Lilla Melilla...

(...och försöker reda ut en del små begrepp utan att någon begrep...)
 
Kapten Betong njuter av Melillas härliga klimat...
 
 
Melilla, Spansk enklav i Afrika
 
 
Mindre i storlek än Visingsö är Melilla. Melilla är 20 kvadratkilometer stort. Jämför det med Ölands 1347 kvadratkilometer. Då förstår ni hur litet detta ställe är. Men det bor tre gånger så fler människor här än på Öland. Galet mycket! 80.000 personer trängs här och vi kan inte riktigt förstå var de huserar för vi tycker det känns rätt luftigt och gott om plats med breda gator när vi promenerar genom Melilla stad. Fast det är klart, det ryms inga åkrar med ärtodlingar här som på Öland. 
 
Vi har tidigare nämnt lite kring de spanska enklaverna här i Afrika. Fast ska man vara riktigt noga så är Melilla bara en exklav då den har har havskust och äger havsförbindelse med sitt moderland. För den är inte helt omgiven av den andra staten, i det här fallet Marocko. Fast de flesta säger ändå enklav.  
 
För att förklara lite närmare, så är ett landområde som ligger innanför en stats gränser men tillhör en annan stat både en enklav och exklav på en och samma gång. Det heter olika utifrån om man syftar på moderlandet som har sitt lilla landområde i främmandeland. Eller på den stat som det lilla landområdet är omgivet av. Så alla enklaver är samtidigt exklaver. Men finns det en kustremsa så faller tydligen benämningen enklav och det är då bara en exklav. Pust...ja det där var ju lite knepigt att förklara...för den kunskapstörstige så går det att anlita Herr Google för närmare beskrivning. Vi säger i allafall enklav så vet ni att vi har fel. 
 
De spanska landområdena i Afrika gör Marocko anspråk på. Samlingsnamnet för dessa är Plazas de soberanía. Redan år 1497 erövrades Melilla av spanjorerna och trots att man på så många andra platser i världen till slut har schysstat till landsgränserna och gett tillbaka små territorium, så har Melilla förblivit spanskt. Ja från början var hela Marocko under fransk-spanskt välde. Men när man gav landet Marocko dess erkännande som egen stat år 1956, så behöll spanjornerna sina små områden som idag ingår i Plazas de soberanía. 
 
Spanjorerna har en hel del små landområden i Afrika. Se bilden nedan (tack för lånet Wikipedia)
 
 
Det lite märkliga är att fast dessa enklaver ligger helt och hållet i Afrika så tillhör de EU. Känslan är lite udda måste vi tillstå. Vi är i EU men i Afrika. Men har vi väl svalt den lite konstiga känslan så är allt annat till synes helt underbar här. Vi gillar platsen. Det går att finna både vin och bacon i affärerna. Priserna är låga. Vädret är helt underbart. Hela Melilla ser väldigt välmående ut när man går ute på gatorna. Parkerna är fina och trottoarerna är fint anlagda. I Marocko så var gatustenen inte sällan uppbruten. Det kunde dyka upp stora mystiska hål i gatan... Nya gatustenar och asfalt verkade slut på lagret. Eller om underhållningsavdelningen gått på semester på obestämd tid. 
 
Nä här är det annorlunda. Träden i staden är så gröna och allt känns ändå rätt lummigt med många alléer, där vi fotvandrare kan promenera riskfritt medan bilarna får köra på varsin sida om. Människor bär schyssta kläder, inget som hänger på sista versen i garderoben om ni förstår. Vi mötte en dag en skolklass med tonårsbarn. De brukar ju inte sällan under några år se ut som slashasar hemma i Sverige. Man kan se tonårspojkar som låter håret växa vilt där kläderna hänger på trekvarten på deras gängliga snabbväxande kroppar. Den skolklassen vi mötte var alla mycket prydligt klädda, inget urtvättat och håret på grabbarna var så nysnaggat att vi misstänkte att skolfotografen varit på besök samma dag. 
 
