Överraskande storm...

(...gjorde tillvaron stökig för båtgrannar och färjetrafiken...)

 Kapten rycker ut för att rädda ett segel i hamnen...
 
 
Pireus/Aten, Grekiska fastlandet, Grekland
 

Wilma har vi för en tid släppt och hennes inlägg här på bloggen får dröja en aning. Anledningen är att vi har fullt upp – och denna gång på helt annan plats än i vår hemmahamn på Naxos.

 

Natten till igår så vaknade vi av att det blåste något så fruktansvärt. Det skulle enligt väderprognosen inte alls blåsa så mycket och vi oroades över att passagerarfärjan in till Pireus/Aten skulle bli inställd. Vi var visserligen ute i god tid men med bara två turer om dagen och resan tar fem timmar, så krymper snabbt fönstret för att hinna med vårt bokade flyg till Köpenhamn.

 

Efter att ha vaknat till och från under natten med attackregn och båtens högt protesterande förtöjningar så började ett nytt ljud höras. Flopp, flopp, flopp...vi flög upp för att kolla om skotet till förseglet hade lossnat, händer det så har man snart ett helt segel som löper amok i stormen. Men vi är alltid noga med att fästa våra linor och skot ordentligt så vi tvivlade på att ljudet kom från Wilma. Det visade sig vara en segelbåt på kajen mittemot vars segel nu piskade i vinden. Vi kröp ner i sängen igen och vi började söka på rederiets hemsida om eventuella förseningar eller inställda turer. Vi fann ingen uppdaterad information så vi la huvudet på kudden igen för lite mer sömn.

 

Det gick bara någon timme så hörde vi ett nytt ”flopp flopp flopp”. Nu var det en segelbåt på vår egen kaj vars försegel slog herrelöst i vinden. Våra tankar gick runt, vi behövde verkligen vår sömn inför stundande hemresa och i regnet och det kolsvarta mörkret hade vi inte alls lust att försöka komma ombord för att dra in seglet. Båten låg rejält utdragen från kajen av säkerhetsskäl och vi var inte sugna på ett nattligt dopp. Vi visste ju dessutom att hamnen fått betalt för att agera vakt åt ägarna, så ansvaret låg inte ytterst på oss.

 

När det började dagas så klev vi upp, drack en kopp te och vi mötte vår närmaste båtgranne. Wilma hade klarat natten bra, detsamma gällde vår båtgranne som nu gick runt på däck och inspekterade sina förtöjningar. Han berättade att det hade blåst 56 knop under natten, vilket är ca 28,8 meter per sekund. Vi började tvivla på om vi skulle kunna lämna Naxos, det kändes väldigt tveksamt att färjan skulle gå som planerat klockan nio. Men utan information så var det bara att packa det sista och sedan stänga och släcka ombord och ge oss iväg. Innan vi lämnade kajen så tog sig Kapten ombord på den båten vars försegel stod och fladdrade och han fick in seglet och det enerverande ljudet försvann. Tyvärr så hade vinden skadat seglet.

 

 När det dagas så inspekterar vi nattens härjningar...vår och grannens båt har klarat sig fint. Men några andra båtar behöver besöka segelmakaren då deras försegel fladdrat sönder i vinden...
 

Sen kramade vi om våra båtgrannar, ägarna på båtarna Agate och Vaare – så gick vi iväg mot färjeterminalen. Där fick vi veta att passagerarbåten blivit kraftigt försenad, mer information skulle vi få klockan 11. Vi tog tillflykten till ett kafé där vi slog ihjäl tiden. Medan vi satt där så såg vi att ovädret började bedarra.

 

Klockan elva fick vi veta att ny avgångstid var satt till klockan 15. Vi kände oss glada, för detta innebar att vi skulle komma in till Pireus/Aten i tid för att hinna med flyget hem. Vi ringde vår norske vän och frågade om han ville fika med oss, att gå tillbaka till Wilma var inte längre ett alternativ då vi släckt, städat, låst och stängt alla båtens genomföringar. Till råga på allt så hade vi plockat in vår landgångsbräda så det gick inte längre att komma ombord. Bättre då att sitta skönt med väskorna på ett rymligt hak nära hamnen.

