Hindrade av blixtar...

(...av en argsint åskfront som tvingat oss att vända tillbaka...)
 
Ännu har ingen åska dykt upp, strax före solnedgång men visst ser vi en front därborta. Att den skulle ge oss detta väder hade vi ingen aning om...
 
 
Tyrrenska havet utanför Sardinien klockan 03.30
 

I skrivande stund är klockan tre på natten. Det har gått tolv timmar sedan vi lämnade Sardinien för en närmare två dagars lång segling över till Sicilien. Men vi har fått avbryta och är nu på väg tillbaka. 25 distans ut från kusten, strax före midnatt så tornade det upp sig ett enormt brett åskoväder. Blixtarna avlöste varandra i strid ström där energin i dessa var något makalöst. Som breda pelare slog blixtarna ner i vattnet framför oss, det såg ut som eld som rann och de tycktes aldrig ta slut. Gott och väl uppåt två sekunder tog det innan den ena försvann och en ny blixt tändes. Vi låg precis intill ovädret, i kanten mellan stjärnklar himmel och argsinta mörka moln. Enligt radarn så var ovädret 1,5 landmil ifrån...skulle vi verkligen välja att styra rakt emot detta energiutlopp?

 

Vi tog en diskussion över radion vi tre båtar som hade följe och vi enades om att styra dikt babord för att försöka gå runt ovädret. På den helt nordliga kursen gick vi i en timme och vi tyckte då att vi borde kunna korsa och vi styrde därför mer mot det italienska fastlandet. Men efter en kvart eller så dök det upp ännu en åskfront, denna gången snett bakom. Området med blixtnedslag låg nu som ett brett band och himlen sken upp ideligen med bara några sekunder mellan varje blinkning. Återigen kändes blixtnedslagen alldeles för nära...

 

Vi på Wilma är inte alls särskilt rädda för åska, men något sådan här ska man inte segla in i. Kapten har varit med om nedslag ute på havet förut, där blixten fått havet att frasa och lukta konstigt, likt svavel eller nåt. Kapten kände risk för att vi kunde bli instängda mellan de olika frontsystemen, det slog ner blixtar såväl snett framför oss, på sidan och snett bakom. Vi ville inte riskera att inte ha en reträtt.

 

När intensiteten ökade i ovädret fick det oss att fort fatta beslutet att avbryta och gå tillbaka. Till en början så seglade vi men när åskmolnen kom över oss och blixtnedslagen närmare, ja då startade vi motorn och gick i friska 7 knop. Under någon halvtimme så höll vi noga koll på ovädret bakom oss innan vi kände att vi kunde pusta ut. Vi hade kommit ur ovädret lite med andan i halsen kändes det som.

 

Snopet så säg, men beslutet kändes klokt och enligt radarn så flyttade sig inte ovädret nämnvärt utan tvärtom, det spred bara ut sig och la sig som en lång barriär mellan Sardinien och Sicilien. Ännu i skrivande stund, fast vi nu är på behörigt avstånd, så blinkar himlen upp ideligen från fronten som vi nu har akter om Wilma.

 

 Den här bilden tog Susan när vi lämnade ankarviken klockan tre på eftermiddagen, Wilmas segel och en dramatisk himmel...lite för dramatisk skulle det visa sig...
 
 

Nu ska vi leta upp vår ankarvik på nytt, i mörkret. Vi kommer fram strax före gryning. Så får vi sova ut och ladda nya krafter. På onsdag ser vi ut att kunna göra ett nytt försök. Men vi får se...det är lite för tidigt att säga. Förvånad blir nog dock Susan, som valde att inte segla med oss över. När hon vaknar är vi alla tre båtarna Vaare, Goodvibes och Wilma tillbaka i ankringsviken. Hon måste tro att hon drömt eller nåt...tänk att få se hennes min!

 

På återhörande!

 

Skepp o Hoj!

Hej då Sardinien...

(...det blev ett intensivt avslut med ruskväder i bukten...)

 Ena sekunden skiner solen och i nästa så blåser det upp med arga svall i ankarviken...
 
 
Campulongu, Sardinien, Italien
 
 

-Excuse me...I think you are dragging...?!

 Frågan fick vi av den unge mannen som stod på fören av sin segelbåt. Lite försynt för att stöta sig med oss så kände han sig till slut tvungen att ställa frågan. Detta efter att vår jolle börjat dunsa in i deras ankarkätting. Vi var oroväckande nära varandra, några få meter bara.