Folk verkar välmående här. Och så gör även vi. Vi mår som kungar nu när vi duschat och sovit ut. Så vi har inte helt utforskat detta lilla Melilla än (men det uttalas melija om man är spanjor men det låter roligare på svenska).
 
Så vi ber om att få återkomma. Men några bilder på Melilla kan vi ändå visa upp. Håll tillgodo.
 
 
 
 
 
 
 Denna gång kan Kapten läsa och förstå vad det står på skylten...
 
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 

Konsten att göra toalett ombord...

(...och sen gå därifrån med hedern i behåll...och glädjen över att finna sig en dusch värd namnet...)
 
 Det kan gunga friskt när man ska uträtta sina behov ute till sjöss...
 
 

Melilla, Spansk Enklav i Afrika

 

Nyfikenheten är stor när man kommer till ny plats mitt i natten. På morgonen brukar därför Styrman Pimpsten titta ut genom sitt ventilfönster på jakt efter något spännande och nytt att se. Hon tittade nu ut...och såg grannens skrov med en fender dinglandes i slitet snöre. Som en vit vägg med en gigantisk örontops. Oromantiskt. Skittrist. Men hon lät sig inte nedslås.

 

Men senare. Strax efter det att mannen med de röda byxorna passerat utanför Wilma och Kapten hävdat att han i brist på att ha korsat Atlanten för egen köl, ändå gjort sig rätt till gröna byxor (för att han någon gång i livet kört över en igelkott) så var vi snart uppe på kajen, beredda att upptäcka vårt nya tillhåll Melilla. Lite baksmälla av seglingen satt kvar i kroppen. Vind och sol skapar en konstig känsla oroväckande lik den man får efter en långkväll med Chivas Regal och Johnny Walker. Med den stora skillnaden att det med whisky bara är näsan som dunkar och hettar (och kanske huvudet med) medan man efter en lång dags segling har en grandios sol, en jättelampa, som bränner i hela plytet. Oavsett anledning till baksmälla så var det bara att pallra sig ut. Vi tog sats...

 

Vi hade under natten frågat hamnmästaren ifall det fanns några andra Skandinaviska båtar här i hamnen. Nej...det trodde han inte. Men någon engelskflaggad båt och någon fransk i vart fall. Vi blev nu ståendes på kajen lite smått fulla i skratt. Hamnmästaren behagade skämta med oss eller så var han skolans största skolkare från geografilektionerna. Vi kunde där vi stod lätt se fyra andra båtar från våra hemmavatten, en svenskflaggad båt och tre norska. Och vi kunde ju känna oss lite sällskapssjuka efter tio dagar i Al Hoceima där vi varit den enda gästbåten. Vi gick bort till svenskbåten och knackade på.

 

En besättningsman tittade ut och vi växlade de sedvanliga fraserna som brukar uppstå två seglare emellan.

 

-Var är ni på väg? När ska ni vidare? Hur länge har ni varit ute och seglat? Fantasin kan tyckas skral.

 

Vår landsman var på väg hemåt, mot Sverige. Lät kallt och inte alls lockande. Men han väntade på båtdelar från Sverige.

 

-Skulle redan ha kommit, men nu har de lovat att de ska komma onsdag. Killen med lätt yvigt hår likt Robban Broberg såg hoppfull ut.

 

Men vi kunde knappt hålla oss för skratt (men vi sa inget). Vi minns ju så väl veckorna i Gibraltar, där vår ankarkätting skulle komma på 3-4 dagar. Men det tog tre och en halv vecka. Vi minns hur vi hade låtit så positiva när vi nämnt vår leverans för vår båtgranne i Gibraltar och de hade diplomatiskt nickat förstående. Men grannen hade samtidigt sagt; -Räkna med tre veckor! Vi hade skrattat åt det hela och avfärdat hans påstående. Vi tyckte det var löjligt att komma och påstå att det ska behöva ta så lång tid...vi visste nog bättre. Baah! Där fick vi!