 

 

Vi möttes upp och slog oss ner på ett annat fik denna gång och vi beställde varsin kopp varm choklad med grädde. Dagen var en av de kallaste så det satt fint med denna förrädiskt goda dryck. Humöret var inte det minsta påverkat av förseningen, tvärtom var vi högst muntra - väder rår man ju inte på. Det kändes helt overkligt att vi två dagar tidigare hade gått runt i t-shirt i den sköna vårvärmen.

 

Innan vi visste ordet av så såg vi att färjan var på ingående. Kram och hejdå och äntligen kunde vi äntra det flytande färdmedlet som skulle ta oss in till den grekiska huvudstaden.

 

 Den medhavda matsäcken smakade fint ombord på Blue Star Ferrybåten...
 

Ja och här är vi nu, på ett fint och mysigt hotell. Här finns det dusch och en stor säng som inte gungar. Lyx för 38 euro för en natt och vi känner oss som kungar. Nu ska vi nog kunna sätta fötterna på svensk mark inom kort.

 

Skepp o Hoj!

Hipp Hipp HURRA!

(...idag vill vi hurra för Wilmas grundare!)
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 
Idag är det inte vilken dag som helst för oss. För det är Felix födelsedag. Även om han inte ingår i besättningen ombord så finns han alltid med oss ändå. Han är en av våra största supporters och följare. Varje vecka pratar Kapten Betong med sin pappa och inte sällan berör samtalen Wilma. Häromveckan hade Kapten frågor kring Wilmas riggning.
 
Att ha förmånen att ösa kunskap och information ur den person som byggt båten är en stor tillgång. Att veta att ingen annan har lika stort intresse av att följa vårt äventyr i stort och smått, ger oss en större mening med seglingen. Vi gläds så klart åt alla som finns med på tåget, men särskilt glada och tacksamma är vi för att vi har Felix. Vi är rätt övertygade om att det är ömsesidigt. Att nu när Felix inte längre själv kan segla, att vi bidrar till att göra hans dagar mer intressanta och meningsfulla. Varje kväll loggar han in på datorn med en förhoppning om att där finna ännu ett blogginlägg som kan berätta om vart vi är och vad vi gör.
 
Därför vill vi höja våra glas och utbringa ett fyrfaldigt leve. Leve hipp hipp;
 
HURRA
 
HURRA 
 
HURRA
 
HURRA
 
 
Vi önskar dig en toppendag!
 
Kram från 
 
Wilma med besättning.

Wilma har ordet, del 3

(..några dråpliga händelser ur mitt stenhårda liv...)

 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 
 
HEJ!

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Det är jag som seglar runt med stollarna Kapten Betong och Styrman Pimpsten i Medelhavet. Har du missat de två första inläggen så hittar du dem HÄR;

Wilma har ordet, del 1

Wilma har ordet, del 2

Det är ju såklart svårt att minnas allt efter så lång tid. Men jag kom att bo i mitt byggtält fram till 1985 då jag äntligen fick komma ner i plurret. Då var jag ännu inte färdigbyggd men skönt var det att komma bort från min klorofyll-omgivna prassellåda. Felix hade lagt många timmar på mig under åren som gått och ofta var Kapten Betong med och hjälpte till. Ja på den tiden var han bara en liten parvel, knappt en tvärhand hög.

 

 Här står Felix och arbetet med att inreda mig är just påbörjat...många timmar skulle det komma att bli...

 

Jag minns att det byggdes tankar så jag hade någonstans att förvara vatten, diesel och det vi brukar kalla för grå- eller svarttank. Ja det sistnämnda berör fekala angelägenheter om ni undrar (fattar du fortfarande inte så kanske polletten trillar ner om jag säger BAJS) Jag blev försedd med salong, byssa och sovkoj. Lite udda inslag är att jag inhyser en verkstad. Den är jag extra stolt över.

 

Några episoder från byggtiden poppar upp i huvudet. Som den gången då Felix stod och skar plåt med vinkelslip för glatta livet, så att det slog eld i hans jacka. Han märkte inget, det rök och brann i kläderna och när kompisen Bam-Bam kommer förbi och studerar arbetet så kunde vännen inte undgå att utbrista; -Ja ha Felix, här står du och brinner!

