionio, etthundra, etthundraett..etthundranitton, etthundratjugo, etthundratjugoett, etthundratjugotvå, etthundratjugotre och äntligen..etthundratjugofyra.

Öskar, ja läs rätt! Ett konstigt ord i skrift för man tror att det är ordet önskar med ett missat n eller namnet Oskar som någon plottrat dit ett par prickar på. Ös-kar, en kanna med handtag som man öser vatten ur sin båt med. Helena står på alla fyra på flotten intill den lilla trissen som blivit fylld med vatten sedan senaste dygnens skyfall. Etthundratjugofyra fulla öskar blev det innan båten var tom på vatten. Upp på kajen igen och fem minuter senare så kom nästa skyfall.



När Tjoppe senare dyker upp efter en lång arbetsdag så är hans första kommentar;

-Är det syndafloden som kommit, vi som byggt en Noaks Ark!??

Helena nickar instämmande, så här mycket regn trodde vi inte existerade. Något har hakat upp sig i vädret, och inte till det positiva direkt.

Nu är vi visserligen konfirmerade båda två, samtidigt. Helena mest av tradition och för att hon vid tidpunkten nog inte hade gjort klart i sin ståndpunkt gällande religion och tro. Tjoppes familj hade absolut inga sådana traditioner och hans föräldrar blev förvånade när han som tonåring kom hem och sa att han skulle läsa inför prästen och konfirmera sig. Hans anledning, utan föräldrarnas vetskap, var att snygga tjejen Helena skulle konfa sig också. Och så fick man åka på läger tillsammans. Idag är vi nog båda agnostiker, mer åt det ateistiska hållet än det troende. Fast Helena tycker mycket om att sjunga i kyrkan, akustiken är kanon. Och med vår konfirmationstid tillsammans så är vi ju båda hyggligt bevandrade i bibeln och dess berättelser, vilket man ju kan tycka hör till allmänbildningen.

Noaks Ark hette det fartyg som Noa lät bygga på guds anvisningar (Första Moseboken). Noa fick i uppgift att rädda sig själv, sin familj och alla djuren undan syndafloden, en världsomfattande översvämning. När Arken är klar så skickar gud ut syndafloden som täcker nästan all mark och alla djur dör utom fisken. Och när vattnet tillslut ger vika så strandar arken vid berget Ararat och de kan alla kliva i land. Och gud lovar att aldrig skicka en syndaflod på jorden igen.

Det sistnämnda känns ju som en stor tröst när vi tillfaktum bokstavligen duschar oss fram genom de senaste veckorna. Då är det ingen bestraffning för en trampad spindel eller människors syndande om man ska tro den bibliske berättelsen.



Edward Hicks målning Noaks Ark. Visst finns det likheter med vårt fartyg med dess övertäckning.

En annan reflektion som inte har med regn att göra men dock med felläsningar, vi syftar här på ordet öskar. På vår matbutik så finns det ett diplom uppsatt vid pantstationen där man förkunnar hur mycket pengar och miljösparande som denna butiken bidragit med under föregående år. Det står att de "tackar Hemköp och dess pantande kunder". När Helena fick syn på diplomet så läste hon ju givetvis "pantade" kunder. Helena fick en i-fingrar-kliande-idé att leta efter en penna i väskan och stryka över det sista n-et i ordet pantande. Men som vän av ordning som hon är så lät hon bli. Men nog finns det en och en annan pantad kund i detta land, säkert även på Hemköp.

När Tjoppe tidigare hade fällt frågan om det var syndafloden som kommit och Helena nickat instämmande så gick vi in på båten och jobbade vidare med vårt däck. Glada över vår fula båt med dess övertäckning då vi kan jobba oberoende väder. Vi tog upp de sista fåren ur springorna mellan plankorna. Nu är allt gammalt drev väck.



Tjoppe fräser sista biten nåt. Det ryker förskräckligt och det slår ut rök som väljer att komma fram mellan Tjoppes ben som en bättre brakfis. Helena kunde inte låta bli att ta ett kort. Nu luktar det inte metangas utan gammalt drev och virke och vi bokstavligen röker på båda två där inne på däcket. Host host och ibland ut och vädra lungorna i regnet. Röka-på gammalt däck är inte gott kan intygas och det ger dåligt rus.