 

Så vi lär bli varse om vår vän får sin leverans i tid. Ja inte sätter vi någon slant på att den kommer som uttalat. Det enda med säkerhet är uttalat här, är Mañana.

 

Sällskaps-nöjda för stunden så gick vi till Capitanerie, Hamnkontoret. Och där pratade kvinnan bakom glasmontern bara spanska. Men vi lyckades förklara att vi önskade nyckel till duscharna. Och mot deposition så kunde vi kvittera ut en nyckel för herrar och en för damer. Vi gick därefter och spanade in duscharna, för att se om dessa var fräscha och bra. Som långseglare får man vara beredd på att det går perioder utan regelrätt dusch och tvagning på svenskt manér. Man tvättar sig med tvättlapp eller kopplar en slang upp på däck och duschar ute i det fria med fiskmåsar (och båtgrannar) som publik. I Al Hoceima så blev vi duschlösa, deras dusch var inte ens värt namnet. Med ett hål i backen och en slang utan duschmunstycke och utan dörrar till sanitetsutrymmet så såg vi inte detta som ett alternativ. Nu när vi spanade in Melilla Gästhamns duschar så dreglade vi av längtan.

 

Det är faktiskt väldigt bra att långsegla på många dess sätt. Man blir lättare nöjd med det lilla. Man lär sig uppskatta små, små ting. Så som att en toalettstol inte ständigt gungar när man sitter på den. Och hur ett enkelt kaklat duschutrymme kan få en att tro att man hamnat på världens bästa SPA. Särskilt om det finns krok för handduken och varmvatten. Och hårfön finner man ibland också. Ni vet den där lådan med knapp på, handtorken. Som man använder efter att man tvättat händerna efter sitt toalettbesök. Vad ingen har berättat för dig är att denna handtork även är en fantastiskt fin hårtork. Ja böj huvudet fram under Carolafläkten och snart så har du en schysst frilla som skulle få Elisabet Höglund att blänga avundsjuk på ditt barr.

 

Resten av dagen blev på många sätt rätt meningslös. Om vi med det menar att vi efter en promenad gick tillbaka till båten, spelade Yatzy, lagade mat och somnade. Duschen somnade vi liksom ifrån. Men nu har vi bokat in SPA båda två, nästkommande dag. I Melilla gästhamns enkla duschar. Lyxigt och snyggt, i för oss, bästa miljö. Fast du får göra jobbet själv med tvättsvampen. Ja ni där hemma skulle kanske tycka SPA-miljön här mer är i klass med motorhotellet i Eksjö. Men för oss slår det bättre än så. Var utan dusch tillräckligt länge och Melillas enkla duschar konkurrerar lätt med SPA-hotellet på Smögen och Stadshotellet i Trosa. Det sitter mest i huvudet gott folk. Hur vi uppfattar saker. Så tänk på det nästa gång du sätter dig ner för att skita. Var glad att du kan sitta på en porslinstron som står still. Och inte snurrar som en rodeohäst på tivoli.

 

Skepp o Hoj!

Liten tjock Labrador...

(...spårar ostmackor innan vi drar till den spanska enklaven Melilla...)
 
 
 
Melilla, Spansk enklav i Afrika
 
Jo, vi lyckades få till utklareringen i Al Hoceima. Men polisen tog lite sovmorgon och kom yrvaken till hamnen med sin stämpel i fickan. Tullpersonalen hade ringt efter honom. Innan vi fick lov att lämna hamnen så släpades en trött men gullig hund ombord. En spårhund, specialiserad på att känna lukt av narkotika. Detta är inte ett helt ovanligt scenario i Marocko, att de låter en hund hoppa runt i din säng på jakt efter något olagligt att bli hög på. Vi hade innan hört rykten om att dessa hundar inte alltid är så vältränade och skillade på sitt uppdrag, som man kanske skulle kunna kräva av en väldresserad jycke. Vi misstänkte att denna söta och lagom feta labrador var betydligt bättre skillad på att nosa upp ostsmörgåsar än cannabis. 
 