 

Vi låg framför dem och det hade börjat blåsa upp rejält. Själva var vi övertygade om att vi inte alls hade börjat dragga, utan att vår femtio meter långa kätting nu hade börjat sträcka ut sig i den tilltagande vinden. Vi förklarade orsaken till att vi kommit så nära varandra och gav som lösning att de kunde släppa ut mer kätting de också, så skulle allt vara frid och fröjd. De hade bara tjugo meter utlagt och i den tilltagande vinden så var det lite snålt oavsett.

 

Den unga killen och hans kamrater hade dykt upp i viken medan vi var i land och drog en repa med cyklarna. Alldeles oavsett så hade de ankrat alldeles för nära Wilma. Killen såg ut att fundera ett tag och han verkade ha svårt att bestämma sig. Släppa ut mer kätting eller flytta på sig. Vi själva tänkte stanna oavsett, vi hade ju varit här i närmare en vecka och började det nu att blåsa upp så behövde vi verkligen vara säkra på att vårt ankare satt djupt nergrävt i sandbotten. Vi visste att knappt bågen på Rocna-ankaret syntes i sanden där vi låg nu och vi var mogna att möta vilka väder som helst.

 

Tonen mellan båtarna var mycket trevlig, vilket är angenämt och inte alltid ett faktum. Nu meddelade den unge mannen att han tänkte flytta på sig. Men problemet var att deras ankare låg under Wilma. Kapten Betong gav dem förslaget att fendra styrbordssidan deras, så skulle vi göra detsamma med vår babordssida. Allt för att säkra upp ifall vi skulle dunsa emot varandra när de började komma upp jämsides med oss.

 

Manövern gick hur smidigt som helst. Vi startade motorn och körde fram en bit så de fick bättre utrymme medan de vinschade in sin kätting. När de var loss och förbi så vinkade vi glatt till varandra och så kunde vi låta Wilma glida bakåt igen och åter sträckas ut i ankarkättingen. De la sig på behörigt avstånd snett framför oss denna gång.

 

 Båtarna dunsar fram i vågorna...men allt går fint och våra båtgrannar får upp sitt ankare så de kan ankra om...Kapten är koncentrerad...
 

Under tiden så hade vinden tilltagit. Kvar i viken var inte längre några badande semesterfirare. Inga människor låg på däck och solade. Nä, nu stod alla förvånat upp och funderade över det plötsliga väderomslaget. Framme i fören på varje båt stod någon orolig själ och tittade ner i det argsinta havet. Och när stora vågor började rulla in var det inte längre lika roligt. Vi och alla andra båtar krängde kraftigt där vinden nu kom från ett håll och vågorna mer från sidan. Masterna svängde och krängde som dirigentpinnar, likt i ett stycke hetsigt verk av Beethoven. Alla i otakt.

 

Så började båtägarna dra upp sina ankare för att söka skydd inne i den dyra hamnen istället. Efter någon halvtimme såg hamninloppet ut som en cirkus-manege med den kö som uppstått. Alla ville in i hamnen snabbast möjligt men det hade uppstått en propp och båtarna cirkulerade runt, runt. Det var stora lyxyachter, segelbåtar, ribbåtar, jollar och motorbåtar som nu inte tyckte livet på sjön var skoj längre. Vi satt förundrade och tittade på spektaklet där vi själva krängde rejält och vi tänkte att NU, nu tjänar den dyra hamnen stora pengar! Och från vi varit femtio, sextio båtar i bukten så blev det bara ett handfull kvar. Sannolikt ett gäng rutinerade rävar, där vårt gäng utgjorde hälften av dessa. Av våra ungdomar som legat bakom oss och sen ankrat om, syntes intet mer. Även de hade sökt skydd i hamnen.

 

Kvällen blev väl inte som vi tänkt. Enligt väderleksrapporten så skulle detta oväder inte alls komma in över oss. Sannolikt så är det lokala väderfenomen som bildas och som inte går att förutspå. Vi som tänkt förbereda oss inför överfarten med käk. Men nu blir det att vi kastar loss om en timme eller så, på söndag eftermiddag istället för på morgonen.  För nu är allt preppat och klart. 

Tack Sardinien för denna gång!