Och med däcket klart så kunde vi dammsuga upp det sista skrufset och därefter ta oss an de 240 meter slang som låg och väntade.



Lite blandade bilder från senaste veckans arbete. Vi har flyttat runt på vårt mobila kök och vi har krupit på alla åtta (vi är ju två) och vi har fräst och lagt slang till den milda grad att Helena på slutet uttrycker sig;

-De enda slingor jag får är i däcket! Och hon syftade på sitt långa hår som skulle behövas fixas till men som inte hinns med.

På söndag kväll hade vi som mål att däcket skulle vara färdigslingat och köket på plats igen. Och nöjda blev vi då vi nådde vårt mål. Nu är det inte lika skräpigt, dammigt och rökigt och man kan åter göra sig en kopp te i vår byssa.



Golvvärme-slingorna på plats och likaså vårt bygg-kök. Vi firade det hela med lite god mat, varmrökt lax med kokt potatis och romsås och en liten förrätt. En vansinnigt god melon med lufttorkad skinka och nymald svartpeppar. Mmm, vad vore livet utan dess små belöningar?



Vi njöt av maten och tyckte ändå där vi satt och hade arbetet avklarat så här långt, att det inte var så synd om oss trots syndafloden och allt regn. Våra tankar föll på vår kompis som har sin båt ute och som försöker måla. Nu ber vi för en torr-period, om inte för vår skull så för hans.

Hopp i land!

Tjoppe och Helena



Alla djuren - giraffen, lejonet och fåren..

Som en liten katt ligger Tjoppe på däcket och fräser hela dagarna. Skjuter rygg och väsnas. Det skulle kunna bli en låt om nåt på en båt, för det blir många timmar att nynna under tiden innan vi är klara med denna fas. Vi och vi, däcket är mer av ett enmansjobb då vi inte har dubbel uppsättning av handverktyg. Så det är Tjoppe som får leka katt. Det är ett svettigt jobb så Helena har uppgraderat lille kisse till en stor lejon hane. För han börjar bli lite långhårig också och behöver klippa manen. Och han jobbar envist till tio på kvällarna efter att ha arbetat "vanligt" på dagarna. Vi längtar tills däcket är klart, och fönster och dörrar likaså, då vi kan gå in i en mera småfixande period. Kropparna tar lite stryk, lejonet har problem med bakhasorna (knäna på människospråk) bland annat. Efter ett samtal med vår båtkonsult Felix af Lysekil, så fick Lejonet veta att även Felix haft samma problem i sitt liv, vid samma ålder. Hatten av för vår kisse iallafall, för nu har vi dragit upp minst åtta får ur däcket, nyklippta får som lämnat sin ull i stora högar. Att så mycket nåt blivit ibankat däcket är en gåta. Fattas bara att man får upp fåraherden också.



Helenas lott har fallit på annat, nu tyvärr med lite tidsbrist för båten då "vanliga" jobbet kallat. Hon gav sig en av kvällarna på att grundmåla nya takdelen ovanför motorn.



Och så har vi hämtat våra dörrar till däcksbyggnaden. Vi ska ha tre dörrar, en huvudingång, en köksingång och en nödingång..eller det heter nog nödutgång. Eller kanske både och, beroende på vad som kallar, en överfull blåsa eller ett väntat glas vin inne i stugvärmen så kan det nog heta nödingång. Är faran på insidan så blir det en mer klassisk nödutgång.



Då nödutgången hamnar i främre delen mot fören sett, så minskar takhöjden betänkligt. Och således blir dörren något mindre. Riktigt gullig, lagom nog för en lekstuga.



Helena testar dörren. Nog kommer man igenom utan några större bekymmer. Extra liten är ju dörren också för att man måste ha rejäla trösklar på en båt ifall sjön är upprorisk. Innefrån så ska man alltid kunna öppna den när som på dygnet så kan man rusa ut och hoppa i Nissan (eller annat vatten om man förflyttat sig) eller runt däcksbyggnaden och ta sig i land och slippa bli blöt. Det beror nog på situationen, som vi hoppas ingen människa någonsin ska behöva råka ut för. Säkerheten är ytterst viktig. Saker är saker och kostnader som går att ersätta men människor kan vi inte byta ut. Och tre utgångar på en yta av cirka 30 kvadratmeter måste väl ändå anses som hög säkerhet.



