Vi slingar och röker på!

Ett, två, tre, fyra...tjugotre, tjugofyra...trettioåtta, trettionio...femtiotvå, femtiotre, femtiofyra...sextiosju, sextioåtta..åttiotre, åttiofyra, åttiofem..nittionio, etthundra, etthundraett..etthundranitton, etthundratjugo, etthundratjugoett, etthundratjugotvå, etthundratjugotre och äntligen..etthundratjugofyra.

Öskar, ja läs rätt! Ett konstigt ord i skrift för man tror att det är ordet önskar med ett missat n eller namnet Oskar som någon plottrat dit ett par prickar på. Ös-kar, en kanna med handtag som man öser vatten ur sin båt med. Helena står på alla fyra på flotten intill den lilla trissen som blivit fylld med vatten sedan senaste dygnens skyfall. Etthundratjugofyra fulla öskar blev det innan båten var tom på vatten. Upp på kajen igen och fem minuter senare så kom nästa skyfall.



När Tjoppe senare dyker upp efter en lång arbetsdag så är hans första kommentar;

-Är det syndafloden som kommit, vi som byggt en Noaks Ark!??

Helena nickar instämmande, så här mycket regn trodde vi inte existerade. Något har hakat upp sig i vädret, och inte till det positiva direkt.

Nu är vi visserligen konfirmerade båda två, samtidigt. Helena mest av tradition och för att hon vid tidpunkten nog inte hade gjort klart i sin ståndpunkt gällande religion och tro. Tjoppes familj hade absolut inga sådana traditioner och hans föräldrar blev förvånade när han som tonåring kom hem och sa att han skulle läsa inför prästen och konfirmera sig. Hans anledning, utan föräldrarnas vetskap, var att snygga tjejen Helena skulle konfa sig också. Och så fick man åka på läger tillsammans. Idag är vi nog båda agnostiker, mer åt det ateistiska hållet än det troende. Fast Helena tycker mycket om att sjunga i kyrkan, akustiken är kanon. Och med vår konfirmationstid tillsammans så är vi ju båda hyggligt bevandrade i bibeln och dess berättelser, vilket man ju kan tycka hör till allmänbildningen.

Noaks Ark hette det fartyg som Noa lät bygga på guds anvisningar (Första Moseboken). Noa fick i uppgift att rädda sig själv, sin familj och alla djuren undan syndafloden, en världsomfattande översvämning. När Arken är klar så skickar gud ut syndafloden som täcker nästan all mark och alla djur dör utom fisken. Och när vattnet tillslut ger vika så strandar arken vid berget Ararat och de kan alla kliva i land. Och gud lovar att aldrig skicka en syndaflod på jorden igen.

Det sistnämnda känns ju som en stor tröst när vi tillfaktum bokstavligen duschar oss fram genom de senaste veckorna. Då är det ingen bestraffning för en trampad spindel eller människors syndande om man ska tro den bibliske berättelsen.



Edward Hicks målning Noaks Ark. Visst finns det likheter med vårt fartyg med dess övertäckning.

En annan reflektion som inte har med regn att göra men dock med felläsningar, vi syftar här på ordet öskar. På vår matbutik så finns det ett diplom uppsatt vid pantstationen där man förkunnar hur mycket pengar och miljösparande som denna butiken bidragit med under föregående år. Det står att de "tackar Hemköp och dess pantande kunder". När Helena fick syn på diplomet så läste hon ju givetvis "pantade" kunder. Helena fick en i-fingrar-kliande-idé att leta efter en penna i väskan och stryka över det sista n-et i ordet pantande. Men som vän av ordning som hon är så lät hon bli. Men nog finns det en och en annan pantad kund i detta land, säkert även på Hemköp.

När Tjoppe tidigare hade fällt frågan om det var syndafloden som kommit och Helena nickat instämmande så gick vi in på båten och jobbade vidare med vårt däck. Glada över vår fula båt med dess övertäckning då vi kan jobba oberoende väder. Vi tog upp de sista fåren ur springorna mellan plankorna. Nu är allt gammalt drev väck.



Tjoppe fräser sista biten nåt. Det ryker förskräckligt och det slår ut rök som väljer att komma fram mellan Tjoppes ben som en bättre brakfis. Helena kunde inte låta bli att ta ett kort. Nu luktar det inte metangas utan gammalt drev och virke och vi bokstavligen röker på båda två där inne på däcket. Host host och ibland ut och vädra lungorna i regnet. Röka-på gammalt däck är inte gott kan intygas och det ger dåligt rus.

Och med däcket klart så kunde vi dammsuga upp det sista skrufset och därefter ta oss an de 240 meter slang som låg och väntade.



Lite blandade bilder från senaste veckans arbete. Vi har flyttat runt på vårt mobila kök och vi har krupit på alla åtta (vi är ju två) och vi har fräst och lagt slang till den milda grad att Helena på slutet uttrycker sig;

-De enda slingor jag får är i däcket! Och hon syftade på sitt långa hår som skulle behövas fixas till men som inte hinns med.

På söndag kväll hade vi som mål att däcket skulle vara färdigslingat och köket på plats igen. Och nöjda blev vi då vi nådde vårt mål. Nu är det inte lika skräpigt, dammigt och rökigt och man kan åter göra sig en kopp te i vår byssa.



Golvvärme-slingorna på plats och likaså vårt bygg-kök. Vi firade det hela med lite god mat, varmrökt lax med kokt potatis och romsås och en liten förrätt. En vansinnigt god melon med lufttorkad skinka och nymald svartpeppar. Mmm, vad vore livet utan dess små belöningar?



Vi njöt av maten och tyckte ändå där vi satt och hade arbetet avklarat så här långt, att det inte var så synd om oss trots syndafloden och allt regn. Våra tankar föll på vår kompis som har sin båt ute och som försöker måla. Nu ber vi för en torr-period, om inte för vår skull så för hans.

Hopp i land!

Tjoppe och Helena