Vi gillar dig...

 

Skepp o Hoj!

Rapport från bukten V

(...en plats med stora kontraster, här verkar allt vara högt eller lågt...eller stort eller litet...)

 En liten liten bil...Kapten undrar om den var suuuk som liten eftersom den inte växte sig stor...
 

Campulongu, Sardinien, Italien

 

Vi ligger nu i en bukt i Campulongu vilket sannolikt inte säger dig ett skvatt. Men det är så långt sydost på Sardinien som man kan komma. På vägen hit rundande vi udden Capo Carbonara. Vi firade inte detta med att äta Pasta Carbonara som man kanske skulle kunna tro. Men dock med Tortellini och pesto. Lite som att passera en plats som heter Pannkake-udden men fira detta med att äta plättar!

 

 Det här är Capo Carbonara...föddes maträtten här på klipporna månne? 

 

Vi har blivit välkomnade med fyrverkerier här i bukten. Fast det var inte sant. Det var inte för vår skull de sköt av det vackraste (och dyraste) fyrverkeriet i mannaminne. Nä här har italienarna firat ”Ferragosto”. Ferragosto är firandet av Maria Himmelsfärd och från den 15 augusti och ett par veckor framåt så fylls Italien av sommarfestivaler och utomhuskonserter. Det är även tidpunkten för när skolorna slår igen och folk stänger affärer och butiker och går på semester. De stora städerna töms på folk för att ta sig till stränder och upp i bergen. Viva Italia! Vi tackar för det fina fyrverkeriet, gratis är gott!

 

 Vårt fyrverkeri på Wilma var desto blygsammare än italienarnas. Och billigare. Egenplockat "grillkol" gav oss en god grillad köttbit innan det stora fyrverkeriet drog igång...fin underhållning som vi tackar och bockar för...
 

Vi har rengjort Wilmas skrov. Det där var också en lögn (fake-news ligger lite i tiden nu...) För förvisso är skrovet skinande vitt igen. Men ”vi” i det här fallet är Kapten Betong. Medan skrovet blev rent så tog Styrman Pimpsten sig en tupplur. Ja, som ni hör så fördelar vi arbetsuppgifterna mellan oss rättvist.

 

 "Vi" har tvättat av skrovet...
 

Här i bukten finns en gästhamn. Dit kan man gå om man vill bli av med 86 euro per natt. Vi avstår. Nog för att vi sett andra dyrare hamnar, men här tar de dessutom betalt varje gång du ska duscha. 2 euro per person och dusch, förutom att du redan betalat närmare en tusenlapp. Hur tänkte de nu??? Som att ta in på ett svindyrt hotell men så ska du ner i lobbyn och lösa en pollett varje gång du ska ta dig en dusch på hotellrummet... Är hamnen superbillig kan vi förstå, men det här sticker ju bara folk i ögonen. Inte undra på att hamnen har fått dåliga recensioner på flertalet seglingsforum. Att ligga på ankare kostar 0 kr, fast då får man ingen dusch oavsett...men vad gör väl lite skit mellan tårna...

 

 Vill du mjölkas på pengar så kan du ligga vid den här hamnen. 86 euro för Wilma och då ingår ingen dusch. Samma utsikt får man på ankaret, för noll kronor...
 

Positivt är att vi har hittat ett ställe att lägga jollen. Inne hörnet av hamnen mot en allmänning så kan man hänga upp jollen. Intill ett staket. Som står i vattnet. Så får man vada några meter (för andra jollar hade tagit bästa platsen). Fördelen är att vi kan lassa av och på matkassar, cyklar och soppåsar på bryggan intill. Så vi ger därför hamnen ett gott betyg trots allt...fast de vet inte om att vi lånar bryggan för på- och avstigning...vi tänker inte fråga om lov heller...