Vi har fått leverans, ett stort paket. Vårt företag vi anlitar avseende golvvärme är ett toppenföretag, knappt har man lagt på luren så står paketet utanför dörren (och fakturan går lika fort!!) Tolv millimeters slang ska ner mellan däcksplankorna. Vi blir troligtvis den enda fiskebåten i hela landet som lagt i golvvärme i det gamla ursprungliga däcket. Spridningen av värmen blir ju inte fullt lika effektiv då man inte kan ha plåtar till hjälp. Och vi får arbeta med fyra slingor för annars skulle vattnet vara huggligt kallt efter att det passerat 240 meter slang. Värme får vi ju även från undervåningen då värmen stiger och vi slipper element som tar plats och är fula. 

 

Här testar vi att slangen går i, det blir perfekt. Sen ska nåt läggas ovanpå så vi får ett klassiskt fernissat skeppsgolv.

Annat som hänt på båten är att vi lagt dit vår ram till skylighten, nu väntar vi på den rostfria ställningen med skyddande rör. Alltid trevligt att inte längre titta upp på en plywoodskiva när man vaknar. Nu ser man, inte en blå himmel, men dock en takstol. Romantiskt så det förslår!



Ja detta var en liten lägesrapport från dessa två dårar. Och om någon läsare springer på fåraherden som lämnade sina får på vår båt, så kan ni hälsa att hans får finns nu ipackade i ett gäng sopsäckar och kan återfås mot beskrivning.

Däcksman drevar!

Tjoppe och Helena


Flyt med kräftan..

Däcket arbetas det på med dagligen, ett tidskrävande arbete visade det sig. En dag tog vi paus från däcket och åkte och hämtade våra specialbeställda dörrar till däcksbyggnaden. Annars har helgen ägnats åt att hjälpa en kompis med sin båt. Blästring och målning. Och inte bättre avslutades lördagkvällen med en riktigt kräftskiva ute till havs.



Vi har länge pratat om att ha en kräftskiva på flotten och dekorera den med marschaller runt om och lägga oss en bit ut i Nissan. Nu var dagen kommen och det blev en trevlig tillställning. Vi drev sakta mot Danmark och vi fick goa kommentarer från lite kajflanerare som tyckte att det var ett annorlunda men högst roligt ställe att ha sin kräftskiva på. En kille hade från slottsbron sett något som brann på Nissan och kom cyklande och väl framme så skrattade han så gott åt oss tre över den syn som uppenbarade sig. För övrigt så kände vi oss lugna med detta tilltag då vår granne som är polis hade blivit underrättad ifall oroliga människor skulle höra av sig till ordningsmakten. Här bjuder vi på lite blandade bilder från en fantastiskt rolig kväll, vi skrattade gott så till den grad att leendet satt kvar på morgonen dagen efter, vinet till trots.



Med facit i hand så lyckades vi på tre personer få i oss tre kilo flodkräftor, ett kilo havskräftor och ett halvt kilo färska räkor och ve och fasa två och en halv flaska vin. Den sista uppgiften kan verkligen inte riktigt stämma, vi måste haft någon förbipasserande under kvällen som hjälpte till.

Dagen efter var vi igång ganska skapligt för det var mer arbete som väntade med kompisens båt.



Kompisen kämpade på medan vi två satt och åt frukost under ett träd i solskenet. Men så fort hans sand tog slut så hjälpte vi till att fylla på, och även byta om på posten som blästrare och efter att blästringen var klar så målade vi alla tre. Skönt var det hur som helst under trädet. Och trevligt är det att kunna hjälpa varandra.



Helena sommaren 2011, livet som båtrenoverare börjar kännas rätt så naturligt.



Lite bilder från en helg med en annan båt.

På böljan den blå..

Tjoppe och Helena