 

En annan händelse var den gången då däcksmattorna skulle limmas på plats. Av misstag tappade Felix en av mattorna över Kapten, som vid tidpunkten var tonåring. Mattan landade över rygg och hår, vilket inte låter så dramatiskt. Om de inte vore för att det låg kladdig epoxy på den sidan som landade på kroppen. Akut lyfts telefonluren till frisör Pelle Råsten inne i Vaxholm, som fick rädda situationen. Pelle tvättade håret med lösningsmedel, därefter blev Kapten klippt. Det blev den kortaste frisyren i mannaminne, den stod i klass med kustjägarnas.

 

Fast riktigt tråkigt blev det den gången som Felix höll på att plasta upp spanten på insidan av mitt skrov. Han hade hjälp av en bekant, som av misstag glömde hälla härdare i en av hinkarna med polyester. Härdningsprocessen uteblev således och Felix fick sen slita hårt med att försöka torka upp den kletiga massan. Det var kladd överallt och Felix som normalt är en munter man, var det nu definitivt inte.

 

En dag blev det dags att registrera mig som båt hos myndigheterna. Besviken konstaterade Felix att min tilldelade registreringsbeteckning löd DED 41. Lite skrockfullt så låter ju DED som DEAD, det vill säga DÖD och det tyckte inte Felix om. Felix skrev därför ett brev till Länsstyrelsen där han angav skrockfullhet som skäl, och att han därför ville bli tilldelad ett nytt. Jo minsann, det fungerade. Självaste byrådirektören svarade att ”Länsstyrelsen finner att synnerliga skäl föreligger för att ändra tilldelad registreringsbeteckning”. Det var så jag fick min beteckning DES 89, som jag bär än idag. Skönt att inte bli kallad död, jag lever ju i allra högsta grad!

 

 Felix kände sig inte nöjd med min första registreringsbeteckning, en dag skrev han till myndigheterna och ville ha den ändrad...
 

Fast en gång var jag faktiskt på väg att dö på riktigt. Det var inte långt före sjösättning, så inredningen började bli rätt så klar. Det hade arbetats en lång dag ombord och Felix hade sågat och slipat en hel del. När Felix släckte ljuset för att gå hem så noterade Kapten som var med, att det rök och brann på glödtrådarna inne i fläkten, sannolikt av det sågspån och damm om fanns efter arbetet. Hade inte Kapten varit kvar nere i båten när Felix släckte så hade detta inte noterats, och vem vet. Kanske hade hela min inredning brunnit upp då. PUH!

 

Halvvägs in i bygget började Felix fundera på vilket namn jag skulle få. Valet föll till slut på Wilma. Det är ett namn jag trivs med och jag bär namn efter Fred Flintstones fru, WILMA. Denna tecknade serie utspelar sig på Stenåldern och med mig tillverkad i betong, vilket är det närmaste sten man kan komma, så sitter ju mitt namn som en smäck! -WIIILMAAA!

 

Kapten minns en gång då hans far pratade med en bekant och denne föreslog att jag skulle heta Felicia. -Icke så heller, svarade Felix. -Felicia låter väldigt likt förlisa, det namnet går bort.

 

Själv tänker jag, att ifall jag fått heta Felicia så hade namnet främst associerat till en av Cornelis Vreeswijks låtar. Det låter ju inte så skoj att Felicia försvann, oavsett om hon är en människa eller en båt. Min egna textrad på låten går såhär;

 

Felicia försvann - kan någon säga hur

Hon sjönk som en sten - på sin första tur...

 

Nä det var tur det att jag varken blev Felicia eller fick det morbida namnet DED. Riktigt bra har mitt namn Wilma visat sig vara utanför svenska farvatten. För när Kapten och hans fjälla ropar upp över radion så uppfattas alltid namnet Wilma utan några missförstånd. Många båtägare missar vikten av ett bra och praktiskt namn som även fungerar internationellt.

 

Ja det var några historier från tiden jag stod under presenningen på Stegesund. Men än är min historia inte slut, så jag återkommer inom kort.

 

Orubbliga kramar

 

Wilma