Garanterat en smörgås-hund...det enda han visade markering på var Styrman Pimpstens ostsmörgåsar i Picknick-korgen...
 
 
Hunden var för det första livrädd för att komma ombord. Han fick släpas över mantåget och han snubblade sig fram. På däck stod vår grab-bag...vår korg med picknick inför seglingen. Och överst låg nygjorda ostsmörgåsar. Jycken markerade genast att här fanns det godsaker. Hundföraren fick slita och dra i kopplet för att få bort sin fyrbenta knarkexpert. 
 
Nästa bekymmer var att få ner hunden genom nedgångsluckan. Och han kom nästan med våld ner på durken och där försökte han frenetiskt att ta sig upp och ut igen. Hundföraren sa på arabiska vad vi tror var; "SÖK" SÖK" "SÖK". Hunden lyssnade lika bra som en tvååring i en godisbutik. De lyckades inte få hunden framåt i båten, vovve vägrade och vände om i trappan ned mot salongen. Och sen inte heller bak till besättningens sängar. Där vi sett framför oss att vi skulle få tassavtryck och hundhår på lakanen. Nä. Hunden ville ut. Så han lyckades hoppa upp på sittbänken till navigationsbordet. Och därifrån till första avsatsen till utgångsluckan. Han tappade balansen och föll ner på rygg och kom inte runt på ett tag. Utan fyra ben viftade komiskt i luften. Det hela slutade med att hundföraren fick lyfta ut hunden på däck igen. Men DÅ markerade hunden!!!
 
"Ostmacka!" (spårhunden stod nu bredvid smörgåsarna igen)
 
Sannolikt hade tullen tagit med sig fel sökhund vad vi tror. Det här var smörgås-vovven och inte knarkhunden.
 
Vi skrattade gott. Fick stämpel i passen och kopia på utklareringen. Och med stora ögon vinkade de av oss när den kvinnliga Styrman Pimpsten tog rodret och backade ut. Medan Kapten fick vara däckspojke. Jo i Marocko så har inte jämlikheten hunnit lika långt. Till exempel så var det viktigt att mannen sitter fram i taxin och inte det kvinnliga sällskapet. Hon är hänvisad till baksätet (jo vi blev tillrättavisade dag ett här). Så vi tänkte nu, att så bra! Nu kan vi visa exempel på hur man kan göra annorlunda. Kvinnan navigerar och kör! Mannen som är stark tar tamparna! The Scandinavian style!
 
Ja så ut ur hamn, klockan var kvart över nio så vi blev inte allt för sena. Vi hissade seglen och satte av 057 grader, lite ostöver, mot Melilla. Efter en stund säger Kapten;
 
-Vad har du gjort med autopiloten???
 
-Vaddå?
 
-Displayen visar inte längre siffror, den anger bara att vi är på väg österut. Det står "OST". Kapten kliade sig förbryllat i håret.
 
Styrman Pimpsten som satt i en annan vinkel kollade på autopilotens skärm. Den visade 057* grader och så en liten asterix * efter 7:an. Ja inte en sån där Asterix som bär på bautastenar, utan den du hittar på tangentbordet. Så började hon skratta. -Det är en synvilla! Ja, från Kaptens vinkel så såg siffran fem ut som ett S och 7:an ihop med asterixstjärnan såg ut som ett T. Det kanske var lite knark i de där ostsmörgåsarna trots allt...Ja och inte helt fel i och för sig. Vi stävade ju faktiskt mot ost. 
 