 

Här i bukten så finns det en sjömack! Toppen, för detta är sista anhalten på Sardinien innan vi seglar över till Sicilien. Vi tänkte därför tanka lite diesel och fylla vatten. Tänkte! För här tar de 1,90 euro för en liter diesel...20 spänn per liter! Vi behöver egentligen bara fylla vatten men det ses inte riktigt med blida ögon att glida in till en tankstation och bara fylla vatten och tacka nej till diesel. Som att gå in på en restaurang och låna toaletten utan att äta eller dricka... Vilken fantastisk kassako det måste vara för hamnområdets företagare där de mjölkar turisterna på pengar till maxgräns. Vi tycker dock denna kassako har lite sur mjölksmak. Vi tycker de lika gärna kan ta 40 kronor för dieseln för vi tänker inte tanka oavsett. Nu jävlar ska vi segla, om det så inte är någon vind alls...Nä vi är inte alls arga, däremot sporrade. Det fanns ju inte ens några motorer på vikingarnas tid så tids nog kommer vi fram till Sicilien. Nåt år eller två bara...nu börjar det bli sport på riktigt!

 

 Vi kånkar och kämpar...jollen full med packning. Men så är detta kontrasternas plats...vad sägs om;
Hamnpris 86 Euro - Ligga på ankaret 0 kr.
Dieselpris per liter 1,90 euro - Segla 0 kr...
Dusch 2 euro - bada i havet 0 kr...
 
 

Ja så vi kan därför inte komma åt vatten på macken. Men det gör inget. Vi har funnit en public-kran på ett annat ställe i hamnen. Nu ska vi smyga dit med våra kannor. Vattnet smakade gott dessutom, bättre än på länge. Vi gillar att gå på vattenjakt...det är lite som en skattgömma-lek för vuxna...och vem vill inte leka?!

 

 Vi har funnit en skatt, en gratis tappkran med vatten uppe bland stenarna...
 
 

Vi har plockat fram cyklarna. Vi slängde i cyklarna i jollen, sopor och shoppingbagar. Det fanns inte mycket plats över i jollen när vi själva knölade oss ner i båten. De gamla takterna satt i när vi trampade till den närbelägna byn Villasimius. En pittoresk liten by med bättre utbud på mat och andra tjänster. Vi fann en matbutik med fantastiskt humana priser, snudd på Spanien-priser. Fräscha grönsaker, bra kött, storpack på stapelvaror för inga pengar. Den småländska ådran gjorde små glädjeskutt mellan vener och artärer! Cykelturen tillbaka gick också galant, som två packåsnor av stål på de Sardinska vägarna. Den ena från BILTEMA! Hej vad det går...

 

 Kanske inte gratislunch, men en billig sådan i vart fall. Picnic i olivlunden istället för ett dyrt restaurangbesök...gott och inte behöver man tänka på att ha fint bordsskick heller...
 
Full packning på cyklarna...Villasimius är en vacker liten stad som verkar hålla betydligt lägre priser än grannbyn Campulongu...(fast här fann vi en butik som verkar lite ond ändå...)
 
 Vi frågade den snälla och söta polisen (till vänster i bild) efter vägen till mataffären...och vi fick en utmärkt vägbeskrivning...det här är torget i Villasimius. 
 
Härligt att kunna shoppa loss på frukt och grönt...heja Villasimius...här finner vi priserna låga...men det tar 40 minuter att gå från hamnen så en cykel är att föredra...
 

Susan har anslutit sig till oss. När vi kommit tillbaka med cyklar och matkassar så tog det inte lång stund förrän vi hörde hennes båt Iseans fina motorljud. Bomb-bomp-bomp-bomp...som en gammal fiskebåt som tryggt glider in i bukten. Allt var inte bättre förr men i vart fall ljudet från båtmotorer! Vi paddlade över med en kall öl som välkomstpresent och så det blev kramkalas. Nu är vi åter samlade här i bukten båtarna Isean (Susan), Goodvibes, Vaare och Wilma.

På söndag ser vi ut att kunna sticka till Sicilien...om vädret står sig som sagt!

 

 Long time no sea see...det har gått sex veckor sedan vi skildes åt på den västra sidan av Sardinien...nu är gänget åter samlat...
 
 

Ja detta var lite smått och gott från bukten...vi får se om det skrivs något mer innan vi kastar oss iväg 150 distans mot Sicilien. I vanlig ordning så kan vi inte säga när vi kommer fram, en sjöman kommer när han kan. Men ni kan alltid följa oss på marinetraffic.com. Länk HÄR. Sidan är dock lite intermittent, det vill säga ryckvist återkommande likt en fyr som slår på och av hela tiden. Men syns vi inte så flyter vi garanterat. I vart fall Kapten som har sitt fläsk att flyta på...det lilla som ännu finns kvar! Häpp!

 

Skepp o Hoj!