Lite gropig sjö, gammalt arv från tidigare blåst hade vi till en början. Men vartefter timmarna gick så la sig havet och vi fick en fin segling. Framåt midnatt rundade vi toppen på Melilla-udden. Vi fick lite småbekymmer med att tolka alla fiskebåtar som rörde sig i nattmörkret utan korrekta gångljus. Alla saknade AIS. Men svårast var nog den fiskebåt som faktiskt hade styrbords- och babordslanternor. Vi såg fiskebåtens babordlanterna men vi kunde inte förstå hur han rörde sig. Inget verkade stämma. Det var nattsvart ute, stjärnklart men ingen måne. Vi ville gå akter om honom men se till att ha distans ifall han hade trål på släp. Vi spanade och spanade, turades om att ta kikaren till hjälp. Ja och när vi var läskigt nära så såg vi...fiskebåten backade sig runt i rätt hög fart. Vi behövde gå för om honom i stället. Normalt så är det lätt att navigera i mörker, det finns regler för hur man ska tolka varandra. Där det framgår åt vilket håll man kör och vilken typ av flytetyg man tillhör. Men här var det high chaparral! En av båtarna hade hade tre gröna och en röd lanterna på samma sida. Det liknade mer ett bättre tivoli. 
 
Men vi kom förbi fiskebåtarna och hade då bara någon timme kvar till Melilla. På slutet jagades vi in av en stor passagerarfärja. Den hade AIS och den visade att den gjorde 22 knop (!) och den dök upp från ingenstans. Det stora flytetyget bromsade inte in förrän precis utanför pirarmarna. Vi hickade till av dess stora framfart. Färjan blev ombedd att vänta av Pilot-båten som tog emot honom. Då de hade en ståtlig Wilma framför sig! (passagerarbåten var upphinnande) Ja det var trångt. Och man kan ju inte försvinna från jordens yta som anden i flaskan när det kommer båtar farandes kors och tvärs ute på redden. 
 
Allt gott, in i fritidshamnen och så hängde vi upp oss vid bensinbryggan som också delas av hamnkontoret. Enligt Noonsite så var det bara att vänta in gryningen då det inte fanns någon personal på plats. Men tji fick vi. När vi förtöjt och fått av oss seglarkläder och just plockat fram lite småplock att äta så dök det upp en kille från kontoret. Jo det var öppet och vi var välkomna att klarera in.
 
Vi tog med oss pass, båtpapper och försäkringsbevis och knatade upp till kontoret. Betydligt enklare här i Melilla, som ju tillhör Spanien fast det ligger i Marocko. Fast det är inte Marocko...utan Spanien...men i Afrika. Och här är det EU! Ja lite konstigt...ni får kolla en karta. Men vi fick inte ligga kvar till det ljusnade utan vi var tvungna att lägga till vid en angiven plats. Vi var trötta men förlåtande för här kostar hamnen "billigast hittills" med sina 5 euro per natt. Jo Melilla är TAXFREE...ja mer på riktigt då jämfört med Gibraltar som bara är på låtsas då man plockar ut hutlösa marginaler istället. 
 
Vi tuffade runt hörnet av båtar mot angiven plats och vi lyckades lägga till ännu en gång med dessa lazylines på ett imponerande sätt trots mörker, kraftig blåst och trötthet. Ja två gånger har vi nu lagt till med så kallad lazylines. Båda gångerna har vi regerat som kungar. Kanske nybörjartur. Vi lär bli varse. För det är så man lägger till på de flesta platser här i Medelhavet. 
 
 
När vi sovit den tröttaste tröttheten ur oss så vaknade vi till en varm afrikanske sol. Ute på kajen passerade en man i röda byxor. För den navigationskunnige så betyder röda byxor "jag har korsat Atlanten för egen köl". Som ett sorts skrytmärke. Styrman Pimpsten tittade på Kapten Betongs gröna byxor...
 
-Killen där har ju kört över Altlanten med sina röda byxor...men vad har man kört över när man har gröna som du.
 
Kapten som ännu var putslustig från seglingsdygnet, knappt vaken, svarade med sin torraste stämma:
 
-En Igelkott!
 
Häpp! 
 
Här är vi. Var är ni? 
 
Skepp o Hoj! Segla är skoj! (nä inga konstiga svampar eller narkotika...höga på ostmackor! Lovar...)